På andra sidan förlåtelsen av Thordis Elva med Tom Stranger

Jag satt och lyssnade på ett avsnitt av Mellan raderna med Jihde och Öhman häromveckan under en mycket administrativ eftermiddag på jobbet, och de pratade om just denna, På andra sidan förlåtelsen. När jag kom hem låg den i postfacket! Tack så mycket Forum för boken.  
 
Jag förstod av Peppe Öhmans beskrivning att det skulle bli en problematisk bok att läsa. Det stämde. Premissen är som följer: Thordis Elva blev våldtagen av Tom Stranger, som hon då var tillsammans med, när hon var sexton år och oerhört berusad efter en fest. Han är australiensare och var utbytesstudent i Reykjavik vid tillfället. Strax efter avslutade han förhållandet och flyttade tillbaks till Australien. 

Ett antal år senare tar Thordis upp kontakten med honom, de mailar fram och tillbaks i åtta år innan de till slut bestämmer sig för att ses, på neutral mark - halvvägs mellan Sydney och Island blir Kapstaden. Världens våldtäktshuvudstad, som de säger - ironiskt nog. 
 
Det är en sorts växlande form, dels Thordis beskrivningar av det förflutna, av brottet, och om nutiden, om hennes familj därhemma och om tiden de spenderar i Kapstaden. Dels är det Toms anteckningar ur hans resedagbok, samt en del mail och liknande. Allt väl så länge - det är jobbiga berättelser, förstås, och jag kan inte förstå resonemangen - men jag har inte tolkningsföreträde här. 
 
Viktiga saker som tas upp: det är aldrig kvinnans fel att hon blir våldtagen, även den snälle tjusige utbytesstudenten kan vara en våldtäktsman, våldtäkter handlar om makt, inte sex. Det är bra. Och kanske kunde det ha stannat vid resonemangen om brottet, om deras diskussioner, om de olika minnena och upplevelserna och om att förlåta och gå vidare. Nu är det uppblandat med otroligt poetiska miljöbeskrivningar och reseskildringar och jag förstår inte. Detta är inte en berättelse som bör fluffas upp tycker jag, snarare tvärtom. Den hade varit fantastisk om den var mer saklig och rak - nu är den delvis lysande och superviktig, delvis för flaxig. 
 
 
Boken finns att köpa här eller här - eller så kan man lyssna på den på Storytel. 
 
Här finns Peppes recension på Bokhora, som jag faktiskt inte hade läst innan jag skrev detta men jag ser att vi reagerade på ungefär samma saker. 

När livet börjar om av Lucy Dillon

Jag har bara läst en bok av Lucy Dillon tidigare, Ensamma hjärtan och herrelösa hundar, och tyckte väl att den var rätt okej. Det tycker jag väl om denna också. Sara hade bestämt sig för feelgood-tema när vi skulle rösta i bokcirkeln sist, och jag var glad att det var denna som blev vald bland hennes förslag då jag ju vet att många är väldigt förtjusta i Dillon. 
 
Jag blev inte så förtjust här. Det är förutsägbart även om jag inte kan förutse exakt vad det är som kommer att ske, och det blir ju lite långtråkigt. Sedan är jag helt ointresserad av renovering och ombyggnader och tyckte att det tog upp lite väl mycket plats. Jag gillade ingen av huvudpersonerna sådär innerligt som jag gärna vill göra i feelgood, och det förtar ju också lite av upplevelsen. 
 
Nå. Premissen: ett par i trettioårsåldern flyttar ut på landet för att ta över hans föräldrars hus efter att hans pappa gått bort och han själv förlorat jobbet i London av en anledning som inte avslöjas förrän ganska långt fram men som känns ganska uppenbar tidigt. En dag blir en ung kvinna påkörd utanför hotellet. Hon har en lapp med parets namn och adress i fickan, men har helt tappat minnet när hon vaknar upp. 
 
Just det där med minnesförlust kan ju gå åt två håll. Jag tycker inte att det riktigt går åt rätt håll här. Jag blir inte engagerad en enda gång, och jag vet inte om det beror på mig eller boken. Som sagt - Dillon är ju otroligt populär, så det finns väl anledning att utgå ifrån att det är mig det är fel på ;-) 
 
Men jag gillar beskrivningarna av den engelska landsbygden, förstås, och i vissa stycken är den torra engelska humorn som jag älskar så mycket definitivt med. Så en trea ska den ha! 
 
 
Andra som har skrivit om boken: Boklysten, Lottens bokblogg
 
Boken finns att köpa här eller här

Brev till min dotter, red. Elcim Yilmaz

Det är otroligt svårt att recensera en antologi med mycket personliga texter, så jag ska inte göra det, i ordets egentliga mening. Det är dessutom extra svårt när jag tycker olika om texterna! 
 
Men det som mest av allt genomsyrar alla texter är kärlek och naturligtvis en välvilja. Tretton mer eller mindre kända kvinnor har skrivit brev till sina döttrar, vare sig de finns eller ej - Martina Montelius har till exempel uppfunnit en lillasyster till sina existerande döttrar. Du finner ungefär samma budskap i alla texterna: gör som du vill, var stark, låt ingen sätta sig på dig, var den du är och låt ingen bestämma över dig. Bra budskap allihop! Vissa är formulerade på ett otroligt varmt och rörande sätt, någon känns alltför beskäftig. 

Vissa har en stor skopa humor, vissa vemod, vissa förskräckliga berättelser om händelser i det förflutna. Som sammanfattning är det dock en fin antologi, med helt rätt budskap. Ta ingen skit och gör vad du vill.  En av mina favoriter, Mia Skäringer skriver "Gör dig fri, det är det enda sättet"
 
Märta Tikkanens avslutande text, Några ord till min kära dotter, ifall jag hade någon publicerades för första gången i en dagstidning i slutet på 70-talet - jag minns inte vilken. Den finns lite överallt på nätet att läsa, till exempel här, om en vill ha ett litet smakprov! 
 
Detta var ett recensionsexemplar. Tack Forum
 
 
 
Andra som skrivit om boken: Med näsan i en bok, Johannas deckarhörna, Västmanländskan, ...och dagarna går, Boktanken.
 
Boken finns att köpa här och här