I en skog av sumak av Klas Östergren

Jag har aldrig läst något av Klas Östergren tidigare - jag tror att jag har trott att hans böcker har varit pretentiösa och krångliga, kanske lite gubbiga och ingenting för mig. Men nu hörde jag så mycket gott om I en skog av sumak, som ju även var nominerad till Augustpriset i år, att jag inte kunde låta bli att prova. Särskilt som jag hörde att ljudboken, i inläsning av författaren själv, var så trevlig att lyssna på. Det stämde! Jag orkar inte alltid med längre romaner i ljudboksform, jag tappar bort mig alldeles för lätt - men det var faktiskt inget problem här. Dessutom kunde jag utan större bekymmer skifta mellan ljudbok på bussen och e-bok i sängen.  
 
Det har just blivit 70-tal i Stockholm. Kenneth går sista året i skolan i ett arbetarklassområde i västerort, där slagorden från kontinenten mot Vietnamkriget står sprayade på fasaden. En dag kommer en ny elev till skolan - Dan Shoultze, med sina blanka läderskor och buddhistiska visdomar. Föräldrarna tjänstgör i Saigon för den amerikanska militären, och Dan och systern Hellen bor ensamma i en stor villa, på gränsen till en sumakskog, dit Kenneth kommer. Nästan för att stanna. De bygger ett ashram i skogen, lyssnar på skivor och röker marijuana, allt i någon sorts magisk aura av gränsland, mellan tider och skeden. 
 
Ingenting händer, egentligen - samtidigt som precis allting händer. Vi kommer ingen särskilt långt in på livet, ändå känner jag mig ganska engagerad i samtliga huvudpersoner och vill gärna veta mer, men accepterar att det stannar där det gör. Huvudpersonen Kenneth är en betraktare och hela boken är en betraktelse snarare än en berättelse. Jag gillar det. 
 
Boken finns att köpa här eller här

Just nu är jag här av Isabelle Ståhl

Ännu en ny bok om en ung tjej som läser på universitetet och är allmänt vilsen i livet - det finns absolut paralleller till Klass här, även om situationerna inte är speciellt lika varandra. Jag ska erkänna att de glider in i varandra i mitt huvud, nu när det gått en liten tid sedan jag faktiskt läste. Tur att högen av inlägg på vänt börjar krympa! 
 
Elise pluggar också (jag tror att det var littvet även här men kan ha fel), men hon lägger ner mer energi och tid på Tinder. GPS:en är nästan alltid på, och helst vill hon träffa äldre män som "är som hästar, så lugna, orubbliga och förnöjsamma, de har ingen ångest, de bara äter och sover och berättar anekdoter". 
 
Men det blir inte en äldre man som till slut får henne på fall - det blir Victor i klassen. Nästan jämnårig och inte så lik en häst alls. De går ganska snabbt in i en sorts tvåsamhet, där de nästan är sambos, där de reser på semester till landet tillsammans och nog är de lyckliga? Eller? Lyckan glider snart över i en sorts tomhet, så där som det kan göra, och det blir inte alls så lugnt och fridfullt som Elise har hoppats. Till slut kan tomheten bara dövas med droger och ytliga bekräftelser. 
 
Jag har väldigt höga förväntningar på denna boken, men jag kan tyvärr inte säga att de infriades riktigt. Jag förstår att det är en fantastisk skildring av Stockholm, men jag har ingen riktig relation till huvudstaden - jag har bara varit där fyra gånger i hela mitt liv. Sedan kan jag inte riktigt identifiera mig med den här känslan av att vara så "över det", så blasé - men det är säkert väl beskrivet, det också. Jag tycker bara att det blir lite platt och tjatigt. 
 
Jag vill ändå rekommendera den, kanske särskilt för den som älskar Stockholm - men jag tycker att Klass är bättre i sin genre. 
 
 
Boken finns att köpa här eller här

Klass av Elise Karlsson

Det är tidigt 2000-tal. Twin Towers finns inte längre, men ingenting har förändrats i Hélènes liv. Det var meningen att det skulle hända något när hon började läsa litteraturvetenskap på universitetet, men hon gör det hon alltid gjort. Går mellan föräldrarnas lägenhet i Rinkeby och skolan, skriver, hänger med pojkvännen Richard, skriver lite. Hon har alltid velat slå sig fri från uppväxten i miljonprogramsområdet, men delar av hennes förflutna som hon helst velat slippa börjar dyka upp på universitetet och hon inser att hon inte är riktigt färdig med dem. 
 
När hennes gamla lärare Mona, som hon älskade i grundskolan, dyker upp i universitetsmiljön skrivande en bok om hur det var att undervisa i Rinkeby drabbas Hélène av en känslostorm. Ett begär, en hämndlystnad - avundsjuka. Någon måste ju berätta hur det verkligen var! Mona har väl inte rätt till hennes historia, heller. 
 
Hélène är vilse mellan sina olika världar och fortsätter att gå vilse där emellan, mellan vänner, mellan Richard och olämpligare sällskap (även om jag inte är så förtjust i Richard heller) - hon hör inte riktigt hemma någonstans. 
 
Det är en sorts bildungsroman, men allra mest handlar det just om klass - och kultur. 
 
Jag är också uppvuxen i en förort - dock inte i ett miljonprogram - och jag kan förstå känslan av att vilja berätta hur det faktiskt är eller var. Området som jag kommer ifrån har inget vidare rykte och det är så oförtjänt (även om det varit en del oroligheter på senare år) - jag vet inte hur många gånger i månaden jag får försvara "min del av stan", där jag förvisso inte längre bor. 
 
Jag tycker om Karlssons bok och jag skulle bli förvånad om den inte blir nominerad till Augustpriset. Den är välskriven, orden väl avvägda och den är föredömligt kompakt med sina 189 sidor. 
 
Jag funderade på att kryssa aka-porr-rutan i Höstbingot, men har bestämt mig för att läsa Sittenfeld istället. Denna finns dock kvar som en möjlighet längre fram ;-) 
 
 
 
Andra som har skrivit om boken: Ylvas läsdagbok, ...och dagarna går