2016: 248 - Kranvridarna av Karin Brunk Holmqvist

 
 
Man vet vad man får med Karin Brunk Holmqvist - rara, ganska korta berättelser om äldre människor på Österlen. Och så även i Kranvridarna, som fått sitt namn efter damernas vinklubb. 
 
Förlaget skriver: 

"Spjutstorp sörjer sin nedlagda affär och kommunen har meddelat att sista bussen stannar vid årsskiftet. Men ortsbefolkningen tänker inte ge upp, Spjutstorp ska finnas kvar på kartan.

Edit har gått i pension och sköter hushållet åt brodern Hjalmar och sig själv. Tillsammans med väninnorna Gudrun, Carita och Kerstin har hon en vinklubb, Kranvridarna. Trots minst sagt olika förhållningssätt till vin är träffarna månadens höjdpunkt. Särskilt viktiga blir de för Edit när Hjalmar plötsligt börjar ränna ute på nätterna samtidigt som grannen Greta beter sig allt märkligare…"

Och visst är det trevlig läsning! Inte tu tal om saken, det är mysigt. 

Men jag har en invändning, som retar mig ganska mycket ju mer jag funderar på den. Gubbarna och tanterna här är runt pensionsålder, vissa lite yngre (Hjalmar jobbar ännu) och vissa ganska precis 65 där - Edit har nyss gått i pension, till exempel. Men de är så gamla allihop! Inga av personerna jag känner i den åldern (mina föräldrar, till exempel,deras vänner, folk på jobbet...) är ju tillnärmelsevis så gubbiga och tantiga som personerna i KBHs böcker. Förstår ni hur jag menar? Dessa uppför sig som 85+:are. Jag har inget bra exempel just nu, tyvärr, men jag kanske kommer på något. 

Först tänkte jag att jag kanske hade missförstått det, och att boken kanske utspelade sig för längre sedan? Men nej, de har ju bag-in-box-vin - och det står ju faktiskt 2014 på framsidan. Andra tidsmarkörer bekräftar också detta. För ni vet - förr var ju 65-åringar mycket äldre än de är nu. Både psykiskt och fysiskt, får jag en känsla av. Vi är ju friskare nu, men det finns folk i min släkt som garanterat var gubbar och tanter redan vid 50 sådär. 

Men, visst - helt okej! Inte lika rolig som Potensgivarna eller Villa Bonitamen en trea är det ändå. 

2016: 89 - Du och jag, Marie Curie av Annika Ruth Persson

Men, vilken fin ungdomsbok! Som jag har missat totalt - den kom ju ut redan 2003. Men det är klart - allt som kom ut i Sverige under tiden som jag var i England, förutom sådant som var väldigt hajpat eller som kompisar tipsade om, har ju gått mig förbi lite grann. 
 
Jag lyssnade på denna i uppläsning av Kerstin Andersson, som jag pratat om förut och som jag gillar. Men - jag undrar lite. "Korrekturlyssnar" någon på ljudböcker innan de publiceras? Jag förstår att Kerstin Andersson inte är från västra Sverige, och jag förstår att man kanske tror att Hälsö uttalas Hääälsö - men det gör det ju inte. Och det är jätteirriterande! Hon uttalade Elna som Eeeeelna i Jag ska egentligen inte jobba här också, och det uttalet har då jag aldrig hört förut. 
 
I alla fall. Året är 1986 och Jenny bor i Majorna i Göteborg. Hon är 15 år, och blir tillsammans med Filippa som spelar i samma fotbollslag, och det blir en stormig höst och vinter. Hon berättar allt i sin dagbok - för sin hjältinna och förtrogna, Marie Curie. 
 
Och det är jättebra. Man känner otroligt mycket för Jenny och de andra tjejerna i boken, och det är en lång lista av tuffa, starka tjejer som får ta plats och ser till att göra det. Det gillar jag! Dessutom hur förälskelsen, den där stora, första, beskrivs. Och så finns det en superhärlig killkaraktär också, Mattis som man blir jättekär i själv även om man är femton år för gammal ;-) 
 
Så ja, jag gillade skarpt och kommer att lyssna på uppföljaren, Erik Dahlbergsgatan 30, inom kort också. Har dock hört att den är lite för klyschig med sitt lesbiska kollektiv, men det är väl bara att vänta och se! Med lite tur är det ett sådant där trevligt ett, som i Stjärnor utan svindel, med mycket linssoppa och grejer.