How not to be a boy av Robert Webb

Jag har älskat och hatat Peep Show sedan första stund. Älskat för att det är så fruktansvärt roligt, hatat för att det är skämskudde hela vägen igenom vartenda avsnitt. Men mest älskat. Det finns inget som ens liknar denna fantastiskt pinsamma, plågsamma, hysteriska komediserie. (Kort re-cap - Peep Show är en serie av David Mitchell och Robert Webb som handlar om två killar i yngre medelåldern som delar lägenhet i Croydon. Mitchells karaktär Mark är pedantisk och ordningsam, Webbs karaktär Jeremy är en ganska misslyckad musiker som mest är arbetslös och jagar damer. Somligt filmas med kameror som sitter fast på huvudena, om man säger så, så man får ett väldigt speciellt perspektiv - hence Peep Show.) 
 
Nåväl. För ett tag sedan kom ett utdrag ur denna bok som publicerats i The Guardian upp i mitt Facebook-flöde. Webb är min favorit av de två och jag kände att jag måste ju läsa - och blev stormförtjust, lämnade genast inköpsförslag till biblioteket och efter några plågsamma veckor av väntan hade jag den i min hand. Och jag blev inte besviken. Kära nån, vilken fantastiskt fin självbiografi. Jag tänker på Nigel Slaters fina och hemska böcker om sin barndom när jag läser, jag skrattar hysteriskt åt somliga formuleringar och sätter sedan skrattet i halsen i nästa stycke. 
 
Robert Webb var inte så bra på att vara pojke när han var liten. Han höll inte på med sport och han var känslig och skör. Fadern var alkoholiserad och våldsam (dock försonas de längre fram i livet, det är så fint beskrivet) och hans mamma dog i  cancer i förtid. när Webb var i tonåren. Men Webb hade gett sig sjutton på att han skulle plugga på Cambridge, så trots att han misslyckas med sina examina får han chansen att ta dem om igen året därpå på grund av de särskilda omständigheterna, och han klarar sig och får ett erbjudande till Robinson College. 
 
I Cambridge finns Footlights - amatörteatergruppen där stora delar av Monty Python träffades, där Stephen Fry, Hugh Laurie och Emma Thompson fick sina första roller - och där Robert Webb träffar David Mitchell. Efter det blir ingenting som förut. 
 
Helt fantastiskt bra. Dels är det en intressant berättelse, som så ofta när ens idoler berättar om sina liv - dels är det en befriande berättelse om att utmana normer och att folk är olika. Alla pojkar är inte likadana, alla flickor är inte likadana. Man får vara precis som man vill. Ljuvligt. 
 
Och eftersom Netflix plötsligt gav mig en gratismånad funderar jag nu på att se om hela Peep Show från början... men bör jag verkligen utsätta mig för det? Har jag så många skämskuddar? ;-) 
 
 
Boken finns att köpa här eller här
 

Lace av Shirley Conran

 
Ibland gör jag det enkelt för mig. Det var dags för tantsnusk i Höstbingot. Jag hade kunnat ta den av Simona Ahrnstedt, som jag fick i två exemplar i våras. Eller någon Harlequin eller liknande som ligger och skräpar på Nextory. Eller vad som helst, egentligen, som en klipper på en kväll eller två. Men nähä, ibland drabbas jag av sjukdomen "ska det va så ska det va" och bestämde mig för Lace av Shirley Conran - som väl nästan var startskottet för åttiotalets tantsnusk. Jag har säkert hört talas om den tidigare, det ringde en liten klocka, men jag trodde nog att den hade med Jackie Collins eller någon av de där att göra. Icke. Shirley Conran är en Fin Dam, mor till modedesignern Jasper Conran vars far är självaste Sir Terence Conran. Jojomen, fint ska det vara! 
 
Jag hade väl egentligen inga förväntningar, förutom att jag förstod att det skulle ta låååång tid att läsa dessa 800 sidor, och så trodde jag nog att det skulle vara ganska konstant genant. Det tog tid, men det var inte speciellt genant. Dock kan jag inte diska den som tantsnusk, inte efter 27 dagars kämpande tillsammans med Maxine, Judy, Kate och Pagan. Och Lili, den berömda skådespelerskan som är personen som yttrar bokens och miniseriens tagline: "So which one of you bitches is my mother?" 
 
Det är något av en episk roman, som tar sin början på en schweizisk internatskola på 40-talet och sedan följer dessa fyra kvinnor genom livet - genom karriärer, karlar och kaos. Det är arabiska prinsar och brittiska gods om vartannat, det är hissar och vinkällare och magasin och drama. Och en graviditetet, uppenbarligen. Vid ett tillfälle vet vi att en av kvinnorna är gravid, vi vet att Lili är frukten av denna graviditetet - men vi läsare vet inte förrän alldeles i slutet vem det faktiskt är. 
 
Jag trodde inte att detta skulle vara en speciellt bra bok, men det är det faktiskt. Den är välskriven, om än lite tjatig, den är otroligt spännande på sina ställen - och på andra till och med lite utbildande om östeuropa och järnridån. Inte alls så dumt som jag trodde, och det är ju roligt att ha läst en klassiker av denna kalibern. Men så farligt snuskig vet jag inte om jag tycker att den är... på gott och ont, eller ;-) 
 
 
Boken finns att köpa här eller här

2016: 1 - Animals av Emma Jane Unsworth

Animals omnämndes i samma avsnitt av Ett eget rum som I know what you did last summermen jag kan inte riktigt komma på hur de var sammankopplade? Jo, förresten - det var nog det här kring kvinnor som uppför sig riktigt jäkla illa, tror jag. 
 
Och det kan man väl säga att tjejerna i Emma Jane Unsworths Animals gör. Fast de har väldigt kul under tiden. 
 
Vi är i Manchester, och vi vaknar hemma hos Tyler och Laura. Tyler är ursprungligen amerikanska och hennes pappa har köpt lägenheten åt henne. Laura bor där, lite utan anledning egentligen. Hon bara flyttade in för sådär tio år sedan när Taylor föreslog det. 
 
De två spenderar större delen av sin tid med att jobba sig igenom varenda vattenhål och knarkarkvart (okej, inte riktigt) i hela Manchester. Laura är dessutom förlovad med en pianist med lite annorlunda syn på det mesta än vad hon själv har - men av någon anledning är han ändå väldigt fäst vid henne. Inte helt lätt att förstå för en utomstående, för alltså - de beter sig verkligen som svin. 
 
Och det är ju ganska uppfriskande! Tjejer gör ju inte det så ofta. Caitlin Moran har benämnt Animals som en tjejversion av Withnail & I (som jag inte har sett, men det är väl också någon sorts non-stop fylleslag). 
 
Hela boken är ganska uppfriskande, för den bryter mot reglerna hela tiden. Dessutom är den väldigt effektiv i det den skildrar - man mår lite illa och känner sig lite trött under hela läsningen. Den är dessutom helt oerhört vulgär och ändå på något vis alldeles underbar. Fantastisk, faktiskt. 
 
Och naturligtvis även tänkvärd. Det allra första man tänker på är väl hur glad man är att man slipper hålla på som de gör. Men det finns en hel del annat att fundera över också - en del familjerelationer och annat dyker upp under handlingens gång, Tylers syster får barn, bland annat - och ja, även det är väl beskrivet och intressant. 
 
Riktigt, förvånansvärt, bra! Trevligt att öppna årets läsning med (jag läste ut den på nyårsdagen men började redan i Berlin).