Vad hände med barnen? Hur de minsta blev en handelsvara av Eva F Dahlgren

 
 
Detta är uppföljaren till Fallna kvinnor, som jag läste för ett litet tag sedan och tyckte mycket om. Jag lyssnade på denna på Nextory, i inläsning av Cecilia Walton Agrell. (Ja, det är hon som spelade Sonja i Tre Kronor en gång på forntiden. Det är inget du tänker på, gudskelov.) 
 
Detta handlar alltså om de oäkta barnen, till exempel de som var barn till kvinnorna som befann sig på "uppfostringsanstalten" i Landskrona. Fram till 1918 såldes (bland annat) oäkta barn till lägstbjudande på auktion (jag har faktiskt själv en anfader som såldes) - den som krävde minst pengar för att "ta hand" om barnet blev alltså den som "vann". Barnen utnyttjades som arbetskraft eller vanvårdades till döds. Många av kvinnorna som skulle uppfostras i den tidigare boken kom själva från barnhem och fosterhem innan de "valde utelivet", som man sa - nu är det deras barns tur. 
 
Parallellt med denna fruktansvärda människohandel skapades Prins Carls Uppfostringsinrättning på Gålö i Stockholms skärgård, där arrendetorparna blev tvingade att ta in fosterbarn. För somliga blev det bra, för somliga absolut inte. "Fosterbarnens ö" fanns kvar ända till 1939. 
 
Även här bygger mycket av boken på brev, till och från myndigheter och privatpersoner, samt journaler och noteringar från barnhem och de som bestämde. En del är förstås fiktion och Dahlgrens tankar om vad som kanske hände särskilt två små flickor, Kerstin och Rut.
 
Det är gripande, skrämmande och omöjligt att sluta lyssna - och sluta förfäras. Jag tyckte kanske bättre om Fallna kvinnor - jag blir lite trött på det journalistiska berättandet med korta meningar, kanske har jag lättare för det i tryck. Men det är en viktig bok som berättar om en hemsk del av vår relativt färska historia. 
 
 
Läs gärna mer hos Kulturkollo och Just nu just här
 
Boken finns att köpa här eller här

Vi mot er av Fredrik Backman

Uppföljaren till Björnstad är här! Och det är en värdig uppföljare också, det kan jag säga på en gång. Ett ypperligt exempel på en roman där miljön, i detta fallet staden, glesbygden, skogen, spelar en huvudroll som är lika viktigt som människorna vi följer. Det är skickligt och det är roligt att se hur mycket Backman har utvecklats under åren som författare. Visst fanns det en risk att han skulle fastna i ett fack efter böckerna om Ove och mormor och Britt-Marie - någon som skriver varm och lite småmörk feelgood. Det har han definitivt gått vidare ifrån. (Inte för att jag inte gillar Ove och mormor och Britt-Marie, men ni förstår säkert vad jag menar.) 
 
Det har gått en tid sedan slutet av Björnstad. Gärningsmannen som utförde dådet som satte hela staden i gungning har lämnat stan. Men alla andra är kvar. Hockeyn är fortfarande stadens hjärta, men nu finns det en risk att klubben kommer att gå under. Peter Andersson är fortfarande sportchef, det går inget vidare - men plötsligt börjar han se en lösning på problemet. Det är bara det att just den lösningen inte kommer att göra honom särskilt populär i Björnstad. 
 
Vi möter ett stort persongalleri, men för en gångs skull tycker jag inte att det är så svårt att följa dem - trots att jag lyssnade på boken (i mycket fin inläsning av Marie Richardson), vilket brukar vara hopplöst för mig när det är en stor grupp människor att hålla reda på. Jag antar att det är för att alla är så välbeskrivna, avrundade - och framför allt verkliga. Det finns alla sorters människor i Björnstad, och alla dessa människor har olika sidor av sig, som vi väl alla har. Men något som finns inpräntat i de flesta är lojaliteten. Vissa bitar, som när en familj är i sorg och alla runtomkring sluter upp på de sätt de vet och kan, är otroligt rörande utan att bli sentimentala. 
 
Jag irriterar mig lite grann på den allvetande berättarrösten på sina ställen, det ska sägas. Det är lite väl beskäftigt på sina ställen - men det gör inte så mycket i det stora hela. Jag tyckte riktigt mycket om boken och som sagt så lämpar den sig riktigt väl att lyssna på. En vän skrev till mig häromdagen: "Jag börjar nästan, nästan förstå varför folk idrottar" som kommentar till boken och jag förstår vad hon menar (även om jag inte har något emot idrott) - det finns en sådan oerhörd passion i människorna i Björnstad och idrotten är ett väldigt bra forum för att beskriva just passion och engagemang. Och lojalitet. 
 

Fallna kvinnor: när samhällets bottensats skulle lära sig veta hut av Eva F Dahlgren

Jag blev hemskt glad när denna blev vald till månadens bok i en av mina bokcirklar - bara någon dag innan hade jag läst en recension som fått mig hemskt nyfiken och så dök den upp i omröstningen. Och vann! Vi diskuterade den på träffen i söndags. 
 
Eva F Dahlgren är journalist, och skrev boken Farfar var rasbiolog som någon sorts uppgörelse med och bearbetning av faktumet att hennes farfar arbetade på Rasbiologiska Institutet i Uppsala tillsammans med den infamöse Herman Lundborg. I sin forskning kom hon över fotoalbum med bilder på nakna kvinnor som levde inspärrade på Statens Tvångsarbetsanstalt i Landskrona - prostituerade, främst från städerna, som placerades där i omgångar för att uppfostras och lära sig veta hut. Ja, ni hör ju. 
 
Socialstyrelsen var övertygad om att detta "osedliga leverne" berodde på en psykisk störning och satte genast igång med att kartlägga dessa. Det fanns inte mindre än elva psykologiska typer av prostituerade, från demimonderna i finkvarteren till berglärkorna i skogar och hamnar. I arkiven hittas även profilerna som socialassistenten på anstalten skrev - många börjar rart och avslutas med kommentarer så som "svår att rekommendera" och "passar möjligen till att vakta gäss". Deras barn, de som fanns, placerades i fosterhem eller kanske på en sorts vårdhem i de fall de hade fått syfilis från modern. En stor majoritet av de intagna hade just syfilis eller gonorré. 
 
Socialassistenten spelar en stor roll i Dahlgrens bok, på grund av de många brev både från och till henne som finns med. Oftast verkar hon ha varit en varmhjärtad person som faktiskt är intresserad av att rehabilitera kvinnorna snarare än att rakt av straffa dem - men i något fall kommer brev från kvinnor som tidigare bott på anstalten där pennan dryper av gift och hat. Det är svårt att placera henne. 

Direktören på anstalten är också svår att greppa. Generellt framstår han som en ganska sympatisk person - när Rasbiologiska Institutet kommer på besök åker han på semester. Det är dock svårt att veta om det var ett sätt för honom att ta avstånd, eller om han helt enkelt inte orkade titta på när undersökningarna fortgick. 
 
En viktig bit mörk kvinnohistoria och en bok jag tycker att alla borde läsa. Jag ska ge mig på även Farfar var rasbiolog samt den efterföljande boken Vad hände med barnen? - så fort jag hinner. Den är väldigt lätt att läsa - antagligen för att författaren är journalist - och lättillgänglig. Även om den är förfärlig och förgrymmande så är den även fantastisk. 
 
 
 
Boken finns att köpa här eller här