Máni Steinn: Pojken som inte fanns av Sjón

 
För några veckor sedan, när det var dags för nobelpriset att tillkännages, pratade vi lite fram och tillbaka om olika nationaliteter och jag insåg att jag aldrig hört talas om den isländske Sjón tidigare. Men när denna, som jag fick rekommenderad mig, råkade finnas som e-bok att låna på biblioteket var det ju inte så mycket att dividera om. (Jag insåg sedan att jag faktiskt har hört talas om Sjón tidigare, men som samarbetspartner till Björk...) 
 
Jag förstod ganska fort att jag, på många sätt, fick behandla boken som lyrik. Dels för att jag inte kunde förstå eller hålla ihop alla meningar på en gång, dels för att språket är så oerhört bildligt och dels för att det är så tätt. Den är bara 125 sidor lång, och jag ville egentligen aldrig sluta läsa men det tog ändå några dagar - det var inget att stressa igenom. 
 
Men berättelsen finns. Om Máni Steinn, den homosexuella pojken som älskar film och söker en mystisk flicka som liknar en flicka i en fransk vampyrfilm, som prostituerar sig, som går på bio så mycket han bara kan. Spanska sjukan härjar i Reykjavik, vulkanen Katla får utbrott, Máni Steinns älskade biografer stänger då läkarna tror att det är där spanskan sprids som värst. 
 
Otroligt vackert, vemodigt, gåtfullt. Är Máni Steinn en riktig person, eller någon form av symbol för tiden, ett historiskt objekt? Handlar det i själva verket om hiv? Förstår jag egentligen hälften? Underbar bok, jag ska absolut läsa mer av Sjón så fort jag kan. 
 
 
Läs gärna mer hos Kulturloggen, Fiktiviteter och Ugglan och Boken. Boken finns att köpa här eller här

På andra sidan förlåtelsen av Thordis Elva med Tom Stranger

Jag satt och lyssnade på ett avsnitt av Mellan raderna med Jihde och Öhman häromveckan under en mycket administrativ eftermiddag på jobbet, och de pratade om just denna, På andra sidan förlåtelsen. När jag kom hem låg den i postfacket! Tack så mycket Forum för boken.  
 
Jag förstod av Peppe Öhmans beskrivning att det skulle bli en problematisk bok att läsa. Det stämde. Premissen är som följer: Thordis Elva blev våldtagen av Tom Stranger, som hon då var tillsammans med, när hon var sexton år och oerhört berusad efter en fest. Han är australiensare och var utbytesstudent i Reykjavik vid tillfället. Strax efter avslutade han förhållandet och flyttade tillbaks till Australien. 

Ett antal år senare tar Thordis upp kontakten med honom, de mailar fram och tillbaks i åtta år innan de till slut bestämmer sig för att ses, på neutral mark - halvvägs mellan Sydney och Island blir Kapstaden. Världens våldtäktshuvudstad, som de säger - ironiskt nog. 
 
Det är en sorts växlande form, dels Thordis beskrivningar av det förflutna, av brottet, och om nutiden, om hennes familj därhemma och om tiden de spenderar i Kapstaden. Dels är det Toms anteckningar ur hans resedagbok, samt en del mail och liknande. Allt väl så länge - det är jobbiga berättelser, förstås, och jag kan inte förstå resonemangen - men jag har inte tolkningsföreträde här. 
 
Viktiga saker som tas upp: det är aldrig kvinnans fel att hon blir våldtagen, även den snälle tjusige utbytesstudenten kan vara en våldtäktsman, våldtäkter handlar om makt, inte sex. Det är bra. Och kanske kunde det ha stannat vid resonemangen om brottet, om deras diskussioner, om de olika minnena och upplevelserna och om att förlåta och gå vidare. Nu är det uppblandat med otroligt poetiska miljöbeskrivningar och reseskildringar och jag förstår inte. Detta är inte en berättelse som bör fluffas upp tycker jag, snarare tvärtom. Den hade varit fantastisk om den var mer saklig och rak - nu är den delvis lysande och superviktig, delvis för flaxig. 
 
 
Boken finns att köpa här eller här - eller så kan man lyssna på den på Storytel. 
 
Här finns Peppes recension på Bokhora, som jag faktiskt inte hade läst innan jag skrev detta men jag ser att vi reagerade på ungefär samma saker.