Dead if you don't av Peter James

Äntligen, mer Roy Grace! Jag hade hoppats kunna köpa denna när vi var i Brighton i våras, men den kom ut några veckor efteråt. Jag gjorde inköpsanmodan på biblioteket och väntade tålmodigt - tills jag kom på att jag kunde ju faktiskt köpa den som Kindlebok och läsa på iPad. Ibland står det bara stilla! 
 
Det är väldigt svårt att skriva om dessa böckerna utan att säga för mycket, eftersom jag vet att det är sidoberättelsen som vi följt sedan bok 1 som är en stor del av lockelsen med dem. Därför får jag vara så god att hålla truten kring det, och fokusera på handlingen i kort. 
 
Vi återser en person från förra boken, som har försatt sig i stora skulder genom spel. Han försöker rädda sin situation med att spela mera, och vi kan ju själva räkna ut hur bra det brukar gå. Hans företag gör stora siffror och det finns massor av pengar på klientkontot, men själv är han nästintill barskrapad - något hans fru absolut inte får få nys om. 
 
Parallellt med detta har en ny stadion byggts för Brighton & Hove Albion, som till råga på allt ska spela sin allra första match i högsta fotbollsligan, the Premiership. Ett bombhot kommer in, och det blir några svåra timmar för arenans ledning och säkerhetspersonal. Hur bör man agera? Roy Grace ska gå på matchen, liksom vår vän med spelskulderna, Kipp Brown, och det blir ingen vanlig lördag för någon. Kipp tappar bort sin son Mungo i myllret av människor, och när de lämnar stadion hittar han honom ingenstans. Senare på kvällen kommer sms:et varje förälder fasar för: "We have your son. If you wish to see him alive again you will not contact the police and you will follow our instructions very carefully." 
 
Det blir, som vanligt, en rafflande historia med mycket koppling till den albanska gruppen som befolkar Brighton och Hove. Tidvattnet, som jag nu upplevt på nära håll i somras, spelar en stor roll och det är ju så otroligt spännande - det är helt omöjligt att påverka och har sådana oerhörda krafter. 
 
Jag älskar böckerna om Roy Grace och hans familj och kollegor. Jag vet att många har tröttnat men jag är fortfarande helt med på tåget. Extra roligt att läsa böcker från Brighton också, när det inte var så längesen jag var där. Boken kan man köpa här eller här

2016: 258 - Döda talar inte (Silent voices) av Ann Cleeves

 
Bok nummer fyra (andra på svenska) om min idol Vera Stanhope! 
 
Vera har börjat simma, tro det eller ej, och efter ett av sina åttalängderspass hittar hon en död kvinna i bastun - strypt, som det verkar. Det visar sig vara en socialarbetare som bor en bit bort i en avlägsen by i Tyne Valley. Ju mer Vera och teamet jobbar på att försöka kartlägga offrets liv och leverne, desto mer intressanta saker dyker upp. 
 
 
En intressant bihistoria, så att säga, är den om Connie - även hon socialarbetare som efter ett kontroversiellt familjefall har bytt namn och även hon flyttat till den lilla byn utanför städerna. Connie och Jenny, mordoffret, har arbetat ihop - men inte finns det väl någon anledning för Connie att ta Jenny av daga? 
 
Det finns otroligt många att förhöra och tala med - hela byn, och all personal på hotellet där gymmet finns - och Vera njuter fullt ut av att ta riktiga tag i en utredning igen. Stackars Joe får skäll hemma för att han jobbar jämt, men Vera är målmedveten. Som alltid! 
 
Jag njuter så av dessa böckerna - de är mästerligt skrivna och som sagt, Vera är min nya idol. Det saknas aldrig humor mitt i det hemska, och det är lagom lågmält för att fortfarande vara extremt spännande. 
 
Ja, superbra! 

2016: 55 - Summer Secrets av Jane Green

Låt mig bara säga en sak innan jag säger något mer - om inte Jane Green slutar att kalla barn och hundar "delicious" ganska snart så skickar jag barnavårdsnämnden på henne. Allvarligt talat - jag måste ha läst tio böcker av henne, om inte fler, och varenda en har nog bannemig minst tre delikata barn. 
 
Men. Det som jag alltid har gillat med Jane Green är att hon tar upp allvarliga saker, även om man väl vill kalla hennes böcker för chick-lit och lättsamma. På rak arm har hon ju snackat barnlöshet, övervikt, att gifta sig med fel man pga förväntningar, problem med svärmor, familjeproblem, problem med vänner, problem med arbete... ja, ni vet. 
 
Och nu tar hon upp något viktigt igen, nämligen kemiskt missbruk hos unga kvinnor. Och hon gör det, som så ofta, i en underbar miljö. Ofta befinner vi oss ju i norra London, gärna Highgate, i hennes böcker. Sedan hon flyttade till USA har det blivit mycket USA - både NYC och Desperate Housewives-aktigt Connecticut i någon bok - nu är vi på Nantucket. Ja, London också. Men det är mycket Nantucket. 
 
Åååh, som jag längtar till New England och allt däromkring! Såg ju nyligen The Affair som visserligen inte handlar om New England utan snarare längst upp på Long Island, men det känns som om det här med ömentaliteten och det där är ganska lika. Sedan är det inte så långt emellan heller, om man tittar på kartan. ((Har just idag avslutat en annan bok som utspelar sig där i hoodsen, man blir ju tokig!)) 
 
Det pendlar lite i tid, men huvudperson är Cat. När vi först träffar henne har hon varit nykter ett tag, men vi förstås att hon har kämpat med flaskan - ganska länge. Flashback till hennes tillkomst, då hennes amerikanska mamma Audrey, nygift med rik man i norra London, åker till släkten på Nantucket en sommar och det ena leder till det andra. 
 
Cat får reda på detta i vuxen ålder och reser dit för att träffa sin far och sina halvsystrar, men det blir inte riktigt så bra som hon hade hoppats - trots att hon träffat Jason i London som tar med henne till AA och stöttar henne, så tar hon ett mycket ödesdigert återfall vilket resulterar i att hon förlorar kontakten med sina systrar, lika fort som hon funnit den. Hemskt tragiskt. Och det är det där klassiska - hon måste slå i botten innan det blir någon ändring... 
 
Alltså, Jane Green skriver verkligen fantastiskt bra. Förutom sina upprepningar, då. Man märker att hon har gjort sin research och hon skriver på ett så flytande och rakt sätt att det är en fröjd att läsa. Och det är viktigt, tror jag, att allvarsamma saker tas fram i ljuset - men gärna på ett sådant här sätt, som ingen kan undgå att "förstå". Jämför gärna med En oväntad semester av Marian Keyes. 
 
Ja, jag trodde att jag hade gjort slut med Jane Green för ett tag sedan, men nej, det har jag faktiskt inte gjort. Det var något jag läste - kanske The Beach House - som gjorde mig omåttligt trött på henne, men nu minns jag varför jag har gillat henne så mycket förut. Bra. Mycket bra.