De kallade mig Gud av Stefan Schwarz med Mats Olsson

 
 
Jag lyssnade på denna, i hopp om att den skulle vara någon sorts kombination av Det är bara lite cancer (utan cancerbiten, då, men berättelser, skrönor och sådant ur fotbollskarriären) och Ha de' gott  utan twittrandet. Typ. Till viss del är den ju det. Dock utan humor och med en plötslig, märklig attack av vaccinmotstånd då han är övertygad om att sonens autism beror på ett MPR-vaccin i Florens. 
 
Jag tycker väldigt mycket om Mats Olssons egen roman De ensamma pojkarna, där jag inte alls tänker på att han är journalist och skriver som en journalist. Missförstå mig rätt, det finns naturligtvis journalister som skriver mycket bra prosa också, men det är då inte alla. Här blir det väldigt tydligt, dock, att Olsson först och främst är sportjournalist. 
 
Så. Ganska tråkig, ganska dåligt skriven, ganska självgod (som titeln kanske hintar om) och ganska tjatig. Tyvärr! Några ljusglimtar dock, det var liksom inte slöseri med tid, men jag kan inte påstå att jag rekommenderar den heller. 

Alla mina liv av Anitha Schulman med Helena Dahlgren

 
 
Frida är nyskild småbarnsmamma som börjar reflektera över sitt liv, reflektera över hur kärleken varit hennes drog genom åren. Men nu får det vara slut med det - nu ska hon vara stark. Det är dags att lära känna sig själv. Hon lämnar allt bakom sig för ett hotellrum i USA - just för att reflektera, fundera och analysera. Under tiden i Los Angeles gör hon förstås nya bekantskaper, somliga mer destruktiva än andra. Mörkret är ännu en gång ett faktum. 
 
Jag gillar berättelsen och tankarna om vad kärlek är, vilken makt den har och om hur vi förhåller oss till varandra i det digitala samhället. Det är ganska välskrivet - men tyvärr inte så redigerat och korrekturläst som jag hade önskat. Det är så synd på en bra historia, när det fallerar på så enkla saker. 

Jag har inte råd: Sorrow n:o 5 av Marcus Stenberg

Jag har läst Marcus Stenbergs blogg som ligger till grund för denna bok på en lite sporadisk basis och blev glad när när jag såg att det skulle bli bok! Jag gillar i och för sig bloggformatet, särskilt i en sådan här linjär kontext, men det är ju något speciellt med en bok...! 
 
Marcus var deltidsanställd i en bokhandel när han insåg att nä, nu går det inte längre. Han hade inte råd. När han insåg att han var på vippen att ta ännu ett sms-lån för att köpa kläder han kunde ha i Lyxfällan gjorde han istället helt om, läste Gunilla Brodrejs bok Shopstop och bestämde sig för att ta ett köpfritt år. Ingen onödig konsumtion, knappt någon nödig heller. Prio ett måste vara att bli skuldfri, hur svårt det än är att avstå att köpa dyra presenter, vackra böcker och Red Bull. 
 
Jag tycker att det är så himla modigt att Marcus att dela med sig om detta. Det här med dålig ekonomi är ju inget som är jättebekvämt att tala om, och absolut inte inför hela världen, så att säga. 
 
Vid sidan av berättelserna om kämpandet kring det purt ekonomiska får vi ta del av hans kämpande för kulturarbetares rättigheter. Marcus har själv jobbat gratis på bl.a Göteborgs Konsthall och söker nu upprättelse kring detta - om ens bara en ursäkt eller ett svar på om att han naturligtvis har rätt, ingen ska behöva arbeta gratis. Så blir det inte riktigt. 
 
Det finns mycket ångest, mycket psykisk ohälsa, mycket stress - men åtföljt med en viss humor, med många populärvetenskapliga referenser och många väldigt ärliga observationer och insikter. Jag tycker att detta är en fantastisk, öppen och estetisk bok - mycket bra. 
 
 
Läs gärna mer hos Feministbiblioteket eller ... och dagarna går. Nu kan du köpa boken, med eller utan sin fantastiska tygkasse, här. Finns även här eller här