The Fry Chronicles av Stephen Fry

 
 
Det är ganska fantastiskt att Stephen Fry, som fyller 60 år i år, redan har skrivit tre delar av sin självbiografi - och han verkar ju inte vara i närheten av att ha berättat färdigt heller! Detta är del 2, som täcker åren 1979-1987. Första boken, om barn- och ungdomen, heter Moab is my washpot och jag läste den för ett antal år sedan och tyckte mycket om den. 
 
Denna lysnsade jag på - jag älskar att höra Frys röst. Underbar ljudmatta. Men den är lång. Över 12 timmars prat om en och samma person - hur förtjust jag än är i honom blev jag lite trött på gubben. Men visst är det spännande att höra om tiden på Cambridge, om Footlights och starten inom teatern, om Svarte Orm och samarbetet med Hugh Laurie, med Emma Thompson och en massa andra namnkunnigheter. Och hans formuleringar är ju fullständigt fantastiska, förstås! Och detta uttal. Det är inte ofta jag hör sådan riktig Queen's English som han besitter, och särskilt inte med såpass många svärord inblandade ;-) 
 
Tredje delen av "serien" heter More fool me - den har tyvärr fått ganska tråkiga recensioner eftersom det verkar vara en lång radda berättelser om kokain. Vi får se om jag orkar intressera mig - det blir inte än på ett tag, i så fall. Men detta var fint i alla fall. 
 
 
Det går fint att lyssna på boken på Storytel - annars kan man köpa den här eller här

2016: 263 - That summer av Sarah Dessen

           
   
 

Jag skrev tidigt i somras att jag äntligen skulle läsa Sarah Dessen på semestern, och när jag hade sisådär 40 timmar kvar blev det äntligen av att jag slog upp hennes första bok, That summer, från 1996! 


Huvudperson är Haven, som är femton år och har sommarlov. Det är en omtumlande sommar - den startar med att hennes pappa gifter om sig med en yngre kvinna, och ska avslutas med att hennes syster Ashley gifter sig. Samtidigt verkar hennes bästa kompis ha gått igenom en personlighetsförändring när hon varit bortrest på läger, och den enda av systerns pojkvänner hon någonsin gillat, Sumner Lee, kommer tillbaka till staden. Vad Haven själv håller på med är hon inte riktigt säker på, men hon orkar inte med allt detta drama

Hon jobbar med att sälja barnskor i gallerian och en dag, när det blir drama även där, rymmer hon sin väg. Det blir bara för mycket

Det är en fin roman och jag kan känna igen mig i den där vilsna tonårskänslan, man vet inte om man är barn eller vuxen och har väl fullt upp med sig själv utan att det ska bli en massa drama överallt runtomkring också. Jag rymde visserligen aldrig hemifrån och har ett stabilt familjeliv i grunden, men jag kan ändå identifiera mig med det där att inte riktigt veta sin plats. 

Detta är den av Dessens böcker som har näst lägst betyg på Goodreads, och så är det ju ibland med debutromaner. Jag tycker inte att denna är fantastisk, men den är trevlig och tänkvärd och jag ser fram emot att läsa mer av författaren. Mycket mer! 

2016: 256 - All the bright places (Som stjärnor i natten) av Jennifer Niven

   
 
Ja. Kära nån. Denna har man ju hört talas om från olika håll sedan den kom ut förra året, tycker jag. Nu har jag äntligen läst den. Oh, vilken bok. 
 
Theodore Finch och Violet Markey träffas uppe i skolans klocktorn. Violet har ganska nyss förlorat sin storasyster Eleanor i en trafikolycka där hon var den som överlevde. Finch passar inte in någonstans, och går genom perioder som han knappt minns. "Utslocknandet" kallas det i den svenska översättningen, "the Sleep" på engelska. 
 
Den ena hindrar den andra från att hoppa, men när de väl kommer ner igen tror alla att det är tvärtom. Och de låter dem tro det. En vindlande och osäker vänskap tar sin form, delvis tack vare att Finch insisterar på att de ska göra ett skolarbete som innefattar flera studiebesök tillsammans och läraren för en gångs skull säger nej till Violets protester. 
 
De kommer från olika bakgrunder och har helt skilda familjeliv. Finchs pappa lämnade familjen för en yngre förmåga för ett år sedan och han och hans systrar får sköta sig mycket själva då mamman har två jobb. Violets föräldrar är mycket stöttande och fina, men förstås även de uppätna av sorgen efter dottern som försvann. 
 
Jag har aldrig läst något som liknar denna boken förut. Det är en alldeles vidunderligt bra blandning av sorg, vemod, filosofi och humor. Ja, tro det eller ej - den är hemskt rolig på sina ställen. Någon skrev på Goodreads att Finch är som en ännu "värre" version av Augustus från The fault in our stars med sina högtravande ord och tankar och absolut, så är det - men jag älskar det. 
 
Jag älskar att de båda har sina kreativa outlets - Violet skriver, Finch spelar gitarr och skriver låtar - och hur de släpper in varandra i skapandet. Och jag gillar hur psykisk ohälsa beskrivs också - eller gillar, men ni förstår hur jag menar. Den där lamslående känslan. Fantastiskt bra. 
 
Detta är en av årets bästa böcker för mig - ja, jag har läst väldigt mycket som är riktigt bra i år. Jag ser fram emot att läsa mer av Jennifer Niven för jag är otroligt imponerad. Och berörd! Jag låg och läste slutet i fredags kväll och visste verkligen inte vart jag skulle ta vägen - låg i soffan, låg i sängen, satt i köket, stod i hallen. Ett riktigt mästerverk.