Eldpojken av S K Tremayne

Jag tyckte riktigt mycket om Tremaynes senaste, Istvillingar, och har gått och hållit på Eldpojken sedan den kom ut - ni vet, ibland vill man inte börja läsa något för man vill inte att det ska ta slut. Något sådant trodde jag, förväntningarna var altlså skyhöga, men jag kan inte påstå att de infriades. Tyvärr, för tanken är nog god. Men boken blev för lång och invecklad, det blev för svårt att hålla reda på verklighet och vanföreställning och det hela kändes nog lite... gjort. Till exempel i du Mauriers fantastiska Rebeccadär författaren garanterat hämtat mycket inspiration. 
 
Rachel hankar sig fram som fotograf i London. Hon är uppvuxen i stadens fattigare områden och när hon gifter sig med änklingen David och flyttar till hans gods i Cornwall, som ligger ovanpå släktens gamla gruvor, gör hon en gigantisk klassresa i ett svep. 
 
Davids före detta fru Nina dog under något märkvärdiga omständigheter, och hennes och Davids son Jamie finns förstås kvar på godset och han och Rachel kommer bra överens. Men inom kort börjar Jamie säga märkliga saker, se syner och berätta för Rachel om vad han ser - bland annat att hon ska dö på julafton. 
 
Kapitlen är därmed en nedräkning till just julafton och det är mer långsamt uppbyggd spänning som dagarna går. Och det är ganska spännande - det är bara alldeles för utdraget. Jag förstår poängen med det, det är suspense som författaren är ute efter och det lyckas, men det hade kunnat vara lite rappare för att hålla läsaren vaken också. 
 
Men miljöerna är helt fantastiska. Jag har bara spenderat fem dagar i Cornwall men blev djupt förälskad och vill gärna återvända inom en ganska snar framtid - det var trevligt att komma dit i litteraturen, så länge! 
 
Boken finns att köpa här eller här

Ole Dole av M J Arlidge

 
Jag kom på ganska snabbt efter att  jag börjat läsa denna att jag hade blandat ihop M J Arlidge med S J Bolton, vars serie om Lacey Flint jag hade tänkt börja på. Men när jag hade kommit igång kändes det väl som om jag lika gärna kunde fortsätta - särskilt som jag blev lite nyfiken eftersom omdömena bland mina vänner på Goodreads var så otroligt varierade. 
 
Huvudpersonen är Helen Grace - ja, ni läser rätt, ännu en polis som heter Grace på Englands sydkust. Känns lite overkill, faktiskt. Helen Grace arbetar dock i Southampton snarare än Brighton, så det är ingen större risk att hon och Roy Grace är släkt. Märkliga saker börjar hända när människor tillfångatas i par - flickvän+pojkvän, mor+dotter, två kollegor, två prostituerade - och tas på platser där de inte kan komma undan förrän den ena dödar den andra. 
 
Helen Grace och hennes kollegor får en hel hög svåra fall på halsen - och de har det inte så himla lätt annars heller. Helen försöker bota en kollegas alkoholism genom att bara låta honom dricka när hon är med (??) och ägnar sig åt att bli piskad av proffs med jämna mellanrum, tydligen för att straffa sig själv för sitt tidigare liv. Mycket märkliga inslag. 
 
Storyn kunde ha varit ganska originell, men boken är så märkligt sammansatt att den goda idén går förlorad. Den är dock inte dåligt skriven, men jag är rädd att den inte är särskilt bra heller. Boken finns att köpa här eller här

Glöm inte att låsa av Elizabeth Haynes

Cathy Bailey bor i Lancaster, tidigt 2000-tal, och lever livet som partytjej när hon träffar Lee. Allt verkar fantastiskt till en början (har ni hört den förut?), men innan hon vet ordet av visar han upp sidor av sig själv som är betydligt mindre attraktiva. Catherine känner sig iakttagen och tror att någon rör sig i hennes lägenhet och bland hennes saker, och snart tar tvångstankar och OCD upp större delen av hennes liv och tid. Lee bryter ner henne mer och mer, och till slut blir det fullständigt ohållbart. 
 
Denna berättelsen varvas med tiden idag, när Cathy bor i Kilburn, London. Somliga saker har förändrats, andra inte - och somligt kommer att förändras på ett sätt Cathy aldrig kunde tro. (Vi som läsare förstår det naturligtvis praktiskt taget från början.) 
 
Boken är alldeles, alldeles för lång. Det hade räckt med 300 sidor, det är så mycket upprepningar och så många stycken där absolut ingenting händer. Jag förstår poängen med att arbeta upp spänning, men det gäller att inte tappa tempo - det blir oerhört segt och när något äntligen händer reagerar jag snarare med "äntligen" än skräck och fasa, vilket garanterat inte är meningen. 
 
Det är roligt att detta är en NaNoWriMo-roman - men jag önskar mig en redaktör. Den svenska översättningen lämnar dessutom ganska mycket att önska - ibland flyter det bara lite dåligt, ibland är det rakt av fel. Som skillnaden mellan kummin och spiskummin, och tidsangivelsen "trettio över" istället för "halv". Kanske tröttnade även översättaren på texten mot slutet...
 
Det är dock ingen dålig roman - och jag tycker att det är lite befriande med en spänningsroman som inte har sålts in som nya Gone girl eller vad det nu må vara. Elizabeth Haynes är utredare inom polisen och det gillar jag. Polisarbete känns inte alltid så värst trovärdigti sådana här böcker men här vågar jag ju lita på det :-) 
 
Boken finns att köpa här eller här