Beatlesmanifestet av Einar Már Guðmundsson

Det är 1960-tal i Reykjavik, och klassens clown Jóhann Pétursson håller på att växa upp. The Beatles, med sina frisyrer och sin gitarrpop har just tagit över världen, och det tänker Jóhann nog också göra, fast kanske i lite mindre skala. Han startar garagebandet Matchbox, skriver hemliga lappar med låttexter på, sjunger i rektorns talarstol, retar gallfeber på lärarna, träffar kärleken och får hångla i ett garage och är, helt enkelt, tonåring. 
 
Jag läste några recensioner som kritiserar faktumet att det egentligen inte händer något i boken. Det gör det inte heller - men det gör ingenting. Många sådana här uppväxtskildringar, eller kanske till och med bildungsromaner, är som allra bäst för att det inte händer något särskilt. I de allra flesta tonårsliv är de största händelserna just sådant som att spela i ett band eller hångla i ett garage och då kan väl skildringarna få vara på den nivån också? Jag älskar det. 
 
Guðmundssons humor tilltalar mig också - somliga bitar, såsom framträdandet i talarstolen, är dråpliga och väldigt handgripligt roliga, men mycket av humorn flyter liksom med meningarna på ett alldeles lagom vis. Det är jättetrevligt! Dessutom är det trevligt att läsa böcker från länder som i mångt och mycket säkert är likt Sverige, men som i vissa influenser och hänseenden är ganska olikt. Jag gillade Beatlesmanifestet skarpt - den lämpar sig väldigt väl som läsa-i-sängen-på-kvällen-lektyr. 
 
Boken verkar inte finns att köpa hos våra vanliga bokhandlare längre, men kolla Bokbörsen

Jon Kálman Stefánsson

(null)

Det var tråkigt att inte lyckas få plats på GW och Lena Andersson igår, men ett trevligt samtal mellan Jon Kálman Stefánsson och hans svenska förläggare Svante Weyler var också trevligt. Jag ser fram emot att läsa hans nya roman Ásta inom kort. 

Máni Steinn: Pojken som inte fanns av Sjón

 
För några veckor sedan, när det var dags för nobelpriset att tillkännages, pratade vi lite fram och tillbaka om olika nationaliteter och jag insåg att jag aldrig hört talas om den isländske Sjón tidigare. Men när denna, som jag fick rekommenderad mig, råkade finnas som e-bok att låna på biblioteket var det ju inte så mycket att dividera om. (Jag insåg sedan att jag faktiskt har hört talas om Sjón tidigare, men som samarbetspartner till Björk...) 
 
Jag förstod ganska fort att jag, på många sätt, fick behandla boken som lyrik. Dels för att jag inte kunde förstå eller hålla ihop alla meningar på en gång, dels för att språket är så oerhört bildligt och dels för att det är så tätt. Den är bara 125 sidor lång, och jag ville egentligen aldrig sluta läsa men det tog ändå några dagar - det var inget att stressa igenom. 
 
Men berättelsen finns. Om Máni Steinn, den homosexuella pojken som älskar film och söker en mystisk flicka som liknar en flicka i en fransk vampyrfilm, som prostituerar sig, som går på bio så mycket han bara kan. Spanska sjukan härjar i Reykjavik, vulkanen Katla får utbrott, Máni Steinns älskade biografer stänger då läkarna tror att det är där spanskan sprids som värst. 
 
Otroligt vackert, vemodigt, gåtfullt. Är Máni Steinn en riktig person, eller någon form av symbol för tiden, ett historiskt objekt? Handlar det i själva verket om hiv? Förstår jag egentligen hälften? Underbar bok, jag ska absolut läsa mer av Sjón så fort jag kan. 
 
 
Läs gärna mer hos Kulturloggen, Fiktiviteter och Ugglan och Boken. Boken finns att köpa här eller här