2016: 151 - Kriget har inget kvinnligt ansikte av Svetlana Aleksijevitj

Detta var en av mina cirkelböcker denna månaden. Jag har tänkt läsa Aleksijevitj sedan hon fick Nobelpriset, men det har inte blivit av. Då är bokcirklar alltid en bra spark i baken för att komma igång. Vi har pratat om att läsa den sedan just i julas, men den var ju slut på förlaget och det var långa köer på biblioteket, men nu gick det visst att få tag på den som e-bok, äntligen. 
 
Det är svårt att skriva om en sådan här bok - det är ingen roman, utan en reportagebok sammanställd av många kvinnors berättelser från kriget, kombinerat med författarinnans egna kommentarer och även kommentarer från censorn. 
 
Det är stark, tuff läsning. Jag lyssnade på halva, läste halva och skummade en del. Det går inte att läsa vartenda ord, åtminstone gick det inte för mig. Det är ett ovanligt format för mig, och det blev lite rörigt här och där. Främst under lyssningen ska sägas, för jag hade svårt att få klart för mig om personen som berättar refereras före sin berättelse eller efter. Men så är det ju att lyssna på slika böcker. 
 
Det är en så viktig historia, och det finns så mycket att prata om. Det som vi fäste oss vid särskilt var hur många av dem som kände att de aldrig kunde prata om kriget. Och att de ingalunda hyllades som hjältar när de återvände - de var inte krigshjältar som männen, trots att de på många sätt behandlades utanför sitt kön under sin tjänstgöring. 
 
Och det finns så många sådana här berättelser som måste komma fram. Det är ett mycket välförtjänt Nobelpris, då det är hög tid att dessa blir belysta. Någon hade läst en kritiker som tryckte på att Aleksijevitj är expert på att kombinera pusselbitar till en helhet, och precis så är det. 
 
Jag kommer att läsa mer - åtminstone boken om Tjernobyl - men det får vänta ett tag. Det är tungt, så tungt.