Boken om Blanche och Marie av P O Enquist

 
 
Jag har just nu nästan trettio böcker i mina utkast här och ska försöka komma ikapp lite grann. Därmed blir det inte världens längsta texter här det närmaste, om jag inte har något alldeles särskilt att berätta om... hösten har flugit förbi, på ett bra sätt, och nu är det ju nästan jul! Och denna helgen är jag bortrest fredag kväll till söndag förmiddag, dessutom. Men det kommer! 
 
Nåväl - jag behövde en bok till rutan om eller av nobelpristagare till Höstbingot, och fick tips om Boken om Blanche och Marie av P O Enquist. Jag trodde aldrig att jag skulle röra något av honom igen efter Liknelseboken som jag tyckte var otroligt påfrestande, men nu blev det såhär och det är jag glad för. 
 
Detta är en form av litterär fantasi om Blanche Wittman, hysterikornas drottning som vårdades av Charcot och Freud på sjukhuset La Salpêtrière i Paris i slutet på 1800-talet. Vad det egentligen var för fel på henne har väl ingen riktigt kommit fram till - man trodde först att det handlade om epilepsi, sedan det något mer diffusa hysteri. Hon blev dock frisk, och började arbeta tillsammans med Marie Curie. Somligt är fakta, somligt definitiv fantasi. 
 
Jag är mest intresserad av faktum i detta fallet och förfäras av att läsa om Blanches öde, som en sorts martyr för vetenskapen. Hon påverkades naturligtvis otroligt negativt fysiskt av arbetet med radium, och när vi möter henne har hon bara högerarmen kvar efter omfattande amputationer på grund av strålningen, och lever i en trälåda på hjul. Helt otroligt. Tre av hennes anteckningsböcker återfanns tjugofem år efter hennes död, och det är dessa som format någon sorts bas till Enquists bok. 
 
Jag hade kanske föredragit att läsa om dessa kvinnor och händelserna kring dem i en mer faktisk och ordnad form - men jag tyckte väldigt mycket om detta också, och det har gett mig blodad tand för att läsa mer om Madame Curie och de omkring henne. 
 
Boken finns att köpa här eller här

Chemin Saint-Paul (Huset på Saint Pauls väg) av Lise Tremblay

Jag plockade upp ju upp mina franskastudier igen för ganska exakt ett år sedan, medelst Duolingo och lite allmän läsning på franska här och där på nätet och Readly. Jag har varit sånär flytande en gång i tiden, men använde sedan inte språket på över tio år och då tappar man mycket och rätt snabbt - men bonusen är att det är någorlunda lätt att plocka upp det igen. Många glosor sitter kvar och jag minns ju en hel del grammatik och språkstruktur också. 
 
Så någon gång tidigt i år bestämde jag att jag minsann skulle lyckas läsa en roman på franska i år. Jodå. Jag började med Bonjour Tristesse men kom inte direkt någon vart. Började med Spöket på Canterville av Oscar Wilde, mest för att jag råkade ladda ner en fransk version istället för den engelska, men kom inte så långt med den heller. Eller med No et moi av Delphine de Vigan. 
 
Men skam den som ger sig! För några veckor sedan läste jag ju Hägern av Lise Tremblay och tyckte väldigt mycket om den. Var sedan och lyssnade på henne på Stadsbiblioteket, då hon talade franska (frågorna ställdes på engelska, hon svarade på franska och så översatte en herre till svenska) - och då insåg jag att jag faktiskt förstod nästan allt, trots att hon pratar Québec-franska vilket jag nästan aldrig exponerats för. 
 
Och då tänkte jag - jag försöker mig på Huset på Saint Pauls väg på franska - Chemin Saint-Paul. Och hör och häpna - det gick! Det tog ett par veckor och jag orkade verkligen inte med den varje dag. Men jag läste, och försökte fokusera på att ta mig igenom texten istället för att stanna upp och slå upp vartenda ord jag inte var säker på. Antagligen missförstod jag ett och annat under läsningen, men så illa kan det knappast ha varit. Det är en kort liten roman, 120 sidor som e-bok tror jag, men den är tät och inte helt enkel, så det känns ju som om det räknas. Och jag har definitivt fått blodad tand för att försöka läsa mer skönlitterärt på franska också. 
 
Det är en väldigt fin och sorgsen liten bok - självbiografisk, för övrigt - som handlar om när Tremblays föräldrar gick bort. Hon berättar om det vita rummet på det psykiatriska sjukhuset där hennes mor framled sin sista tid i livet, och det blå rummet, där hennes far ett år tidigare drog sina sista andetag. Det är en sorts bearbetning av sorg och förlust av familj, men även en sorts uppgörelse med barn- och ungdomen, ett avslut och ett sista klipp av banden till galenskapen och våldet som präglade livet därhemma. Då fick hon alltid vara duktig och hålla sig till den officiella berättelsen - det behöver hon inte längre göra. 
 
Jag vill gärna läsa mer av Tremblay - hon är en otrolig författare.  
 
 
Läs gärna mer hos ...och dagarna går och Fiktiviteter. Boken finns att köpa (på svenska) här eller här

Filmälskarens guide till Paris av Eva Lindfors och Marie Öhgren

 
Åh, vad trött jag kan bli när jag har skrivit ett långt inlägg, ska publicera det morgonen därpå - och så är utkastet puts väck. Ruskigt irriterande. Men - inte mycket att göra förutom att åberopa sinnesro och börja om! 

Stort tack, Bucket List Books, för recensionsexemplar av denna underbara lilla pärla! 
 
Det är såhär att jag faktiskt bara varit i Paris en enda gång. Fem dagar, fyra nätter, oktober 2015. Men jag har känt en dragning dit sedan jag började läsa franska på högstadiet. Jag gick särskild fransk inriktning på gymnasiet, och fick mig väldigt mycket Frankrike till livs på universitetet också, i form av litteratur, filosofi, konst, arkitektur... ja, ni förstår. Men trots att jag befann mig i London, en tågresa bort, i så många år så blev det aldrig av att jag åkte under de åren. (Detta gäller många platser, eftersom det alltid var så att när jag hade tid hade jag inga pengar och när jag hade pengar hade jag ingen tid...) 
 
Men till slut kom jag dit, för ett par år sedan, och jag kommer definitivt att åka tillbaka. En av de saker jag ville göra och se var att gå lite grann i Amélies fotspår, när jag nu ändå skulle bo i utkanten av Montmartre. Jag var på Café de 2 Moulins och åt crème brûlée och tog en extra liten vända på Gare du Nord för att kolla på fotoautomater och travade runt en stor del av Montmartre och "kände igen mig". Nästa gång jag kommer tillbaka kommer jag att veta bättre vart jag ska gå och kasta macka... 
 
Det ska erkännas att jag inte är någon oerhörd filmfantast. Jag gillar verkligen film, men jag är lite dålig på det där med tålamod. Men oj, så inspirerad jag har blivit att se mer film, och framför allt, förstås - att resa tillbaka till Paris. Många gånger om! Har antecknat flera A4-sidor med såväl filmtips som ställen jag måste besöka nästa gång och relatera till filmerna. Och nästa, och nästa, och nästa... 
 
En ljuvlig liten karamell, det här - läs och njut, res till Paris, och upplev. Upprepa så många gånger som möjligt ;-) 
 
 
Boken finns att köpa här eller här