Livet och patriarkatet av Peppe Öhman

Peppe Öhman är en av skribenterna på Bokhora och poddar med Karin Jihde i Mellan Raderna-podden som är en stor favorit. Hon har dessutom en privat blogg, Livet och L.A, Jag har inte läst något i bokform av henne tidigare, men har varit sugen på denna ett tag och äntligen kom jag mig för att reservera den på biblioteket. Och sträckläste, praktiskt taget. Fantastiskt bra idé, det här. 
 
Dels får vi förklaringar på enklare frågor. Vad är feminism? Vad är patriarkat? Vad är en feminazi? (Och varför tyckte någon att det var en bra idé att kombinera feminism och nazism till ett uttryck när de står för väsenskilda ting?) 
 
Förklaringarna av dessa termer är, för någon som har någorlunda koll på feminism och jämställdhet, mycket enkla. Därmed utmärkta för den feminismskeptiske och den som tycker att hen har med fjäderfän att göra. 
 
Berättelserna ur det egna livet är hjärtskärande, hemska och viktiga och jag läser dem förstås mitt under #metoo-upproret. Nästan varje dag går nya grupper samman för att lämna sina vittnesmål kring sexuella trakasserier och övergrepp - låt oss hoppas att detta innebär ett skifte. (Men tänk även på alla dem som inte har någon att gå ihop med kring detta.) 
 
Dessutom kommer Öhman med handfasta tips till den som lever i tvåsamhet, om hur man kan nå jämställdhet på bästa sätt och fördela arbetet. I ett vanligt förhållande tycker båda parter att de gör ungefär 60% av det oavlönade hemarbetet. Bara det visar ju på så mycket skevhet. 
 
Det ska även sägas att en hel del av texterna är skrivna med en stor skopa humor. Det kan behövas i viktiga sammanhang och här fungerar det väldigt bra. 
 
(En extra liten bonus - jag har alltid undrat varför Peppe, som egentligen heter Jeanette, kallas Peppe. Nu fick jag reda på det också!) 
 
Rekommenderas varmt - och ge den till någon som inte förstår det här med feminism i julklapp för all del. Det kanske i förlängningen blir en present till dig själv också! 
 
 
Läs gärna mer hos Boksuddis, Feministbiblioteket och enligt O. Boken finns att köpa här eller här
 
 

How not to be a boy av Robert Webb

Jag har älskat och hatat Peep Show sedan första stund. Älskat för att det är så fruktansvärt roligt, hatat för att det är skämskudde hela vägen igenom vartenda avsnitt. Men mest älskat. Det finns inget som ens liknar denna fantastiskt pinsamma, plågsamma, hysteriska komediserie. (Kort re-cap - Peep Show är en serie av David Mitchell och Robert Webb som handlar om två killar i yngre medelåldern som delar lägenhet i Croydon. Mitchells karaktär Mark är pedantisk och ordningsam, Webbs karaktär Jeremy är en ganska misslyckad musiker som mest är arbetslös och jagar damer. Somligt filmas med kameror som sitter fast på huvudena, om man säger så, så man får ett väldigt speciellt perspektiv - hence Peep Show.) 
 
Nåväl. För ett tag sedan kom ett utdrag ur denna bok som publicerats i The Guardian upp i mitt Facebook-flöde. Webb är min favorit av de två och jag kände att jag måste ju läsa - och blev stormförtjust, lämnade genast inköpsförslag till biblioteket och efter några plågsamma veckor av väntan hade jag den i min hand. Och jag blev inte besviken. Kära nån, vilken fantastiskt fin självbiografi. Jag tänker på Nigel Slaters fina och hemska böcker om sin barndom när jag läser, jag skrattar hysteriskt åt somliga formuleringar och sätter sedan skrattet i halsen i nästa stycke. 
 
Robert Webb var inte så bra på att vara pojke när han var liten. Han höll inte på med sport och han var känslig och skör. Fadern var alkoholiserad och våldsam (dock försonas de längre fram i livet, det är så fint beskrivet) och hans mamma dog i  cancer i förtid. när Webb var i tonåren. Men Webb hade gett sig sjutton på att han skulle plugga på Cambridge, så trots att han misslyckas med sina examina får han chansen att ta dem om igen året därpå på grund av de särskilda omständigheterna, och han klarar sig och får ett erbjudande till Robinson College. 
 
I Cambridge finns Footlights - amatörteatergruppen där stora delar av Monty Python träffades, där Stephen Fry, Hugh Laurie och Emma Thompson fick sina första roller - och där Robert Webb träffar David Mitchell. Efter det blir ingenting som förut. 
 
Helt fantastiskt bra. Dels är det en intressant berättelse, som så ofta när ens idoler berättar om sina liv - dels är det en befriande berättelse om att utmana normer och att folk är olika. Alla pojkar är inte likadana, alla flickor är inte likadana. Man får vara precis som man vill. Ljuvligt. 
 
Och eftersom Netflix plötsligt gav mig en gratismånad funderar jag nu på att se om hela Peep Show från början... men bör jag verkligen utsätta mig för det? Har jag så många skämskuddar? ;-) 
 
 
Boken finns att köpa här eller här
 

Wursten och veganen av Åsa Asptjärn

Jag är förtjust i de böcker jag har läst av Åsa Asptjärn tidigare, om Emanuel Kent - och jag tyckte att hon var väldigt rolig på Bokmässan när det talades om humor i ungdomslitteraturen. Nu förstod jag ju att jag inte är målgrupp för Wursten och veganen, men när den fanns som e-bok på biblioteket kunde jag inte riktigt låta bli. Den tog inte mycket mer än någon timme att läsa. 
 
Wursten heter egentligen Bodil, men kallas Wursten eftersom hon gillade korv väldigt mycket som barn. Nu börjar hon bli stor, det är "slut" med barndomsbästisen Veronika och Wursten vet inte riktigt var hon hör hemma. 
 
Men så flyttar Diana, som är vegan, in i närheten i villaområdet. Innan Wursten vet ordet av stjäl de nycklar till korvkiosken där hennes bror sommarjobbar, byter ut korvar mot vegetariska dito och begraver de riktiga korvarna i skogen, klockan två på natten. Den första politiska aktionen är alltså färdig, och det stannar förstås inte riktigt där... 
 
Det är en ganska gullig skildring, men den är så osannolik och lite rörig - för mig, som är 35, att jag inte riktigt vet hur det går för 9-12-gruppen. Men väl uttänkt, väl formulerad och med Asptjärns omisskännliga humor. 
 
 
 
Läs gärna mer om Wursten och veganen hos Annas bokblogg, Prickiga Paula, Romeo and Juliet, Bokkoll
 
Boken finns att köpa här eller här