Världsbokdagen och Mew

Igår firades Världsbokdagen på Stadsbiblioteket här i Göteborg. Det var ett välbesökt evenemang! Långa köer redan utanför hörsalen en halvtimme innan det hela började, men det fanns plats åt oss när vi kom in. 
 
 
Tablettask från i lördags fick äntligen göra sitt jobb som proviant. 
 
 
Agnes Lidbeck inledde med att läsa ur sin senaste roman, Förlåten. Jag har varit sugen sedan den kom och är nu ännu mer intresserad. 
 
 
Poeten Anna Mattsson är styrelseledamot i Svenska PEN och Författarcentrum Väst, och läste dikter av den kambodjanske poeten Yin Louth. 
 
 
Leif Holmstrand var en ny bekantskap för min del - han läste dikter som ett sorts performance, mycket intressanta grepp och tankar. 
 
 
Stefan Missios och en basist som jag inte uppfattade namnet på spelade tre låtar. Det visar sig att Stefan Missios är med i samma band som min första kille. Världen är liten! Schysst, proggig och bluesig musik. 
 
 
Catharina Thörn samtalade med arkitekten Lars Mikael Raattamaa om hans senaste roman, Dö andras död. Spontant hade jag nog inte plockat upp den men nu är jag nyfiken! 
 
 
Sigrid Combüchen läste ur Sidonie och Nathalie, som ju är nominerad till Sveriges Radios romanpris som presenteras på Stadsbiblioteket på fredag. 
 
 
Och göteborgssonen Johannes Anyuru läste en dikt och en essäliknande text ur sin senaste bok, Strömavbrottets barn: texter om konst, våld och fred 2010-2018 som jag definitivt ska ta mig an så fort jag hinner. Slalomläsningen är total för tillfället...! 
 
 
Som kuriosa kan jag ju berätta att jag fixade Mew imorse. Ni som fattar, fattar... ;-) 
 

Den sextonde veckan i ordningen

Tänk, nu arbetar vi två hela veckor innan det blir kortvecka igen. Då är det förvisso två tredagarsveckor i rad, vi har ledigt på Valborg i år. Men en av dessa hela veckor har faktiskt gått, och här är några bilder. 
 
 
Utsikt från ett mötesrum i onsdags, innan resten kom. Det är stiligt, det är det. 
 
 
 
Lunchpromenad, också i onsdags. Den dagen lyckades jag med konststycket att pipa iväg till biblioteket på förmiddagen när jag hade en stund över... bara för att upptäcka att de öppnar sent på onsdagar. Dubbla promenader den dagen, alltså ;-) 
 
 
Okristligt tidig morgon i torsdags, när jag tränade före jobbet. Det är otroligt skönt då, men hoppsan vad trött man blir framåt eftermiddagen. 
 
 
Här byggs det Dome of Visions utanför Lindholmen Science Park. Det är fint att jobba så att det finns lite natur och saker som händer i närheten, tycker jag. 
 
 
Igår bestämde jag att det var vår medelst blommor i håret och barfota i tygskorna. Och det var ju vår, det var hur skönt som helst redan klockan sju. 
 
 
 
En liten improviserad picnic i Kungsparken igår efter jobbet följdes av Suranjana GhoshFolkmusikkaféet. Suranjana spelar tabla och ska framträda på Konserthuset nästa fredag, detta var lite uppvärmning inför det. Mycket fascinerande! Video finns på min instagram
 
      
 
 
 
 
Idag inleldde jag med hårfärgning och Snapchatlek till Ring så spelar vi. Jojomensan! 
 
 
 
 
 
Detta linne följde med hem från England. Bilden tog jag av misstag men tja, varför inte. 
 
 
Fick syn på en hjärtformad liten våt fläck på väg till Ica för proviantering och förvandlades genast till Agneta Sjödin och gick tillbaks för att fotografera. 
 
