Orlando av Virginia Woolf

Jag tycker att modernism är svårt. Vi är liksom inte riktigt sams. Trots det kom jag väldigt bra överens med Orlando, som var ett sådant nöje att läsa. 
 
Orlando lever i trehundra år. Vi möter honom för första gången när han väntar besök från drottning Elizabeth I, och är med ända till 1928 - samma datum som romanen publicerades för första gången. 
 
Inom detta tidsspann hinns mycket med. Kärlek och drama på många sätt och vis - och det kanske mest dramatiska, under en period när Orlando arbetar i Konstantinopel som ambassadör, då han vaknar och upptäcker att han blivit kvinna. 
 
Woolf skriver lekfullt och humoristiskt kring könsroller, vilket alltid är uppfriskande och särskilt när det skrevs för nästan 100 år sedan. Det är riktigt spännande att hänga med på resan. Och - lever man i trehundra år hinner man träffa många intressanta människor (som för oss nu är historiska, förstås) och läsa många intressanta böcker! Så mycket litt-love här. 
 
Jag är inte så duktig på Woolf som jag kanske borde vara - jag har läst Mrs Dalloway och To the lighthouse, men inget mer, tror jag - men jag fick verkligen mersmak av Orlando. Utan att vilja spoila, men slutet är så väldigt fint och känns passande en dag som denna - Internationella Kvinnodagen, förstås.