Rosie Potters lyckliga liv efter detta av Kate Winter

 
Det tog flera dagar för mig att lyssna på denna, vilket inte hör till vanligheterna med lättsamma ljudböcker - men nu gjorde det det, och det tog ännu längre tid innan jag satte mig ner för att skriva om den. Jag kommer inte riktigt ihåg alla namn, men det är knappast det viktigaste. 
 
Rosie Potter vaknar i Honeysuckle Cottage, den lilla stugan hon delar med sin bästa väninna Jenny, på den irländska landsbygden. Hon mår riktigt konstigt, men antar att hon bara är bakis. Tills Jenny kommer in, får syn på henne och gallskriker. Rosie förstår snart att hon faktiskt är död. Och för alltid fast i sin fula flanellpyjamas. Det är en förskräcklig röra i rummet också - antagligen har hon blivit mördad. 
 
Så nu ska Rosie, i sin nya döda skepnad, försöka få reda på vad det är som har hänt - vem kan det vara som har mördat henne? Genom hennes sökande får vi vara med under tiden innan hennes död, förhållandet med den tjusige Jack, jobbet på puben och vänskapen med Jenny - men även under tiden efter hennes död, när hon måste se sina nära och kära sörja utan att kunna göra något, och se saker hon egentligen inte hade velat se. 
 
Det är en sorts svart komedi med en härlig dos galghumor. Den är inte sådär särdeles välskriven eller djup, men helt okej ändå. Tyvärr är Anja Lundqvists inläsning inte så bra, hon har uppenbarligen kollat upp hur man uttalar somliga irländska namn (Siobhan och Sinéad - fast det sista kan hon ha lärt sig på radio) - men inte Séamus, som hon uttalar Sii-muss och som ni vet blir jag tokig på sådant slarv. 
 
Men tre stjärnor ska den få ändå, och jag skulle kunna tänka mig att läsa något annat av Kate Winter framöver. 
 
 
Andra som har skrivit om boken: I hyllan, Bokparet, Bloggbohemen, Tjalle läser
 
Boken kan man köpa här eller här

2016: 252 - Den glömda rosenträdgården av Marita Conlon McKenna

 
På baksidan står det såhär: 

"Molly Hennessy lämnas ensam när hennes make David oväntat dör i hjärtinfarkt. Deras hus i byn Kilfinn är charmigt men befinner sig till stora delar i förfall. Till Mollys förskräckelse hör dessutom banken av sig och vill att hon betalar av lånen på huset.

Hennes brorsdotter Kim behöver en ny start i livet. När Molly får en idé om hur Mossbawn House ska räddas gör de båda Gina, som jobbar i byns kafé, delaktig i planerna."
 
Det är ett imponerande (obs ej ironi) koncist sammandrag av en bok där det händer SÅ mycket och persongalleriet är SÅ stort! Men i detta fallet är det inte negativt, för det är verkligen helmysigt och lagom roligt hela vägen igenom. Jag älskar de irländska miljöerna, dialogen flyter på ett fint sätt och även om det inte är så omtumlande läsning så är det hela tiden intressant nog så att man vill läsa bara ett kapitel till... 

Om man gillar Maeve Binchy - det gör jag - och böcker med en massa god mat i så ska man absolut passa på att läsa Den glömda rosenträdgården. Ibland när jag kallar en bok trevlig är det inte enkom positivt, men i detta fallet så är det det. En mycket trevlig liten roman!  

2016: 245 - Barnet från ingenstans av Kari Rosvall och Naomi Linehan

Nu ska jag göra något jag inte brukar göra, och kopiera vad jag skrev på Buke om denna. Annars blir det väl på något vis ändå bara en upprepning! 


Barnet från ingenstans
av Kari Rosvall - jag såg henne i Skavlan i vintras och tyckte att hennes berättelse verkade intressant - hon fick reda på när hon var över 60 år att hon föddes som del av Lebensbornprojektet. Det är en intressant berättelse men den är inte särskilt bra berättad.

Det ska nämnas att den först skrevs på engelska tillsammans med en irländsk författare (Rosvall bor i Dublin sedan många år) och har alltså översatts... och det känns lite konstigt på sina ställen. T.ex förklaras förhållandet mellan svenska och norska medelst en liknelse mellan Dublin- och Corkdialekter, det är ju helt överflödigt i den svenska översättningen kan jag tycka. 


Så störde jag mig på en sak, något så infernaliskt faktiskt - brace yourselves för gnäll-Anna. Som tonåring arbetade Rosvall som en sorts assistent till Sven Stolpe, ni vet, den store författaren som även var morfar till bröderna Schulman och alltså far till Lisette Schulman, programledare, talskrivare och deltagare i allra första På spåret. Så lite kändis sådär.

I boken beskrivs hur Rosvall och Lisette var i samma ålder och gjorde en del saker tillsammans och så. Det är bara det att det skiljer sju år mellan dem, och om Kari jobbade där som sextonåring (vilket verkar stämma med en annan händelse där hon var sjutton) var Lisette alltså nio år. En sextonåring och en nioåring är inte jämngamla och det känns alltså som om hon kastades in i berättelsen som någon sorts helt onödig namedropping. Jag förstår såklart att man nämner arbetet för Sven Stolpe, det är ganska stort som tonåring, men inte varför man liksom hittar på någon sorts relation. Särskilt inte en som är så lätt att kolla!

Men detta har antagligen med faktumet att den skrevs på engelska att göra. Ingen på Irland bryr ju sig om att kolla detta, men jag råkar veta att Lisette Schulman föddes 1951 för mamma och jag pratade om henne för inte så längesen. 

Förstår ni varför jag kopierade vad jag redan hade skrivit? Det är ju faktiskt väldigt tråkigt att gnälla egentligen, och jag tycker att det är extra tråkigt att gnälla i bloggen! Jag lade till och drog ifrån lite grann, men essentiellt så är det samma sak. 

PS: Om ni klickar på länken i hennes namn ovan så kan jag säga att det räcker gott att läsa DN-artikeln.