2016: 270 - Is it just me? av Miranda Hart

                         
 

Jag behöver inte bli särskilt långrandig här - om du gillar Miranda Hart, och det gör du väl? - ska du absolut läsa denna samling av hennes funderingar på ett antal ämnen - i dialog med sitt artonåriga jag, som vill plugga politik på universitetet och bli politiker. 


Och skrattar du inte så att du håller på att dö åt berättelsen om när den tonåriga Miranda tror att hon lyfter upp ett gråtande barn men istället lyfter upp en kortvuxen förälder, så vet jag inte vad det är för fel på dig. 

Vansinnigt roligt. Vansinnigt! 

2016: 2 - Mrs Fry's Diary av Mrs Stephen Fry

Herregud, vilken vansinnig läsupplevelse! 
 
Okej. 
 
Så Mrs Stephen Fry är antagligen inte Stephen Fry. Men det vet vi inte. Han har hur som helst skrivit ett väldigt lustigt förord till boken. Det verkar som om Mrs Stephen Fry är någon okänd person, som startade som en Twitterpersona och blev oerhört populär (jag har a
 
ldrig hört talas om henne) och därmed lyckades skriva en bok - sin dagbok om sitt liv som gift med Stephen Fry. 
 
Hennes Stephen Fry är fönstertvättare som främst gillar att ligga på soffan och dricka öl. Typ. Med andra ord ganska raka motsatsen till riktiga Stephen Fry. De bor i samma område som familjerna (Graham) Norton, (Dale) Winton och en till känd homosexuell kulturpersonlighet som jag inte kommer ihåg vem det var, nu. I detta parallella universum är dessa kända bögherrar alltså gifta familjefäder. 
 
Och det är rätt roligt. Väldigt småstadsbrittiskt åt white trash-hållet. Stephen och Mrs Fry åker på kärlekssemester till "Paris" (egentligen Blackpool), spelar rollspel i sovrummet på söndagsmorgnarna och äter fasansfulla mängder Spam. 
 
Och på den vägen är det. Underhållande - men väldigt överarbetat. Det är väl största anledningen till att man inte rimligtvis kan tro att det faktiskt är Stephen Fry som skrivit. 
 
Vissa bitar är dock riktigt lyckade - särskilt när Mrs Fry börjar läsa Stephens Twitter och undrar varför han ljuger om resor och kulturella evenemang - som såklart är på riktigt fast... ja, ni fattar. Det blir ganska stökigt. 
 
Hur som helst, en rätt kul och lagom rafflande dagbok som underhöll ett par kvällar. Mer än så är det inte - och mer än så behöver det kanske inte vara heller :-) 

2015: 220 - Turning forty av Mike Gayle

Jag har läst - och gillat - Mike Gayle sedan någon gång på höstkanten 2002 när jag hittade hans Dinner for two billigt på Tesco i Brixton. Har läst allt som gavs ut innan jag flyttade från England och har nu köat upp de återstående i min Aldikoapp. 
 
Turning Forty plockar upp Matthew från Turning Thirty - en bok jag har läst men uppenbarligen inte kommer ihåg särskilt mycket av. Visserligen snackar vi ju ett tioårshopp, under vilket Matt har flyttat utomlands i olika omgångar, gift sig och blivit rik på karriären och allt möjligt, så det kanske inte är så konstigt att jag inte riktigt minns allt som tydligen hände i förra boken. Jag kommer ihåg några namn, men inte alla. Men det är ju säkert tio år sedan jag läste Turning Thirty också, och det är inte direkt tunga romaner, så jag förlåter mig själv för det. 
 
Nu har Matt Beckford allt. Vacker fru, hus i Blackheath, bra jobb inom IT som låter honom resa över hela världen, Porsche i garaget - allt. Ja, utom ett trädgårdsskjul. Men samma dag som han får skjulet kommer Lauren, hans fru, hem och berättar att hon vill skiljas. Vilket förstås startar en enda stor karusell som resulterar i att Matt flyttar hem till pojkrummet i Birmingham, hos mamma och pappa. 
 
Och han har en plan. Han ska nämligen snärja sin gamla romans, Ginny. De hade ju en pakt för längesen - nog måste väl den fortfarande gälla? 
 
Och visst är det bra. Mike Gayle är en väldigt skicklig skribent - han får allting att låta realistiskt och liksom nedtonat, även när det inte alls är det. Vissa bitar fallerar lite grann, som när Matt först pratar om att han är hopplös på att flirta och sedan visar sig vara en riktig virtuos, och vissa bitar i relationen till gamle bästisen Gershwin är också lite underliga, minst sagt. Men jag gillar det ändå. Kanske är just denna boken på gränsen till för lång - kanske var jag lite otålig när jag läste för man undrar verkligen hur i hela friden Matt ska lösa sitt liv. 
 
Men såklart blir det bra. Det är feelgood ladlit, hur skulle det annars gå? Det blir bara inte riktigt som man har tänkt sig... 
 
Gayles karaktärer är verkligt bra. Föräldrarna är helt gyllene exempel på karaktärisering när den är som bäst. Och jag fortsätter läsa. Härnäst i Gaylehögen (som jag visserligen inte vet när jag återkommer till) tror jag är en skildring av en svensexa-möhippa-helg, berättad ur två perspektiv ~ rimligtvis ett manligt och ett kvinnligt eftersom bokomslaget är alternerat blått och rosa... blah. Men - jag återkommer med den :-)