Sommaren utan regn av Maggie O'Farrell

Jag har hört talas om den stora värmeböljan i London 1976. Det är en sådan där sak som "alla vet", även de som inte var med om den. Lite som fotbolls-VM 1994 och snödagen i Göteborg i november 1995, som mina kollegor födda en bra bit in på nittiotalet gärna pratar om. Och jag vet såväl var vi befinner oss i boken, i Islington, och kan föreställa mig hur det känns i någorlunda centrala stan när det inte har regnat på flera månader och temperaturerna bara kryper uppåt... ja, jag är ju nu inte så förtjust i värme. 
 
En dag berättar den pensionerade Robert Riordan för sin fru Gretta att han ska gå ut och köpa tidningen. Det är bara det att han aldrig kommer tillbaks. Deras tre barn får flocka till London, Monica, Aoife och Michael Francis - alla med egna teorier om vad som har hänt, men ingen med någon aning om att modern kanske sitter på förklaringen... 
 
Jag gillar att O'Farrell lyckas hålla sin skildring ganska odramatisk och lågmäld. En familj i kris, i en värmebölja, hade kunnat bli rätt rörig och hetsig. Men det blir bra, jag gillar verkligen boken. Jag tyckte kanske inte att den var så våldsamt spännande - eller kanske är det snarare att jag inte blev så trollbunden att jag engagerade mig jättedjupt. 
 
Men det är en fin bok och jag ser fram emot att läsa mer av Maggie O'Farrell! Jag gillar det där typiskt irländska, särskilt när det förpassas till andra ställen - jämför eventuellt med ett par Marian Keyes som utspelar sig i London och New York. Läs gärna O'Farrell, du kommer inte att ångra dig :-) 
 
 
 
Du kan köpa boken till exempel här eller här

Rosie Potters lyckliga liv efter detta av Kate Winter

 
Det tog flera dagar för mig att lyssna på denna, vilket inte hör till vanligheterna med lättsamma ljudböcker - men nu gjorde det det, och det tog ännu längre tid innan jag satte mig ner för att skriva om den. Jag kommer inte riktigt ihåg alla namn, men det är knappast det viktigaste. 
 
Rosie Potter vaknar i Honeysuckle Cottage, den lilla stugan hon delar med sin bästa väninna Jenny, på den irländska landsbygden. Hon mår riktigt konstigt, men antar att hon bara är bakis. Tills Jenny kommer in, får syn på henne och gallskriker. Rosie förstår snart att hon faktiskt är död. Och för alltid fast i sin fula flanellpyjamas. Det är en förskräcklig röra i rummet också - antagligen har hon blivit mördad. 
 
Så nu ska Rosie, i sin nya döda skepnad, försöka få reda på vad det är som har hänt - vem kan det vara som har mördat henne? Genom hennes sökande får vi vara med under tiden innan hennes död, förhållandet med den tjusige Jack, jobbet på puben och vänskapen med Jenny - men även under tiden efter hennes död, när hon måste se sina nära och kära sörja utan att kunna göra något, och se saker hon egentligen inte hade velat se. 
 
Det är en sorts svart komedi med en härlig dos galghumor. Den är inte sådär särdeles välskriven eller djup, men helt okej ändå. Tyvärr är Anja Lundqvists inläsning inte så bra, hon har uppenbarligen kollat upp hur man uttalar somliga irländska namn (Siobhan och Sinéad - fast det sista kan hon ha lärt sig på radio) - men inte Séamus, som hon uttalar Sii-muss och som ni vet blir jag tokig på sådant slarv. 
 
Men tre stjärnor ska den få ändå, och jag skulle kunna tänka mig att läsa något annat av Kate Winter framöver. 
 
 
Andra som har skrivit om boken: I hyllan, Bokparet, Bloggbohemen, Tjalle läser
 
Boken kan man köpa här eller här

2016: 252 - Den glömda rosenträdgården av Marita Conlon McKenna

 
På baksidan står det såhär: 

"Molly Hennessy lämnas ensam när hennes make David oväntat dör i hjärtinfarkt. Deras hus i byn Kilfinn är charmigt men befinner sig till stora delar i förfall. Till Mollys förskräckelse hör dessutom banken av sig och vill att hon betalar av lånen på huset.

Hennes brorsdotter Kim behöver en ny start i livet. När Molly får en idé om hur Mossbawn House ska räddas gör de båda Gina, som jobbar i byns kafé, delaktig i planerna."
 
Det är ett imponerande (obs ej ironi) koncist sammandrag av en bok där det händer SÅ mycket och persongalleriet är SÅ stort! Men i detta fallet är det inte negativt, för det är verkligen helmysigt och lagom roligt hela vägen igenom. Jag älskar de irländska miljöerna, dialogen flyter på ett fint sätt och även om det inte är så omtumlande läsning så är det hela tiden intressant nog så att man vill läsa bara ett kapitel till... 

Om man gillar Maeve Binchy - det gör jag - och böcker med en massa god mat i så ska man absolut passa på att läsa Den glömda rosenträdgården. Ibland när jag kallar en bok trevlig är det inte enkom positivt, men i detta fallet så är det det. En mycket trevlig liten roman!