2016: 288 - Du är inte ensam Stargirl av Moa Eriksson Sandberg och Eva Susso

Förlaget skriver: 

"Jag är snart 13 år (fyller den 18 november) och söker en mejlvän som också går i sexan och inte är lättchockad. Kille eller tjej spelar ingen roll.

När Milo sökte en mejlvän kunde han inte ana att det var just Stargirl, eller Stella som hon egentligen heter, som skulle svara. Milo och Stella skriver öppenhjärtigt till varandra om sina känslor, drömmar, ja helt ocensurerat om allt som händer i deras liv.

Milo vill bli skådespelare och gör allt för att få huvudrollen i skolans föreställning, men det är inte så lätt när resten av klassen inte ser honom för den han är. Stella försöker desperat att frigöra sig från sina så kallade vänner, det populära Rosa gänget. Mejlväxlingen mellan Milo och Stella blir ett andningshål där de kan vara sig själva. Och deras vänskap blir en vändpunkt som kommer att påverka dem resten av deras liv." 

Jag gillade verkligen Eriksson Sandberg och Sussos tidigare samarbete - 8 saker du aldrig skulle våga - och när jag tyckte mig behöva något lättsmält och lättläst i helgen efter att ha läst Malmsten, Redondo och boken om Märta och Hjalmar kändes Du är inte ensam, Stargirl som ett ypperligt alternativ. 

Och det var det! Jag gillar ju brevromaner - eller mailromaner,i detta fallet - och denna var inget undantag. Mysig, viktig och välskriven. Lättläst utan att vara för barnslig - riktigt bra ungdomsbok för mellan- och högstadieåldern. Och 34-åringar med ungdomssinnet i behåll ;-) 

2016: 256 - All the bright places (Som stjärnor i natten) av Jennifer Niven

   
 
Ja. Kära nån. Denna har man ju hört talas om från olika håll sedan den kom ut förra året, tycker jag. Nu har jag äntligen läst den. Oh, vilken bok. 
 
Theodore Finch och Violet Markey träffas uppe i skolans klocktorn. Violet har ganska nyss förlorat sin storasyster Eleanor i en trafikolycka där hon var den som överlevde. Finch passar inte in någonstans, och går genom perioder som han knappt minns. "Utslocknandet" kallas det i den svenska översättningen, "the Sleep" på engelska. 
 
Den ena hindrar den andra från att hoppa, men när de väl kommer ner igen tror alla att det är tvärtom. Och de låter dem tro det. En vindlande och osäker vänskap tar sin form, delvis tack vare att Finch insisterar på att de ska göra ett skolarbete som innefattar flera studiebesök tillsammans och läraren för en gångs skull säger nej till Violets protester. 
 
De kommer från olika bakgrunder och har helt skilda familjeliv. Finchs pappa lämnade familjen för en yngre förmåga för ett år sedan och han och hans systrar får sköta sig mycket själva då mamman har två jobb. Violets föräldrar är mycket stöttande och fina, men förstås även de uppätna av sorgen efter dottern som försvann. 
 
Jag har aldrig läst något som liknar denna boken förut. Det är en alldeles vidunderligt bra blandning av sorg, vemod, filosofi och humor. Ja, tro det eller ej - den är hemskt rolig på sina ställen. Någon skrev på Goodreads att Finch är som en ännu "värre" version av Augustus från The fault in our stars med sina högtravande ord och tankar och absolut, så är det - men jag älskar det. 
 
Jag älskar att de båda har sina kreativa outlets - Violet skriver, Finch spelar gitarr och skriver låtar - och hur de släpper in varandra i skapandet. Och jag gillar hur psykisk ohälsa beskrivs också - eller gillar, men ni förstår hur jag menar. Den där lamslående känslan. Fantastiskt bra. 
 
Detta är en av årets bästa böcker för mig - ja, jag har läst väldigt mycket som är riktigt bra i år. Jag ser fram emot att läsa mer av Jennifer Niven för jag är otroligt imponerad. Och berörd! Jag låg och läste slutet i fredags kväll och visste verkligen inte vart jag skulle ta vägen - låg i soffan, låg i sängen, satt i köket, stod i hallen. Ett riktigt mästerverk. 

2016: 162 - Dagboksanteckningar från ett källarhål av David Wiberg

Av någon anledning hörde jag aldrig talas om Dagboksanteckningar från ett källarhål när den kom 2013, trots att den ju var otroligt hyllad. Det är först nu när uppföljaren Vi ses i mörkret har kommit ut som jag har överhopats av Wiberg, har varit oerhört nyfiken och sökt i alla appar flera gånger i veckan i hopp om att de skulle dyka upp - och så gjorde de det! Och jag sträckläste denna, nästan i en liggning men inte riktigt. (Liggning istället för sittning? Ja, det är ett ord. Nu.) 
 
Om den är värd alla hyllningar? 
 
OM den är. Den är helt fantastisk! 
 
Linnea är sexton år. Besatt av A som jobbar på Plantagen, och som hon aldrig har pratat med men älskar högt och rent ändå. Nedräkningen till Peace & Love-festivalen är en viktig bit av dagboken, samt det underliga vänskapsförhållandet till bästa kompisen Janine som tycker att de ska äta lunch vid olika bord två gånger i veckan, den heltokige lillbrorsan (vilken diagnos har han, egentligen?) och de knepiga föräldrarna, Linnea ritar serier och spelar in röstmemon och skriver berättelser... allt i ett enda kaos. 
 
Tonårskaoset, naturligtvis!
 
Vikarierande svenskläraren Fredrik och hans sambo Lo bringar lite ordning i vardagen, men innan man vet ordet av blir det snarare tvärtom. 
 
Texterna är baserade på David Wibergs egna scenföreställningar där han spelar Linnea, och det är väl kanske där förklaringen finns till hur en 40-årig kille kan skriva så trovärdigt som en sextonårig tjej. (Ja, det är han på omslaget.) 
 
För det är så himla bra. Så välgjort, så skarpt. Älskar. Och längtar efter nästa.