Milk and honey av Rupi Kaur

 
 
Jag vill gärna läsa lite mer lyrik, och när jag läste hur hyllad denna blivit i diverse grupper och annat blev jag hemskt sugen och kastade mig över den. Tyvärr är jag faktiskt inte så imponerad som alla andra verkar vara, vilket är hemskt tråkigt. Vissa saker är otroligt djupt berörande, men mycket blir lite flaxigt på gränsen till banalt. Jag gillar de visuella illustrationerna på sina ställen, men texterna är ingenting för mig och jag kan faktiskt inte riktigt förstå vari hyllningarna ligger. Kanske har det med privilegier att göra - vad det än är så är jag inte särskilt imponerad eller intresserad. 
 
Ett exempel ur boken: 
 
 
Älskar den enkla illustrationen men för mig är dikten nästintill simplistisk.
 
 
Jag kan tydligen inte länka från denna datorn, men ni hittar nog... ;-) 
 

Chemin Saint-Paul (Huset på Saint Pauls väg) av Lise Tremblay

Jag plockade upp ju upp mina franskastudier igen för ganska exakt ett år sedan, medelst Duolingo och lite allmän läsning på franska här och där på nätet och Readly. Jag har varit sånär flytande en gång i tiden, men använde sedan inte språket på över tio år och då tappar man mycket och rätt snabbt - men bonusen är att det är någorlunda lätt att plocka upp det igen. Många glosor sitter kvar och jag minns ju en hel del grammatik och språkstruktur också. 
 
Så någon gång tidigt i år bestämde jag att jag minsann skulle lyckas läsa en roman på franska i år. Jodå. Jag började med Bonjour Tristesse men kom inte direkt någon vart. Började med Spöket på Canterville av Oscar Wilde, mest för att jag råkade ladda ner en fransk version istället för den engelska, men kom inte så långt med den heller. Eller med No et moi av Delphine de Vigan. 
 
Men skam den som ger sig! För några veckor sedan läste jag ju Hägern av Lise Tremblay och tyckte väldigt mycket om den. Var sedan och lyssnade på henne på Stadsbiblioteket, då hon talade franska (frågorna ställdes på engelska, hon svarade på franska och så översatte en herre till svenska) - och då insåg jag att jag faktiskt förstod nästan allt, trots att hon pratar Québec-franska vilket jag nästan aldrig exponerats för. 
 
Och då tänkte jag - jag försöker mig på Huset på Saint Pauls väg på franska - Chemin Saint-Paul. Och hör och häpna - det gick! Det tog ett par veckor och jag orkade verkligen inte med den varje dag. Men jag läste, och försökte fokusera på att ta mig igenom texten istället för att stanna upp och slå upp vartenda ord jag inte var säker på. Antagligen missförstod jag ett och annat under läsningen, men så illa kan det knappast ha varit. Det är en kort liten roman, 120 sidor som e-bok tror jag, men den är tät och inte helt enkel, så det känns ju som om det räknas. Och jag har definitivt fått blodad tand för att försöka läsa mer skönlitterärt på franska också. 
 
Det är en väldigt fin och sorgsen liten bok - självbiografisk, för övrigt - som handlar om när Tremblays föräldrar gick bort. Hon berättar om det vita rummet på det psykiatriska sjukhuset där hennes mor framled sin sista tid i livet, och det blå rummet, där hennes far ett år tidigare drog sina sista andetag. Det är en sorts bearbetning av sorg och förlust av familj, men även en sorts uppgörelse med barn- och ungdomen, ett avslut och ett sista klipp av banden till galenskapen och våldet som präglade livet därhemma. Då fick hon alltid vara duktig och hålla sig till den officiella berättelsen - det behöver hon inte längre göra. 
 
Jag vill gärna läsa mer av Tremblay - hon är en otrolig författare.  
 
 
Läs gärna mer hos ...och dagarna går och Fiktiviteter. Boken finns att köpa (på svenska) här eller här

Tjänarinnans berättelse av Margaret Atwood

En bekännelse: jag har aldrig läst något av Margaret Atwood förut. Jag har såväl Kattöga som Den blinde mördaren i bokhyllan, och det var längesen som jag lade Oryx & Crake i hyllan i Nextory. Men det har helt enkelt inte blivit av. Dock blev jag väldigt nöjd när Tjänarinnans berättelse blev månadens bok i en av mina cirklar,  just för att jag verkligen tänkt läsa boken nu sedan serien kom ut. Och vilken läsupplevelse det är! Jag blev verkligen golvad. 
 
Vi befinner oss i en framtidsvision, en dystopi, där kristina fundamentalister har ombildat USA till den totalitära republiken Gilead. Här får kvinnor inte äga något, de får inte lov att läsa. De sorteras utefter färg - hustrur bär blått, jungfru Marias färg. De statliga barnaföderskorna, som tvingats lämna sina gamla liv för att bli avelskvinnor hemma hos rika familjer som inte kan få egna barn, bär rött. Kokerskor och hembiträden kallas Martor (efter Marta i Bibeln) och bär grönt, kvinnorna ur de lägsta klasserna bär randigt. Tjänarinnorna, avelskvinnorna, får nya namn, baserad på vem de "tillhör" - vår huvudperson heter Offred, en konstruktion mellan "of" och "Fred" men förstås även "offer", såväl på engelska och svenska. 
 
Barnaföderskorna har genomgått hjärntvätt på ett sorts seminarium, där Tanterna ska ta ur dem deras gamla liv och göra dem redo för sina nya uppdrag, ute i familjerna. Offred hamnar hos Anföraren och hans hustru Serena Joy, som liksom så många andra kvinnor inte kan få barn - antagligen på grund av miljöförstöring. Anföraren tar sig an Offred på ett lite ovanligt vis och regler börjar så sakteliga brytas... 
 
Kontroll och dubbelmoral spelar mycket stora roller i denna roman från 1985, där lite väl många paralleller till vår värld trettio år senare blir uppenbara. En ofantligt bra bok som alla borde läsa. Jag kryssar Valfri-rutan i Höstbingot! 
 
På Bokmässan i september var ett antal Norstedts-anställda klädda som kvinnorna i TV-serien. Det var otroligt effektfullt. Här kan du se en bild, samt läsa Atwoods nya förord. Men som alltid med förord råder jag till försiktighet - ibland ska de definitivt läsas i efterhand...
 
 
Läs gärna mer hos Feministbiblioteket, Med näsan i en bok, Carolina läser, Fiktiviteter och Läsfåtöljens bokblogg. Boken finns att köpa här eller här