Madeleine: our daughter's disappearance and the continuing search for her av Kate McCann

Jag bodde ju i Storbritannien när Madeleine McCann försvann i Praia da Luz i maj 2007 och man kan väl, utan att vilja låta alltför blasé, säga att jag fick mitt lystmäte vad gäller nyheter om henne och familjen. Missförstå mig för allt i världen rätt nu, vad som än hände är det naturligtvis förskräckligt, men ni vet. Det blir lite för mycket. 
 
Och det dyker ju fortfarande upp artiklar i diverse sociala medier, förstås, och jag kan sällan låta bli att läsa dem. Eller titta på någon ny fantombild eller så - men jag är inte jätteengagerad. Det är elva år sedan snart, liksom. 
 
Men så hade Bokhora-Marcus plötsligt givit denna fem stjärnor på Goodreads häromveckan och då kunde jag omöjligt låta bli att läsa den. Trots allt är jag intresserad av true crime, eller vad man ska kalla det, och... ja. Intressant tidsfördriv, om inte annat. 
 
Och det är ju intressant. Om än alldeles för långt, ganska tjatigt, alldeles för mycket namn och platser och termer som jag inte riktigt orkar sätta mig in i. Men en bra sammanställd bok, fylld av smärta, sorg och saknad. Jag tycker att den är läsvärd, om än ingen fempoängare! 

Vad hände med barnen? Hur de minsta blev en handelsvara av Eva F Dahlgren

 
 
Detta är uppföljaren till Fallna kvinnor, som jag läste för ett litet tag sedan och tyckte mycket om. Jag lyssnade på denna på Nextory, i inläsning av Cecilia Walton Agrell. (Ja, det är hon som spelade Sonja i Tre Kronor en gång på forntiden. Det är inget du tänker på, gudskelov.) 
 
Detta handlar alltså om de oäkta barnen, till exempel de som var barn till kvinnorna som befann sig på "uppfostringsanstalten" i Landskrona. Fram till 1918 såldes (bland annat) oäkta barn till lägstbjudande på auktion (jag har faktiskt själv en anfader som såldes) - den som krävde minst pengar för att "ta hand" om barnet blev alltså den som "vann". Barnen utnyttjades som arbetskraft eller vanvårdades till döds. Många av kvinnorna som skulle uppfostras i den tidigare boken kom själva från barnhem och fosterhem innan de "valde utelivet", som man sa - nu är det deras barns tur. 
 
Parallellt med denna fruktansvärda människohandel skapades Prins Carls Uppfostringsinrättning på Gålö i Stockholms skärgård, där arrendetorparna blev tvingade att ta in fosterbarn. För somliga blev det bra, för somliga absolut inte. "Fosterbarnens ö" fanns kvar ända till 1939. 
 
Även här bygger mycket av boken på brev, till och från myndigheter och privatpersoner, samt journaler och noteringar från barnhem och de som bestämde. En del är förstås fiktion och Dahlgrens tankar om vad som kanske hände särskilt två små flickor, Kerstin och Rut.
 
Det är gripande, skrämmande och omöjligt att sluta lyssna - och sluta förfäras. Jag tyckte kanske bättre om Fallna kvinnor - jag blir lite trött på det journalistiska berättandet med korta meningar, kanske har jag lättare för det i tryck. Men det är en viktig bok som berättar om en hemsk del av vår relativt färska historia. 
 
 
Läs gärna mer hos Kulturkollo och Just nu just här
 
Boken finns att köpa här eller här

Fallna kvinnor: när samhällets bottensats skulle lära sig veta hut av Eva F Dahlgren

Jag blev hemskt glad när denna blev vald till månadens bok i en av mina bokcirklar - bara någon dag innan hade jag läst en recension som fått mig hemskt nyfiken och så dök den upp i omröstningen. Och vann! Vi diskuterade den på träffen i söndags. 
 
Eva F Dahlgren är journalist, och skrev boken Farfar var rasbiolog som någon sorts uppgörelse med och bearbetning av faktumet att hennes farfar arbetade på Rasbiologiska Institutet i Uppsala tillsammans med den infamöse Herman Lundborg. I sin forskning kom hon över fotoalbum med bilder på nakna kvinnor som levde inspärrade på Statens Tvångsarbetsanstalt i Landskrona - prostituerade, främst från städerna, som placerades där i omgångar för att uppfostras och lära sig veta hut. Ja, ni hör ju. 
 
Socialstyrelsen var övertygad om att detta "osedliga leverne" berodde på en psykisk störning och satte genast igång med att kartlägga dessa. Det fanns inte mindre än elva psykologiska typer av prostituerade, från demimonderna i finkvarteren till berglärkorna i skogar och hamnar. I arkiven hittas även profilerna som socialassistenten på anstalten skrev - många börjar rart och avslutas med kommentarer så som "svår att rekommendera" och "passar möjligen till att vakta gäss". Deras barn, de som fanns, placerades i fosterhem eller kanske på en sorts vårdhem i de fall de hade fått syfilis från modern. En stor majoritet av de intagna hade just syfilis eller gonorré. 
 
Socialassistenten spelar en stor roll i Dahlgrens bok, på grund av de många brev både från och till henne som finns med. Oftast verkar hon ha varit en varmhjärtad person som faktiskt är intresserad av att rehabilitera kvinnorna snarare än att rakt av straffa dem - men i något fall kommer brev från kvinnor som tidigare bott på anstalten där pennan dryper av gift och hat. Det är svårt att placera henne. 

Direktören på anstalten är också svår att greppa. Generellt framstår han som en ganska sympatisk person - när Rasbiologiska Institutet kommer på besök åker han på semester. Det är dock svårt att veta om det var ett sätt för honom att ta avstånd, eller om han helt enkelt inte orkade titta på när undersökningarna fortgick. 
 
En viktig bit mörk kvinnohistoria och en bok jag tycker att alla borde läsa. Jag ska ge mig på även Farfar var rasbiolog samt den efterföljande boken Vad hände med barnen? - så fort jag hinner. Den är väldigt lätt att läsa - antagligen för att författaren är journalist - och lättillgänglig. Även om den är förfärlig och förgrymmande så är den även fantastisk. 
 
 
 
Boken finns att köpa här eller här