2016: 315 - Toner i natten av Jojo Moyes

                                   
 
Toner i natten, eller Night music, kom ut i Storbritannien redan 2008 - men efter succén med de övriga böckerna, Livet efter dig är förstås den mest kända, gör Printz Publishing förstås helt rätt i att ge ut de tidigare också! Tack Printz för recensionsexemplaret! 
 
Huvudpersonen här heter Isabel. Hon har just förlorat sin make Laurent i en bilolycka och lever ensam med sina barn - dottern Kitty från ett tidigare äktenskap, och sonen Thierry som har försvunnit in i tystnad efter faderns död. Isabel var tidigare firad violinist i en symfoniorkester och hon älskar musik och sitt instrument. 
 
I en annan del av Storbritannien ligger Spanska Huset. Matt och Laura, som bor grannar, hoppas på att ärva huset efter surgubben som bor där nu. Laura passar upp på honom och gör allt för att få ärva - men det blir Isabel som ärver sin gamle släkting. Och det blir i grevens tid, för det visar sig att Laurent lämnat efter sig en massa skulder, och Isabel och barnen måste flytta från London. Till Spanska Huset. 
 
Det blir en stor omställning för dem, och Isabel inser att hon måste göra vissa förändringar i livet. 
 
Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om denna. Jag blir fullständigt vansinnig på Isabels fullständiga avsaknad av sunt förnuft - hon är så naiv att man kan gråta åt det. Vissa karaktärer är helt otroliga klichéer - som gayparet som driver närbutiken - det känns inte särskilt fräscht. Och boken är alldeles för lång - man hade kunnat hyvla bort en ganska försvarlig bit utan att den skulle bli tunn... 
 
Men det finns förstås bra bitar också. Det finns en hel del tänkvärdheter, det finns en viss humor som jag gillar hos Moyes, texten är välskriven och genomtänkt och jag tror att Moyes fans kommer att gilla denna skarpt. Jag är inte såld, men det var inte bortslösad lästid heller. 
 
Bonuspoäng för namngivning av en karaktär... äsch, jag kan säga det. Byron Firth! Vad ger du mig för den? :D 

2016: 284 - Den tredje hustrun av Lisa Jewell


Låt mig bara börja med en sak - jag är väldigt besviken på att jag lyssnade på denna boken istället för att läsa den. Den står faktiskt i tryckt version i hyllan i Hunnebo, men jag såg att det var Gunilla Leining som läser och jag tänkte att den säkert är väldigt trevlig som ljudbok. 


Och det hade den varit också - om Leining hade gjort sin research. (Ja, jag tycker nog att det är uppläsarens ansvar och ingen annans.) Ett ord som dyker upp väldigt ofta i boken är Islington, som i stadsdelen i London. Islington uttalas som det stavas - Is-ling-ton. Dock har jag full förståelse för att man kan tro att det ska vara Aj-ling-ton. Men vet man inte så kollar man. Det blir så ofantligt störande. Det var ett par andra platsnamn också, bland annat Fowey i Cornwall som uttalas Foy - men det kan jag stå ut med. 


Nästa sak jag inte kunde stå ut med var att hon uttalade huvudpersonen Adrians namn på svenskt vis, men en av exfruarna heter Caroline och hon fick heta det på engelskt vis. Dottern Cat eller Kat fick heta "Katt" vilket är helt okej om man är konsekvent, men nja. 


Så det var synd, för jag störde mig betydligt mer på en väldigt bra bok än jag hade behövt göra. (Och undrar verkligen hur det gick med Cirencester i Fågelburen som Leining visst också läst in.) 


Men nog om det. Det är boken jag ska skriva om, och det var den som förtjänade betyget på Goodreads också. Den fick en välförtjänt fyra. 


Jag har skrivit om Jewell ett par gånger tidigare i år och jag slutar inte att häpnas över hur hon har mognat som författare från ganska flamsig chicklit på nittiotalet till välarbetade böcker med bra story, en stor skopa humor men även mycket svärta. 


En sen natt kliver Maya, Adrians tredje hustru, ut framför en buss på Charing Cross Road i London. Var det medvetet, självmord? Eller helt enkelt en olycka då hon hade druckit alldeles för mycket sprit? (Här kom även en översättningsmiss - man säger att Maya hade 0,2 promille i blodet och alltså var stupfull. Det är man inte på 0,2 promille även om man är en nätt liten kvinna - antagligen hade hon hela 2 promille. Man räknar inte i promille i England utan procent, så antagligen stod det bara 0,2 i originaltexten.) 


