Supernova av Marika King

 
Detta var bok nummer två i mitt lilla TBR-projekt. Jag stod och vägde mellan läsa eller hysta ett tag, men den är ganska kort och verkade rätt lättläst, så jag bestämde mig för att ge den en chans i alla fall. Mycket för att jag gillar omslaget, i ärlighetens namn. 
 
Lisa kommer från en liten ort i Dalarna. Hon är den första i familjen med högre utbildning, och när hon får besked om att hon fått en plats som juniorkonsult på en av de största och bästa managementkonsultfirma slår drömmen in. 
 
Hon har mycket att lära, men det går genast bra på jobbet och hon blir snabbt duktig. Vänjer sig vid tunga arbetstider, men även vid taxiresor, lyxkrogar och flotta inbjudningar. Och att starta en relation med en av de högsta cheferna, som givetvis är gift. 
 
Tjejkompisarna är glada för hennes skull till en början men blir snart skeptiska. Lisa förstår inte varför de tycker att det är en så stor grej att hon kommer försent till alla middagar och missar födelsedagar, hon lever ju drömmen! Eller? 
 
Jag har hört historien förut och blir alltid lika irriterad på naiva karaktärer som gör exakt tvärsemot vad allt sunt förnuft säger - och särskilt när de sorterar undan vänner och familj för karriären. Kanske för att jag inte har det drivet eller de talangerna. Här blir det dock väldigt märkligt, där huvudkaraktären i större delen av boken uppför sig som en idiot mot i stort sett alla omkring sig men där vi i slutet får en sorts moralslev i huvudet. Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om det. 
 
Sedan förstår jag att det finns ett visst språk i affärsvärlden och jag förstår till viss del att språket som är en enda röra av svenska och engelska finns där av en anledning. I Skendöda använder Louise Boije af Gennäs sig av samma metod - fullt förståeligt. Här är det dock fullständigt gränslöst, på gränsen till skrattretande. Nog finns det hyfsat bra ord på svenska för att översätta "happy", till exempel? 
 
Nåväl - jag rekommenderar den inte och kommer inte att läsa uppföljaren, men om du blir sugen finns boken att köpa här eller här

Nuckan av Malin Lindroth

 
 
Med Nuckan vill Malin Lindroth återta, reclaima, begreppet nucka. Hon har levt ensam i trettio år, är 52 år och barnlös, och nu vill hon berätta om sin livserfarenhet - den som ingen vill ha. Eller? Allt utanför normen är skrämmande och ifrågasätts av omgivningen, och särskilt just detta. En kvinna som inte har man eller barn måste vara en farlig kvinna. Det måste åtminstone vara något fel på henne. 
 
Förlaget beskriver Nuckan som ett befrielseprojekt, och till viss del förstår jag. Till viss del tycker jag inte att det känns som om det är så befriande. Vissa bitar, absolut, men somligt känns mest ledsamt. Inte för att normen bryts, men för att stämningen är sådan. 
 
Vad jag är säker på är dock att detta är en otroligt välskriven text. Formuleringar vassa som knivseggar, och somliga beskrivningar får mig att gapskratta. När Lindroth läste på Stadsbiblioteket för ett tag sedan skrattade publiken gott åt flera bitar, men framför allt får jag känslan av att sätta skrattet i halsen. Det är begåvat att skriva så - Jonas Gardell är expert på det. 
 
Det är otroligt uppriktigt, naket, hudlöst och skavigt. Dessutom fullt av intressanta fakta om nuckan som begrepp, nu och historiskt. Absolut läsvärt! Boken finns att köpa här eller här
 
 

Till minne av en villkorslös kärlek av Jonas Gardell

Till minne av en villkorslös kärlek leker Gardell med fantasin att han själv dog i en bilolycka 1998, i en rondell i närheten av Örebro. Boken tar därmed formen av en släktkrönika över den glömde författarens familj och förfäder - men allra främst Gardells mor, Ingegärd Rasmussen. En egensinnig frikyrkoflicka som gick sin egen väg, blev akademiker, mor, hustru till framtidsmannen Bertil - nu skulle de två ta över världen. 
 
Det är episkt, förstås. Det är starkt, stundtals humoristiskt, högt och lågt, intensivt och lättsamt. Berättelsen om när Ingegärd tänker bli lärare men vägrar sticka ett par vantar med argumentet "Jag måste vara fri!" är en scen jag burit med mig i flera veckor sedan jag läste boken och det finns många andra citat och händelser i boken som bör få vara odödliga. 
 
Jag köper inte formen, dock. Berättelsen om familjen Gardell hade kunnat berättas rakt av, utan sidoberättelser om en död bortglömd författare som vi alla vet inte är det minsta död. Det blir svulstigt och stolpigt och det tycker jag är hemskt onödigt, då texten och berättelsen verkligen står för sig själv. Särskilt modern och berättelsen om henne - det finns ingen anledning att ställa den icke-döde författaren i fokus, tycker jag. 
 
Jag har läst det mesta Gardell har skrivit genom åren, utom de religiösa texterna, och därmed känner jag igen lite för mycket. Det finns scener här som vi redan läst om, nästan ordagrant, i Frestelsernas berg. Detta är förstås författarens privilegium, att använda scener ur verkligheten i romaner som sedan dyker upp i sanna berättelser, men det blir lite tjatigt. 
 
Läsvärt är det ändå, och boken kan man köpa här eller här