2014: 162 - Underdog av Torbjörn Flygt

Åh, detta är en riktigt underbar roman. Jag njöt av varenda sida! Och så vann den Augustpriset också :-) 
 
Familjen Kraft - mamma Bodil som jobbar på strumpfabriken, storasyster Monica och berättaren Johan bor i ett av de första miljonprogramsområdena i Malmö på sjuttiotalet. Berättelsen kommer från en diffus nutid - vi vet att Johan är gift, har barn och är framgångsrik jurist - men inte så mycket mer än så. Det behövs inte, för detta är just en barn- och ungdomsskildring. 
 
Inget speciellt... händer. Kan man säga så? Men det är bra och intressant ändå. Jag kan inte låta bli att dra paralleller till Mats Olssons De ensamma pojkarna, som ju också utspelar sig i Malmö fast ungefär tio år tidigare. Det är berättelser om vad som händer och sker, det är inte så mycket mer men det behöver det heller inte vara. 
'
Det är en berättelse om det "fallande folkhemmet", och om en sorts klassresa. När Johan börjar gymnasiet blir han kompis med det finare folket från Limhamn, folk med piffiga smeknamn, men det är ändå hans hemkvarter som är viktigast, där det finns en sorts sammanhållning som man kanske oftare hittar i ett höghusområde än på Bellevue. 
 
Bästa karaktären är helt klart mamma Bodil. Hon jobbar och sliter och offrar sig för sina barn, men hon klagar inte. Hon är tvärtom en väldigt godmodig kvinna, som när hon sägs upp från fabriken på grund av arbetsbrist omskolar sig och faktiskt gör karriär. Hon står dessutom för många av bokens vassaste och roligaste repliker. Johan uttrycker sig: "Frånvarande farsor - varför är det aldrig nån som säjer nåt om det fina med närvarande morsor?" 
 
Härlig roman, alltså. Mycket fin! 
 
 

2014: 156 - Surt, sa räven om rabarberna av Karin Brunk Holmqvist

Älskar, älskar, älskar Karin Brunk Holmqvist, herregud vad rolig och charmig hon är. Föll för Potensgivarna och ännu lite mer för Mintgrodornas återkomst och nu har jag fallit ett par gånger till. Vi börjar med Surt, sa räven om rabarberna
 
Jag har ju fått den stora ynnesten att få låna mammas läsplatta, och i och med wifi på jobbet så kan jag läsa en massa roliga böcker som jag aldrig hade sökt upp annars. Liksom, nu kom jag ju på att söka efter Karin B-H (ojdå, haha) och hittade massor. Förstår därigenom att hon har skrivit något som kallas för Österlenssviten, men helt fristående romaner. Detta är en av dem. 
 
Två stillsamma fina pensionärspar har blivit kompisar vid kolonistugorna i Simrishamn. Berta och Hjördis kokar saft, planerar trädgården, smider små affärsplaner och råkar hälla ut gubbarnas öl till mördarsniglarna. Som inte finns ännu. Gunnar och Konrad umgås mer på mäns vis. 
 
Men Gunnar lyckas snurra in sig något alldeles fasligt i lögner och smygerier. Allt för att han ville ge sin lilla Berta en liten blomma. 
 
Och snart är det kaos i hela kolonibyn. Minsann, vad ett gäng pensionärer (och en ung tjej med välväxta meloner) kan ställa till med för ingenting. 
 
Det är jätteroligt, charmigt och dråpligt, samtidigt som man får lite skämskuddevarning på de där gubbarna. Hur som helst, en sann njutning att läsa. Ser fram emot mycket mer! 

2014: 124 - The fault in our stars av John Green

Det var ingen högoddsare att jag: 
 
a) skulle välja denna som första bok i gårdagens leverans
b) skulle läsa den på mindre än 24 timmar
c) skulle älska den så mycket att jag mer eller mindre ville börja om så fort jag vände sista bladet. 
 
För ja. Den är precis så underbar som alla säger. Så vacker, så ärlig, så rörande, så humoristisk, så välskriven, så gripande, så förargande, så älskvärd. Ett mästerverk, helt enkelt. 
 
Berättaren är alltså Hazel, sexton år med obotlig cancer. Hon vill helst sitta hemma och kolla på America's Next Top Model, så hennes mamma skickar iväg henne till en stödgrupp för tonåringar med cancer. En dag dyker Augustus Waters upp - sjutton år, tjusig som få, rolig och verbal - och har haft en "släng" av skelettcancer och numera lever med ungefär 1,4 ben. 
 
Det blir inte sentimentalt. Vilket är en bedrift, när man skriver om tonåringar med ena foten i graven, så att säga. Jag älskar särskilt metaforen som Augustus presenterar vad gäller faktumet att han nästan alltid har en cigarett i munnen som han aldrig tänder - han sätter döden mellan läpparna, men tillåter den inte att ta honom. 
 
Helt fantastiskt, helt enkelt. Jag rekommenderar den till precis alla. 
 
Bonus, för er som läst och som en smakbit för er som kommer att läsa...: