2016: 272 - Janusstenen av Elly Griffiths

                                    
 

Andra boken om Ruth Galloway, rättsarkeolog, kom med höga förväntningar som definitivt infriades. Som jag har sagt förut så är jag så oändligt glad åt att ha stiftat bekantskap med Ruth Galloway, Vera Stanhope och Roy Grace i år. Brittiskt 
är bäst! Jag läste denna på originalspråk, för övrigt, men är övertygad om att översättningarna är mycket bra. 


En byggfirma är i full fart med att riva ett gammalt hus i Norwich där det ska byggas lägenheter när man träffar på ett skelettfynd - benen från ett barn, men utan kranium, under en dörröppning. Kan det röra sig om någon sorts offer? Eller "bara" ett barnamord? Det fanns tidigare ett barnhem i huset...

Ruth och kommissarie Harry Nelson - som råkar vara såväl gift som far till Ruths ännu ofödda barn - får slå sina påsar ihop för att försöka lista ut vad det är som har hänt. Nelson får tag på en präst från Sussex, Fader Hennessey, som berättar om ett syskonpar som försvann under tiden som han arbetade på barnhemmet - kan det vara flickan som ligger under golvet? Eller är benen äldre, kan det ha med perioden innan barnhemmet att göra, då huset var privatägt... av förfäder till de som äger byggfirman idag? 

Det är superspännande hela vägen igenom - samtidigt som det är lågmält och lite pratigt. Underbart! Jag låg och läste de sista femtio sidorna i fredags kväll, dödstrött men var bara tvungen att få reda på om det var som jag trodde - och precis när det var som mest spännande flög rullgardinen upp av sig själv med en jättesmäll - så rädd har jag inte blivit på länge. Och det är ett gott vitsord! 

Jag älskar detta och det är inget snack om att jag kommer att plöja fler under hösten - efter att jag har kollat ytterdörren några extra gånger samt sett till att persiennerna sitter fast i sina skenor... ;) 

2016: 201 - Millie Birds bok om döda saker av Brooke Davis

Höga förväntningar på denna. Höga! Jag köpte den på flygplatsen när jag skulle åka till Berlin i vintras, men det blev inte av att jag läste den. Nu förstår jag varför - jag kanske kände på mig att det inte skulle klicka, trots att omslagstexten verkligen talar för att jag skulle älska den? Men det tror jag inte, för jag tycker att jag läste idel fantastiska recensioner av den förra året. 
 
På omslaget står det: 
 
"En borttappad flicka. Två vildsinta pensionärer. Ett oförglömligt äventyr."
 
Med andra ord låter det ju lite som någon sorts hybrid av Min mormor hälsar och säger förlåt och typ... Hundraåringen som klev ut genom ett fönster och försvann. Jag var visserligen inte lika såld på dem som alla andra (Hundraåringen var bättre på film) heller, men ja - jag trodde helt enkelt att detta skulle vara en helt perfekt bok för mig. 

Det var det alltså inte. Det tog tre veckor att läsa den, och ni som brukar hänga här vet nog att det är alldeles extraordinärt långt. Särskilt för en pocketbok på typ 250 sidor. 
 
Saker jag gillade: pensionärerna. Agatha och Karl är härliga och jag ska erkänna att jag gapskrattade när jag läste om Agathas vrålande (hon vrålar alltid, pratar aldrig i normal samtalston) och jag tyckte att vissa av beskrivningarna av Karl och Edie var underbara. Och slutet var fint. 
 
Sak jag ogillade tillräckligt mycket för att det skulle sabba hela läsupplevelseln: Att all dialog är skriven i kursiv stil. Inga talstreck / pratminus. Inga citationstecken. Bara kursivt. Först trodde jag att det var någon sorts stream of consciousness, men det var det tydligen inte. Och det blev så jäkla rörigt. 
 
Men, tänker du - kan man verkligen låta en hel bok bli förstörd av en sådan sak? Ja. För det flöt inte. Jag hakade upp mig hela tiden, och tycker man inte att det flyter att läsa är det ju inte särskilt roligt heller. 
 
Så nej - ett bottennapp för mig. Jag hade kanske tyckt något helt annat om det var en läslig bok, men det var det inte. Synd! Men nu vet jag ju :-) 

2016: 37 - Min pappa Ann-Christine av Ester Roxberg

Jag har velat läsa denna sedan den kom ut, men det har av någon anledning inte blivit av. Glömde nog bort den lite grann, men så hittade jag den för några kronor på Bokbörsen och saken var biff. 
 
Jag sträckläste den, förra helgen när jag låg sjuk. Och det gick snabbt. Den är inte så textspäckad som jag hade förväntat mig. Jag har inte läst något av Ester Roxberg tidigare, men jag förstår att detta är en typisk bok för henne, vad gäller stil och språk. 
 
Och jag gillade den. Men jag älskade den inte så mycket som jag kanske hade trott att jag skulle göra. 
 
Antagligen hade jag trott att boken skulle handla mer om just Åke, som nu är Ann-Christine - kanske att det var mer av en reportagebok, där Ann-Christine får komma till tals mer än Ester, även om hon fungerar som språkrör? Så var det nu inte, utan det är fokus på Ester hela vägen igenom. Vilket förstås inte är negativt i sig, men det var inte vad jag hade förväntat mig. Och kanske inte vad jag längtade efter att läsa, heller? 
 
Hur som helst, det var en trevlig läsupplevelse och jag ser fram emot att läsa mer om ämnet, ur ett annat perspektiv.