     
 
 
 
 
Det bar av till Tuve, där biblioteket stod värd för Lilla Författarmässan! Först lyssnade vi till Karin Edvall, som berättade om sin senaste roman Skärvor av glas - men jag blev mest sugen på Med den ondes hjälp, som handlar om en kvinnlig mörderska i Göteborg för länge sen, som hävdade i rätten att hon hade fått hjälp av den onde själv i sitt brott. Därefter följde Maria Stoltz och Hanna Bendz, som tolkade Karin Boye och Harriet Löwenhielm med gitarr, cello, sång och lite prat. Fint! Även här finns ett klipp på instagram
 
 
 
 
 
Sedan en sväng kring Backaplan - såväl butiken med 1000 godissorter som Hyllis och Emmaus. Jag fick med mig lite böcker minsann, och ombesörjde att dessa två stöttepelare i samhället fick stå tillsammans och språka lite i hyllan. 
 
 
Även Backaplan är vackert såhär års! I alla fall när vi hade tagit oss ur buren som var den inhägnade parkeringen utanför Elon. 
 
 
Väl hemma hittade jag ett snyggfilter på Instagram. Såhär tjusig och slät är jag inte men en kan ju låssas. Och håret är väl ganska verklighetstroget! Annars har jag fixat matlådor, lagat middag, tvättat lakan och träningskläder och tittat med ett öga på Stjärnornas stjärna. Och värmt samma kaffe tre eller fyra gånger. Imorgon blir det kaffe på Operan följt av foajékonsert, därefter lunch och sedan Konst på bio: Hitler versus Picasso

Finns det björkar i Sarajevo? av Christina Lindström

 
Jag har varit vansinnigt förtjust i Christina Lindströms tidigare ungdomsböcker (Hälsningar från havets botten och framför allt underbara Jack) och blev naturligtvis eld och lågor när jag såg att ännu en bok var på gång. Fick inget svar från förlaget när jag undrade om recensionsexemplar, så jag var förstås väldigt glad när den snabbt kom ut som e-bok så att jag kunde kasta mig över den. 
 
Och jag blev inte besviken. Åh, så bra! Enligt O skriver att det luktar Augustpris, och jag hoppas och håller med. Det doftar även vår om Finns det björkar i Sarajevo, som utspelar sig under några händelserika dagar i Göteborg. Kevin går i ettan i gymnasiet, och har efter att ha varit ganska ensam hittat en grupp vänner, mycket tack vare Hannes som han känner genom fotbollen. Han bor tillsammans med sina föräldrar ("min morsa föddes i Sarajevo i Bosnien och egentligen borde hata min farsa som föddes utanför Belgrad i Serbien") och storebror Charlie, som har ett funktionshinder - han klarar att åka spårvagn själv, men ibland blir det fel, och han behöver de facto hjälp med det mesta. Kevin ställer upp, fast det är slitigt ibland. 
 
När föräldrarna åker för att besöka släkten i forna Jugoslavien för första gången sedan de flydde från kriget blir Kevin ansvarig hemma - för sig själv och för Charlie. Och han har goda föresatser, men när Hannes ringer och bjuder med honom på Liseberg en kväll kan han inte riktigt stå emot. Charlie brukar ju klara sig en stund själv, och några timmar kan väl inte vara så farligt? Väl på Liseberg träffar Kevin Amanda, en sådan där fantastisk tjej som sätter hela hans varelse i spinn, och timmarna går. När han väl kommer hem igen är Charlie borta. 
 
Jag blir så förtjust i karaktärerna, och särskilt i Kevin, och precis som i Lindströms tidigare böcker imponeras jag av balansen mellan allvar och humor och hur hon använder sig av det senare för att lyfta fram det förra. Det blir aldrig flamsigt eller tunt, utan humorn finns med på ett främst ganska subtilt sätt men ibland så att jag börjar fnissa högt. Frågorna om livet är universella - kärlek, vänskap, familj, oro - som jag tror att alla kan ta till sig. Det är inte alla ungdomsböcker som funkar för såväl 13-åringar som pensionärer, men det tror jag att Lindströms gör. Riktigt, riktigt bra. 
 
Boken finns att köpa här eller här