Mocka av Tatiana de Rosnay

Mocka var den senaste titeln i digitala bokcirkeln Kulturkollo läser - jag har inte läst något av Tatiana de Rosnay tidigare, men vet att många gillar Sarahs nyckel (och att många inte alls gillar den, förstås). 
 
Jag visste inte alls vad jag skulle förvänta mig förrän jag faktiskt började läsa - det är ovanligt, men jag lade liksom bara till den i min elektroniska bokhylla när titeln blev offentliggjord och körde. Det kanske var bra, för jag vet inte om jag hade fastnat för beskrivningen. 
 
Justine lever ett stillsamt liv i Paris med sin man och sina två barn, jobbar som översättare och är ganska tillfreds med det mesta. Men en eftermiddag händer det otänkbara - tonårssonen Malcolm blir påkörd av en bil, en mockafärgad Mercedes, och föraren smiter från platsen. Malcolm faller i koma och hamnar på intensiven och när polisutredningen inte verkar komma någonvart blir Justine praktiskt taget besatt av att ta saken i egna händer. Hon måste ta reda på vem föraren i den mockafärgade bilen - kanske en blond kvinna - var. 
 
Det blir förstås förvecklingar - en resa till Biarritz med svärmor, bland annat - och det hela är inte riktigt som det verkade. 
 
Jag vet inte riktigt vad jag tycker om Mocka. Jag tyckte egentligen bara om brittiska svärmor av alla karaktärerna, och hade gärna läst mer om henne - allt annat kändes lite överdrivet, även om jag förstår att chock och sorg kan ställa till det ganska rejält i människors huvuden. 
 
Men visst fick den mig att vilja resa till Frankrike, inte tu tal om den saken.  

Boken om Blanche och Marie av P O Enquist

 
 
Jag har just nu nästan trettio böcker i mina utkast här och ska försöka komma ikapp lite grann. Därmed blir det inte världens längsta texter här det närmaste, om jag inte har något alldeles särskilt att berätta om... hösten har flugit förbi, på ett bra sätt, och nu är det ju nästan jul! Och denna helgen är jag bortrest fredag kväll till söndag förmiddag, dessutom. Men det kommer! 
 
Nåväl - jag behövde en bok till rutan om eller av nobelpristagare till Höstbingot, och fick tips om Boken om Blanche och Marie av P O Enquist. Jag trodde aldrig att jag skulle röra något av honom igen efter Liknelseboken som jag tyckte var otroligt påfrestande, men nu blev det såhär och det är jag glad för. 
 
Detta är en form av litterär fantasi om Blanche Wittman, hysterikornas drottning som vårdades av Charcot och Freud på sjukhuset La Salpêtrière i Paris i slutet på 1800-talet. Vad det egentligen var för fel på henne har väl ingen riktigt kommit fram till - man trodde först att det handlade om epilepsi, sedan det något mer diffusa hysteri. Hon blev dock frisk, och började arbeta tillsammans med Marie Curie. Somligt är fakta, somligt definitiv fantasi. 
 
Jag är mest intresserad av faktum i detta fallet och förfäras av att läsa om Blanches öde, som en sorts martyr för vetenskapen. Hon påverkades naturligtvis otroligt negativt fysiskt av arbetet med radium, och när vi möter henne har hon bara högerarmen kvar efter omfattande amputationer på grund av strålningen, och lever i en trälåda på hjul. Helt otroligt. Tre av hennes anteckningsböcker återfanns tjugofem år efter hennes död, och det är dessa som format någon sorts bas till Enquists bok. 
 
Jag hade kanske föredragit att läsa om dessa kvinnor och händelserna kring dem i en mer faktisk och ordnad form - men jag tyckte väldigt mycket om detta också, och det har gett mig blodad tand för att läsa mer om Madame Curie och de omkring henne. 
 
Boken finns att köpa här eller här

Chemin Saint-Paul (Huset på Saint Pauls väg) av Lise Tremblay

Jag plockade upp ju upp mina franskastudier igen för ganska exakt ett år sedan, medelst Duolingo och lite allmän läsning på franska här och där på nätet och Readly. Jag har varit sånär flytande en gång i tiden, men använde sedan inte språket på över tio år och då tappar man mycket och rätt snabbt - men bonusen är att det är någorlunda lätt att plocka upp det igen. Många glosor sitter kvar och jag minns ju en hel del grammatik och språkstruktur också. 
 
Så någon gång tidigt i år bestämde jag att jag minsann skulle lyckas läsa en roman på franska i år. Jodå. Jag började med Bonjour Tristesse men kom inte direkt någon vart. Började med Spöket på Canterville av Oscar Wilde, mest för att jag råkade ladda ner en fransk version istället för den engelska, men kom inte så långt med den heller. Eller med No et moi av Delphine de Vigan. 
 
Men skam den som ger sig! För några veckor sedan läste jag ju Hägern av Lise Tremblay och tyckte väldigt mycket om den. Var sedan och lyssnade på henne på Stadsbiblioteket, då hon talade franska (frågorna ställdes på engelska, hon svarade på franska och så översatte en herre till svenska) - och då insåg jag att jag faktiskt förstod nästan allt, trots att hon pratar Québec-franska vilket jag nästan aldrig exponerats för. 
 
Och då tänkte jag - jag försöker mig på Huset på Saint Pauls väg på franska - Chemin Saint-Paul. Och hör och häpna - det gick! Det tog ett par veckor och jag orkade verkligen inte med den varje dag. Men jag läste, och försökte fokusera på att ta mig igenom texten istället för att stanna upp och slå upp vartenda ord jag inte var säker på. Antagligen missförstod jag ett och annat under läsningen, men så illa kan det knappast ha varit. Det är en kort liten roman, 120 sidor som e-bok tror jag, men den är tät och inte helt enkel, så det känns ju som om det räknas. Och jag har definitivt fått blodad tand för att försöka läsa mer skönlitterärt på franska också. 
 
Det är en väldigt fin och sorgsen liten bok - självbiografisk, för övrigt - som handlar om när Tremblays föräldrar gick bort. Hon berättar om det vita rummet på det psykiatriska sjukhuset där hennes mor framled sin sista tid i livet, och det blå rummet, där hennes far ett år tidigare drog sina sista andetag. Det är en sorts bearbetning av sorg och förlust av familj, men även en sorts uppgörelse med barn- och ungdomen, ett avslut och ett sista klipp av banden till galenskapen och våldet som präglade livet därhemma. Då fick hon alltid vara duktig och hålla sig till den officiella berättelsen - det behöver hon inte längre göra. 
 
Jag vill gärna läsa mer av Tremblay - hon är en otrolig författare.  
 
 
Läs gärna mer hos ...och dagarna går och Fiktiviteter. Boken finns att köpa (på svenska) här eller här