Telling Tales av Ann Cleeves

Tio år har gått sedan tonåriga Abigail Mantel mördades i en liten by i Yorkshire vid namn Elvet, och Jeanie Long, hennes styvmor, fängslades för brottet. När nya bevis kommer fram som visar på Jeanies oskuld rivs allt gammalt upp på den lilla orten. Detta kan ju betyda att Abigails mördare fortfarande är på fri fot. 
 
Abigails bästa väninna Emma, som hittade hennes kropp, lider särskilt av de gamla minnena som plötsligt kommer tillbaka. 
 
Vera Stanhope hör egentligen inte hemma i distriktet, men får uppgiften att komma och se över utredningen som gjordes då, och som fällde Jeanie Long för mordet. Hon gillar inte Yorkshire-borna och Yorkshire-borna gillar inte henne - en utböling från Northumberland! - men hon nystar i historier och lirkar med ortsborna och naturligtvis är hon rätt kvinna för jobbet. För de flesta jobb, faktiskt! Jag är otroligt förtjust i Vera Stanhope, även i Brenda Blethyns tappning i TV-serien, som nu förresten kommit med en ny säsong på SVT Play för den som är sugen. Två avsnitt har släppts hittills, vi såg halva första igår kväll och den är väldigt välgjord. 
 
Och välgjord är även denna deckarhistoria. Helt rätt nivå av spänning och fri från de saker som jag brukar störa mig på i deckare nu för tiden, där upplösningen nästan alltid befinner sig i en källare eller på en ö eller någon annan isolerad och besvärlig plats där de alltid antingen saknar a) mobiltelefon b) batteri i mobiltelefonen eller c) mobiltäckning. (Det kan hända att detta hänt även i Cleeves berättelser, men det har jag i så fall förträngt.) Vera löser mord på ett stillsamt men knivskarpt sätt. Alltid ett nöje, alltid spännande, alltid välskrivet.  
 
Detta är bok två i serien om Vera, som av någon anledning började längre in i den svenska utgivningen. Men det spelar inte så stor roll, till skillnad från många andra detektiver, poliser och andra utredare vars kärleksliv och familjeliv är stormigt och vilt är Veras betryggande stabilt, om än lite ledsamt ibland.