Vad hände med barnen? Hur de minsta blev en handelsvara av Eva F Dahlgren

 
 
Detta är uppföljaren till Fallna kvinnor, som jag läste för ett litet tag sedan och tyckte mycket om. Jag lyssnade på denna på Nextory, i inläsning av Cecilia Walton Agrell. (Ja, det är hon som spelade Sonja i Tre Kronor en gång på forntiden. Det är inget du tänker på, gudskelov.) 
 
Detta handlar alltså om de oäkta barnen, till exempel de som var barn till kvinnorna som befann sig på "uppfostringsanstalten" i Landskrona. Fram till 1918 såldes (bland annat) oäkta barn till lägstbjudande på auktion (jag har faktiskt själv en anfader som såldes) - den som krävde minst pengar för att "ta hand" om barnet blev alltså den som "vann". Barnen utnyttjades som arbetskraft eller vanvårdades till döds. Många av kvinnorna som skulle uppfostras i den tidigare boken kom själva från barnhem och fosterhem innan de "valde utelivet", som man sa - nu är det deras barns tur. 
 
Parallellt med denna fruktansvärda människohandel skapades Prins Carls Uppfostringsinrättning på Gålö i Stockholms skärgård, där arrendetorparna blev tvingade att ta in fosterbarn. För somliga blev det bra, för somliga absolut inte. "Fosterbarnens ö" fanns kvar ända till 1939. 
 
Även här bygger mycket av boken på brev, till och från myndigheter och privatpersoner, samt journaler och noteringar från barnhem och de som bestämde. En del är förstås fiktion och Dahlgrens tankar om vad som kanske hände särskilt två små flickor, Kerstin och Rut.
 
Det är gripande, skrämmande och omöjligt att sluta lyssna - och sluta förfäras. Jag tyckte kanske bättre om Fallna kvinnor - jag blir lite trött på det journalistiska berättandet med korta meningar, kanske har jag lättare för det i tryck. Men det är en viktig bok som berättar om en hemsk del av vår relativt färska historia. 
 
 
Läs gärna mer hos Kulturkollo och Just nu just här
 
Boken finns att köpa här eller här

Fallna kvinnor: när samhällets bottensats skulle lära sig veta hut av Eva F Dahlgren

Jag blev hemskt glad när denna blev vald till månadens bok i en av mina bokcirklar - bara någon dag innan hade jag läst en recension som fått mig hemskt nyfiken och så dök den upp i omröstningen. Och vann! Vi diskuterade den på träffen i söndags. 
 
Eva F Dahlgren är journalist, och skrev boken Farfar var rasbiolog som någon sorts uppgörelse med och bearbetning av faktumet att hennes farfar arbetade på Rasbiologiska Institutet i Uppsala tillsammans med den infamöse Herman Lundborg. I sin forskning kom hon över fotoalbum med bilder på nakna kvinnor som levde inspärrade på Statens Tvångsarbetsanstalt i Landskrona - prostituerade, främst från städerna, som placerades där i omgångar för att uppfostras och lära sig veta hut. Ja, ni hör ju. 
 
Socialstyrelsen var övertygad om att detta "osedliga leverne" berodde på en psykisk störning och satte genast igång med att kartlägga dessa. Det fanns inte mindre än elva psykologiska typer av prostituerade, från demimonderna i finkvarteren till berglärkorna i skogar och hamnar. I arkiven hittas även profilerna som socialassistenten på anstalten skrev - många börjar rart och avslutas med kommentarer så som "svår att rekommendera" och "passar möjligen till att vakta gäss". Deras barn, de som fanns, placerades i fosterhem eller kanske på en sorts vårdhem i de fall de hade fått syfilis från modern. En stor majoritet av de intagna hade just syfilis eller gonorré. 
 
Socialassistenten spelar en stor roll i Dahlgrens bok, på grund av de många brev både från och till henne som finns med. Oftast verkar hon ha varit en varmhjärtad person som faktiskt är intresserad av att rehabilitera kvinnorna snarare än att rakt av straffa dem - men i något fall kommer brev från kvinnor som tidigare bott på anstalten där pennan dryper av gift och hat. Det är svårt att placera henne. 

Direktören på anstalten är också svår att greppa. Generellt framstår han som en ganska sympatisk person - när Rasbiologiska Institutet kommer på besök åker han på semester. Det är dock svårt att veta om det var ett sätt för honom att ta avstånd, eller om han helt enkelt inte orkade titta på när undersökningarna fortgick. 
 
En viktig bit mörk kvinnohistoria och en bok jag tycker att alla borde läsa. Jag ska ge mig på även Farfar var rasbiolog samt den efterföljande boken Vad hände med barnen? - så fort jag hinner. Den är väldigt lätt att läsa - antagligen för att författaren är journalist - och lättillgänglig. Även om den är förfärlig och förgrymmande så är den även fantastisk. 
 
 
 
Boken finns att köpa här eller här

2016: 245 - Barnet från ingenstans av Kari Rosvall och Naomi Linehan

Nu ska jag göra något jag inte brukar göra, och kopiera vad jag skrev på Buke om denna. Annars blir det väl på något vis ändå bara en upprepning! 


Barnet från ingenstans
av Kari Rosvall - jag såg henne i Skavlan i vintras och tyckte att hennes berättelse verkade intressant - hon fick reda på när hon var över 60 år att hon föddes som del av Lebensbornprojektet. Det är en intressant berättelse men den är inte särskilt bra berättad.

Det ska nämnas att den först skrevs på engelska tillsammans med en irländsk författare (Rosvall bor i Dublin sedan många år) och har alltså översatts... och det känns lite konstigt på sina ställen. T.ex förklaras förhållandet mellan svenska och norska medelst en liknelse mellan Dublin- och Corkdialekter, det är ju helt överflödigt i den svenska översättningen kan jag tycka. 


Så störde jag mig på en sak, något så infernaliskt faktiskt - brace yourselves för gnäll-Anna. Som tonåring arbetade Rosvall som en sorts assistent till Sven Stolpe, ni vet, den store författaren som även var morfar till bröderna Schulman och alltså far till Lisette Schulman, programledare, talskrivare och deltagare i allra första På spåret. Så lite kändis sådär.

I boken beskrivs hur Rosvall och Lisette var i samma ålder och gjorde en del saker tillsammans och så. Det är bara det att det skiljer sju år mellan dem, och om Kari jobbade där som sextonåring (vilket verkar stämma med en annan händelse där hon var sjutton) var Lisette alltså nio år. En sextonåring och en nioåring är inte jämngamla och det känns alltså som om hon kastades in i berättelsen som någon sorts helt onödig namedropping. Jag förstår såklart att man nämner arbetet för Sven Stolpe, det är ganska stort som tonåring, men inte varför man liksom hittar på någon sorts relation. Särskilt inte en som är så lätt att kolla!

Men detta har antagligen med faktumet att den skrevs på engelska att göra. Ingen på Irland bryr ju sig om att kolla detta, men jag råkar veta att Lisette Schulman föddes 1951 för mamma och jag pratade om henne för inte så längesen. 

Förstår ni varför jag kopierade vad jag redan hade skrivit? Det är ju faktiskt väldigt tråkigt att gnälla egentligen, och jag tycker att det är extra tråkigt att gnälla i bloggen! Jag lade till och drog ifrån lite grann, men essentiellt så är det samma sak. 

PS: Om ni klickar på länken i hennes namn ovan så kan jag säga att det räcker gott att läsa DN-artikeln.