Zelda #6 - Allt är normalt av Lina Neidestam

 
 
Det börjar bra för Zelda i detta sjätte album. Hon delar lägenhet vid Mariatorget med Nova, har ett ganska coolt jobb och en rätt snygg kille. Men det tar inte många sidor innan hon är uppsagd, vräkt och dumpad. Vad fan ska hon hitta på nu då? 
 
Dra till New York känns rimligt. Men först ska kompisen Tove och hennes flickvän få barn, och så måste hon åka hem till farsan i Braxå ett tag, och så... ja, hinna med att sova på lite olika soffor ett tag, och släpa omkring på sina ägodelar i sopsäckar och sådär. 
 
Så, ni vet. Allt är normalt. 
 
Och åh, vad jag älskar Zelda! Teckningarna är väldigt estetiskt tilltalande för mig, för det första, men jag älskar verkligen handlingen också. Det är ofta så himla realistiskt, så händer det lite helt absurda saker men det accepterar jag på ett annat sätt när det händer i serieromanform. 
 
Ljuvligt, rakt igenom! 
 
(Extra ljuvligt var att jag var den första personen som fick tag på denna på biblioteket - det var nog jag som lämnade inköpsförslaget - och det doftade sådär fantastiskt om boken hela läsningen igenom... mmm!) 
 
 
Albumet finns att köpa här eller här

Pratar så fort jag kan av Lauren Graham

 
Jag var sen i starten med Gilmore Girls. Såg alla säsongerna inom loppet av ett halvår ungefär, från förra våren till efter att de sista fyra avsnitten sändes, när det nu var. Ganska exakt ett år sedan, kan jag tänka mig? Som med så mycket annat i livet hade jag förutfattade meningar och hade "bestämt mig" för att det absolut inte var min grej. Så gav jag det en chans och fastnade naturligtvis på en gång. (Lex Harry Potter, Gossip Girl, The Big Bang Theory, How I met your mother...
 
Lauren Graham är min favorit i serien - både som skådespelerska och karaktär, jag blir så lätt irriterad på Rory - och jag blev sugen på att läsa hennes självbiografi när jag såg att den kommit ut, laddade ner den på engelska och... ja. Glömde väl bort den, helt enkelt. Så plötsligt kom den på svenska och fanns på Nextory och då var det genast lite enklare - jag läste den på ett par dagar. 
 
Det är dels en självbiografi och berättelse om barn- och ungdomsår - Graham hade en ganska otraditionell uppväxt. Sedan är det dramakurser, college, auditions och rumpmodellande - och till slut, förstås, Gilmore Girls. Jätteroligt att läsa reflektioner kring serien, såväl de "riktiga" serierna som de som spelades in tio år efter seriens slut. Graham verkar vara en genuint varm och trevlig person - och rolig, också - och det är riktigt mysigt att hänga med henne under dessa sidor. Särskilt dagboksanteckningarna från inspelningen av A year in the life är riktigt mysiga. 
 
Babbligt och charmigt - liksom Gilmore Girls
 
 
Läs gärna mer hos Bokmumriken och Nilmas bokhylla. Boken finns att köpa här eller här
 
 

Livet går så fort. Och så långsamt. av Martina Haag

Tänk - jag hade ingen aning om att Martina Haag hade en ny bok på gång förrän ett par dagar innan den släpptes. Och det var ju en angenäm överraskning, förstås! Jag har läst allt Haag har skrivit, inklusive kokbok (som jag ska skriva om snart) och löparbok (!) och gillar henne skarpt, så det var ju en självklarhet att läsa boken så fort det bara gick. 
 
Haag gör klart i förordet att detta inte är en självbiografisk bok, även om hon själv gått i skolan som det handlar om. Trots det så känns den självbiografisk, den känns så äkta och genuin. Man kastas mellan förtvivlan och gapskratt i berättelsen om Sonjas uppväxt, om hur en människa formas och blir vuxen. 
 
Om de coola och mindre coola, om täckjackor vs. dunjackor, om att aldrig stänga jackan trots att det är femton minusgrader. Om fester och skilsmässor och familj och vänner och killar och skolan och vänner som kanske inte riktigt är vänner. 
 
Och om dråpliga händelser - jag säger bara trolldockan - och om att ta revansch i vuxen ålder och kanske kunna använda sig av de där händelserna som formar ett barn till tonåring och en tonåring till vuxen. 
 
Jag tyckte hemskt mycket om boken - som gärna hade fått vara hundra sidor längre, det hör inte till vanligheterna att jag säger så - och kan varmt rekommendera den till alla som gillar Martina Haag, och alla som någon gång varit tonåring. Kanske är det ännu bättre om man minns hur det var att vara tonåring 1980 - det gör av förklarliga skäl inte jag eftersom jag föddes 1982 - men jag känner ändå en stark nostalgikänsla under läsningen, även om jag de facto inte kan ha någon sådan... 
 
 
Boken finns att köpa här eller här