Adrian är alltså numera änkling, men har två tidigare hustrur bakom sig som han har en god relation till och fem barn - dock inget med Maya. Han måste få reda på varför Maya lämnade dem. 

Det är ingen deckarhistoria men det är spännande. Man förstår att det finns mycket mer under ytan, och i flashbacks får man reda på vad som hänt förut. Mailen Maya fick från anonym elak avsändare, och hennes relation till barnen och exfruarna. 

Och - vem är den mystiska Jane som uppenbarligen till varje pris vill komma åt Adrian?
 
 
Riktigt bra och intressant, alltså. Och åh, vad jag ser fram emot att faktiskt få träffa Lisa Jewell om en dryg vecka! <3 
 

2016: 190 - Det finns bara två David Beckham av John O'Farrell

 
Jag blev lockad av denna titeln så fort jag fick höra talas om den. Jag gillar nämligen fotboll, särskilt brittisk fotboll. Och omslaget känns väldigt brittiskt på ett bra sätt. Stod dock ändå och vägde i bedömningen - var det verkligen något för mig? Men så pratade tjejerna i Storytelpodden om den förra veckan och ja, det kändes rätt. Så jag började lyssna när H var i taxfreen på färjan förra helgen och jag hamnade bredvid några oansvariga kvinnor vid de enarmade banditerna (de var oansvariga för att de hinkade Bacardi Breezers som de bara kallade för Bacardi när det var meningen att de skulle hålla koll på ett barn, inte för att de satt vid banditerna som vid det laget var stängda) och kände att jag var tvungen att plugga in något i öronen. 
 
Och jag ville inte sluta lyssna! Åh, detta var verkligen en bok för mig. Tempot! Det är fantastiskt! 
 
Alfie är sportjournalist på en tabloid i England. Han är rätt uttråkad, det händer inte så mycket och karriären står still. Han har en son, Tom, som mest bor hos mamman, och han är tränare för ett pojklag... men annars har han mest tråkigt. Han pusslar ihop perfekta laguppställningar med sin kombo och dricker öl, typ. 
 
Men nu är det dags för VM i Qatar 2022. England lyckades kvala in tack vare att Turkiet drog sig ur på grund av inbördeskriget (kom ihåg: vi är i framtiden) och är nu i helt fantastisk form. Otrolig, faktiskt. Alfie är helt övertygad på att det är något fuffens bakom detta, men vad kan det vara? De är ju knappast dopade, och förresten är det inte bara den fysiska formen som är extraordinär. Det är allt
 
Alfies högsta dröm är att se England vinna fotbolls-VM. Han var inte född 1966 när det hände sist, och ja - inget vore större. Men samtidigt skulle förstås avslöjandet - ja, för han kommer förstås på vad det är som pågår - ge honom evig berömmelse. Och det vore förstås det rätta etiska beslutet - att berätta sanningen. 
 
Nu är det final, och det är mer än England vs. Tyskland. Det är Kärlek vs. Plikt, det är Sanning vs. Lycka... ja. Det är stort. 
 
Detta är en helt fantastisk bok. Seriöst - jag tipsar folk till höger och vänster om den. Naturligtvis är det en bonus om man gillar fotboll och förstår lite grann om saken men det är egentligen inte helt nödvändigt. Dels är det spännande ur ett detektivperspektiv, dels är det en sorts underbara, varma fotbollsmemoarer (tänk Fever Pitch), dels är det en fruktansvärt rolig skröna som satirerar (?) FIFA och alla galna skandaler i fotbollsvärlden. 
 
Och ja, det är underbart. Översättningen av Pia Printz är också utmärkt. Det som gör att boken inte får en femma av mig är tyvärr uppläsaren. Han - Henrik Norlén, för övrigt - är ett självutnämnt Chelseafan, bland annat. Men då ska man faktiskt veta hur man uttalar Bury och Derby. Vet man inte det ska man ta reda på det. (Bury uttalas ungefär som "berry", inte "bureau-y", Derby som "darby" och inte "derby", om någon är intresserad.) Jag förlåter honom för Billericay... eller ja, egentligen gör jag inte det för det är knappast svårt att ta reda på - men inte för Bury och Derby. Det är slarvigt och det är synd att det drar ner betyget, men det störde mig tillräckligt för att göra det. 
 
Men nu är ni förvarnade, så ni kan lyssna utan att bli upprörda. Och gör det, eller läs pappersversionen. För den är så bra!
 
Jag kryssar rutan i BOTNS-bingon för "Six words or more in the title"!