Till minne av en villkorslös kärlek av Jonas Gardell

Till minne av en villkorslös kärlek leker Gardell med fantasin att han själv dog i en bilolycka 1998, i en rondell i närheten av Örebro. Boken tar därmed formen av en släktkrönika över den glömde författarens familj och förfäder - men allra främst Gardells mor, Ingegärd Rasmussen. En egensinnig frikyrkoflicka som gick sin egen väg, blev akademiker, mor, hustru till framtidsmannen Bertil - nu skulle de två ta över världen. 
 
Det är episkt, förstås. Det är starkt, stundtals humoristiskt, högt och lågt, intensivt och lättsamt. Berättelsen om när Ingegärd tänker bli lärare men vägrar sticka ett par vantar med argumentet "Jag måste vara fri!" är en scen jag burit med mig i flera veckor sedan jag läste boken och det finns många andra citat och händelser i boken som bör få vara odödliga. 
 
Jag köper inte formen, dock. Berättelsen om familjen Gardell hade kunnat berättas rakt av, utan sidoberättelser om en död bortglömd författare som vi alla vet inte är det minsta död. Det blir svulstigt och stolpigt och det tycker jag är hemskt onödigt, då texten och berättelsen verkligen står för sig själv. Särskilt modern och berättelsen om henne - det finns ingen anledning att ställa den icke-döde författaren i fokus, tycker jag. 
 
Jag har läst det mesta Gardell har skrivit genom åren, utom de religiösa texterna, och därmed känner jag igen lite för mycket. Det finns scener här som vi redan läst om, nästan ordagrant, i Frestelsernas berg. Detta är förstås författarens privilegium, att använda scener ur verkligheten i romaner som sedan dyker upp i sanna berättelser, men det blir lite tjatigt. 
 
Läsvärt är det ändå, och boken kan man köpa här eller här

Tripprapporter av Tone Schunnesson

Jag tycker att det känns som om "alla" läste Tripprapporter när den kom. Jag har sannerligen haft den i min "att-läsa-hög" sedan dess, men inte riktigt känt för det. Var på ett evenemang där Schunnesson läste en bit ur den någon gång i början på 2017 tror jag och blev tyvärr inte så mycket mer sugen då heller. Men nu gjorde jag det ändå. Spanade efter andra bloggrecensioner nu inför detta inlägg, men hittar nästan ingenting - så kanske var det inte riktigt lika många som läste som det kändes som. Kanske var det helt enkelt så att alla pratade om den. Och visst är det en hel del som har läst om jag kikar på Goodreadssidan. Jaja. 
 
Jag var ambivalent när jag läste och jag är ambivalent nu, nästan tre veckor efter att jag avslutade den. Jag blev mest utmattad, jag är så oimponerad av tjat om droger (ja, jag förstår naturligtvis av titeln att det är att vänta men...) och - detta kan inte författaren hjälpa - det var fruktansvärt varmt i Göteborg när jag läste bitarna om att svettas i Bangkok och jag mådde verkligen illa. Olyckliga omständigheter. 
 
Vad det handlar om? Tja. En ung kvinna som flyr ifrån något diffust, mot något diffust. Hon reser till ett gäng städer på B och tankar sig full av alla droger hon kommer över, ibland uppblandade med lite hackade naglar och så. Hon berättar om sina tidigare älskare eller partners - Andreas och Jani - det är oklart om hon är bitter eller någon form av nostalgisk. Hon utnyttjar och utnyttjas och allt sker i ett sjuhelsikes tempo. 
 
Språket är bokens största styrka men även något av ett fällben. Någon podd - jag kan inte komma på vilken - brukar prata om att man lätt kan identifiera författare som gått på t.ex Biskops Arnö, och jag blev inte förvånad när jag efter läsningen upptäckte att Schunnesson gått just där. Det är mycket poetiskt, ibland pampigt på gränsen till vansinne, ibland otroligt vackert och finstämt. Jag saknar balansen. 
 
Och så för en vecka sedan, när jag fortfarande inte hade smält Tripprapporter tillräckligt för att skriva om den, dyker denna helt fantastiska novell, fullknökad av igenkänning, upp i GöteborgsPosten och jag faller pladask för Schunnesson. 
 
Sa jag att jag är extremt ambivalent, här? Det blev liksom inte bättre av att skriva om boken heller. Vill du också prova att bli ambivalent finns boken att köpa här eller här

Lång fin blond av Claes Carlsson

Claes Carlsson är saxofonist och keyboardist, spelade i Eldkvarn i slutet av 70- och början på 80-talet och skrev alltså en roman som kom ut år 2000 - Lång fin blond. Och jag vet inte vad jag tycker om den, ens såhär ett par veckor efter att jag läste ut den. Jag vet att jag var helt slut efteråt, men det förtäljer inte riktigt vad jag egentligen tycker. 
 
I stora drag handlar det om tre personer i Stockholm i slutet på 90-talet med ett alldeles för stort intresse av knark och sprit. Någon kör svarttaxi, någon översätter dålig litteratur från engelska, någon är lång fin blond och ramlade in i sagda svarttaxi på Skeppsbron efter att ha blivit drogad och utsatt för övergrepp av en arbetsgivare på en restaurang, någon spyr och någon däckar. Dessa personer pratar ganska mycket med varann och detta är en definitiv styrka i romanen, dialogen är snabb och relativt trovärdig, om än knökfull av namedropping. 
 
Och detta är intressant egentligen - för en av mina största behållningar av romanen är just alla referenser till konstverk - litteratur och musik, främst. Jag antecknar och söker på Spotify och lägger till på Goodreads. Samtidigt irriterar det mig lite, vilket antagligen är för att jag själv höll på sådär och pretentiösade mig kring senaste sekelskiftet ;-) 
 
Och kring förra sekelskiftet hade jag antagligen älskat detta, och jag förstår varför den delvis blev väl mottagen (det är ganska roligt att läsa recensioner för hoppsan vad skilda åsikterna är) - för vid den tiden var det lite fräckt med "live fast die pretty" och 27-årsklubben och drogromantiserande. Det kanske det fortfarande är bland kidsen, det vet av förklarliga skäl inte jag, men jag blir bara trött och inte alls imponerad av att läsa om knark och fylla och kaos. Ge mig dekadens à la dricka kaffe i sängen långt in på förmiddagen med en chokladbit istället, liksom. 
 
Men - helt okej. Läs med ett öppet sinne, det tror jag att jag misslyckades lite med. Boken finns att köpa här eller här, eller som e-bok i en app nära dig.