2016: 113 - Min fantastiska väninna av Elena Ferrante

   
 
Äntligen har jag också läst Ferrante!  
  
Och jag gjorde något jag aldrig har gjort förut - bytte både språk och medium under läsningen. När jag hade läst ungefär halva på engelska kände jag att det gick för långsamt för mig, jag kan inte säga varför för jag tyckte verkligen om den - så jag bytte till den svenska ljudboken istället. Och det gick ju utmärkt det också. 
 
Jag förstår verkligen varför dessa böcker - The Neapolitan Novels - har blivit så omtalade. Dels för att en pseudonym som ingen känner till alltid startar en massa prat, men även för att det är en så fin berättelse om vänskap, barndom, kärlek och andra väsentliga saker här i livet. 
 
Berättaren heter Elena - men om det är en självbiografisk berättelse kan vi omöjligt veta. Berättelsen handlar om hennes barndom i fattiga, våldsamma Neapel, tillsammans med bästa väninnan Lila, som hon träffar redan i småskolan. Redan under denna relativt korta period - boken slutar när flickorna är i tonåren - händer det mycket. Elena har förmånen att få läsa vidare medan Lila måste börja jobba i faderns skoföretag, och på den vägen är det. Tävlingar, hävdanden och allt däromkring - kantat av patriarkat, våld och bråk. 
 
Jag har inte bestämt mig för om jag ska fortsätta att läsa romanerna på engelska, jag har dem på plattan - eller helt enkelt vänta in de svenska översättningarna. Det är inte omöjligt att jag väljer det senare alternativet. 
 
Jämförelsen med Silvia Avallone blir ju självklar - två flickor i post-Mussoliniska Italien - och den håller. Det blir väldigt spännande att få reda på vad som händer - boken inleds nämligen med att Lilas son söker upp Elena för att meddela att Lila är försvunnen - då är de i sjuttioårsåldern. 
 

2016: 40 - Stål av Silvia Avallone

Åh, så bra detta är. 
 
Men, åh, så fylld av... olust! Redan på första sidan börjar det klia. 
 
Anna och Francesca är snart fjorton år. De växer upp i Toscana, alldeles vid stranden med utsikt över Elba. 
 
Visst låter det härligt? Åh, det är det inte. De bor på Via Stalingrado, i lägenheterna för de fattiga stålverksarbetarna. Stålverket är det viktigaste som finns i staden Piombino. Det är varmt, männen svär och slåss, det luktar tång överallt, barnen kissar i trappuppgångarna... det är inte alls fint. Det är obekvämt som fasen. 
 
Men Anna och Francesca vill leva. De spanar bort mot Elba och drömmer om det, som sorts fristad. Ja, det är så bra. Jag vill gärna skicka er till Kulturbloggen, för där har Frida Söderström skrivit allt som jag vill säga, fast bättre. 
 
Vi skulle ha diskuterat denna i min nya bokklubb förra månaden, men det blev inställt pga sjukdom - så det kanske blir imorgon, har inte fått det spikat ännu. Jag ser fram emot att höra hur diskussionerna går, för det finns mycket att säga och tänka om denna underbara bok.