När vi två kolliderade (When we collided) av Emery Lord

                                            
 
Ännu en bok som jag högg i farten på bibliotekets YA-avdelning - och som jag bytte språk på efter en stunds läsning. Inte för att det är något fel på Linda Skugges översättning - tvärtom verkar den mycket bra - men liksom med fåren och getterna fann jag mig fundera alldeles för mycket på originalorden och de ursprungliga uttrycken. Så så fick det bli, och det flöt på bättre då. 
 
Vi befinner oss i en liten stad i Kalifornien, Verona Cove. När jag läste namnet tänkte jag att vi nog hade en Romeo & Julia-remake framför oss, men så var inte fallet. Skönt, faktiskt, det hade jag inte riktigt orkat med en gång till. 
 
Vi har två huvudpersoner - Vivi, som just kommit till Verona Cove för att spendera sommaren där med sin mamma i ett lånat hus - och Jonah, som är uppvuxen där med sin stora familj som ganska nyss decimerats med en person då fadern dött hastigt i en hjärtinfarkt. Vivi är - detta förstår vi ganska tidigt - bipolär, och inne i ett mycket maniskt skov när vi träffar henne eftersom hon nästintill rituellt slänger sin medicin i havet varje morgon. Mamman är konstnär och verkar vara en fin förälder men väldigt upptagen med sitt eget. 
 
Jonah har fullt upp. Tillsammans med sina två äldre syskon tar han hand om de tre små, samtidigt som han jobbar stenhårt på pappans restaurang och försöker rodda hemmet eftersom mamman är djupt deprimerad och knappt går ut sängen på dagarna. 
 
Jonah och Vivi möts på hennes arbetsplats, en keramikbutik där kunderna kan måla sina egna konstverk. Det blir upptakten på en galen sommar av vänskap, kärlek, familj och, i ärlighetens namn, allmänt kaos. Lite för mycket kaos på sina ställen kan jag tycka. Vivi är en väldigt färgglad, vårdslös och utåtagerande person, naturligtvis har detta med hennes mani att göra, men vissa av hennes kapitel blir nästan outhärdliga. Det är förstås meningen och det gestaltar säkert bipolär sjukdom väldigt väl, men det är faktiskt lite för mycket på sina ställen. Jag tycker mer om Jonah, även om hjärtat blöder för honom. 
 
Allt som allt är det hur som helst en varm och fin ungdomsbok med mycket karaktär. Det vore kul att få veta vad som händer sen! 
 
 
 
Boken finns att köpa här eller här

Problemet med får och getter av Joanna Cannon

                                   

Detta var en cirkelbok som jag antagligen inte hade läst om det inte vore för det. Den fick 2,5 i snittbetyg på vår träff i torsdags så den var inte särskilt populär - jag hade dock ingenting emot den, även om jag kan förstå kritiken. Jag tror att det är anglofilen i mig som är svag för det som är så utpräglat brittiskt! På grund av detta bytte jag även språk efter halva boken - jag fann mig själv bli alldeles för intresserad av hur det kan ha varit formulerat innan, vilka sorts kex det är som översätts såhär... och så vidare. Men det var ju inga problem - jag tyckte bättre om den när jag bytte språk, faktiskt. 
 
Det är alltså engelsk småstad, på en typisk cul-de-sac - återvändsgata. Det är 1976, och plötsligt försvinner en kvinna hemifrån. Viskningar och rykten fyller husen, och man tror att det är värmeböljan som stigit henne åt huvudet. (Det är samma heta sommar som i Maggie O'Farrells Sommaren utan regn, för övrigt.) Men Grace och Tilly, två ganska försigkomna tioåringar, tror inte alls att det är så det ligger till. De beslutar sig för att ta reda på vad som egentligen har hänt och de tror att vägen till en lösning är att först och främst hitta Gud, som väl borde finnas någonstans på gatan. 
 
Parallellt med detta berättas en historia om något som hände 1967 - något som gör att praktiskt taget alla vuxna på gatan bär på en gemensam hemlighet och skuld - men vissa vet mer än andra. Det är fullt av svek och lögner - och drev, rykten och grupptryck - och till slut nystas historien upp, även om vi faktiskt inte riktigt får veta allting. 
 
De jag diskuterat boken med tycker att barnen är jobbiga - jag tycker inte att de är så farliga efter att ha umgåtts med Harriet i Den lille vännen. De kände även att det fanns många lösa trådar som aldrig knyts ihop - det kan jag till viss del hålla med om. Läsaren tror att hen är på väg in på ett spår som sedan släpps, och det är ju onekligen frustrerande. 
 
Men som sagt - det brittiska talar ju så till mig och jag tycker att Cannon skriver väldigt bra. Beskrivningarna är underbara och ett kapitel, det som jag lade upp en bit ur som Smakebit förra söndagen, är ett komiskt mästerverk. Jag satte först ett högre betyg på Goodreads än det som blev det slutgiltiga, då jag omvärderade läsupplevelsen lite grann någon dag senare. Jag tycker i alla fall att det är en rätt mysig och puttrig bok, för den som gäller lite småspännande berättelser utan en massa blod och våld. 
 
 
 
Läs mer hos enligt O och ...och dagarna går! Boken finns att köpa här eller här

Just nu är jag här av Isabelle Ståhl

Ännu en ny bok om en ung tjej som läser på universitetet och är allmänt vilsen i livet - det finns absolut paralleller till Klass här, även om situationerna inte är speciellt lika varandra. Jag ska erkänna att de glider in i varandra i mitt huvud, nu när det gått en liten tid sedan jag faktiskt läste. Tur att högen av inlägg på vänt börjar krympa! 
 
Elise pluggar också (jag tror att det var littvet även här men kan ha fel), men hon lägger ner mer energi och tid på Tinder. GPS:en är nästan alltid på, och helst vill hon träffa äldre män som "är som hästar, så lugna, orubbliga och förnöjsamma, de har ingen ångest, de bara äter och sover och berättar anekdoter". 
 
Men det blir inte en äldre man som till slut får henne på fall - det blir Victor i klassen. Nästan jämnårig och inte så lik en häst alls. De går ganska snabbt in i en sorts tvåsamhet, där de nästan är sambos, där de reser på semester till landet tillsammans och nog är de lyckliga? Eller? Lyckan glider snart över i en sorts tomhet, så där som det kan göra, och det blir inte alls så lugnt och fridfullt som Elise har hoppats. Till slut kan tomheten bara dövas med droger och ytliga bekräftelser. 
 
Jag har väldigt höga förväntningar på denna boken, men jag kan tyvärr inte säga att de infriades riktigt. Jag förstår att det är en fantastisk skildring av Stockholm, men jag har ingen riktig relation till huvudstaden - jag har bara varit där fyra gånger i hela mitt liv. Sedan kan jag inte riktigt identifiera mig med den här känslan av att vara så "över det", så blasé - men det är säkert väl beskrivet, det också. Jag tycker bara att det blir lite platt och tjatigt. 
 
Jag vill ändå rekommendera den, kanske särskilt för den som älskar Stockholm - men jag tycker att Klass är bättre i sin genre. 
 
 
Boken finns att köpa här eller här