Sybil av Flora Rheta Schreiber

Jag vet inte riktigt hur denna hamnade på min TBR-lista, och det var ganska nära att den rök - men så blev jag ändå nyfiken eftersom den har så höga betyg på Goodreads och gav den en chans ändå. Och vilken omtumlande läsupplevelse, i all sin långdragenhet.  
 
Jag vet inte riktigt vad jag ska säga - men Sybil, som förstås är kvinnan som boken handlar om, är en av de första patienter som diagnostiserades med en kluven personlighet - sexton stycken, närmare bestämt. Boken är skriven av Schreiber, som är journalist, tillsammans med psykiatern som behandlade Sybil under en stor del av hennes liv. 
 
Det är fruktansvärt hemskt - personlighetsstörningen kom ur grav misshandel av Sybils mor - och fruktansvärt stökigt, som ni kan tänka er. Det är omöjligt att veta vilken personlighet som är med när, även om somliga är lite tydligare än andra, och det är väldigt tröttsamt att försöka hålla reda på dem. Fascinerande är det, dock! 

Som kuriosa: Jag har en nätbekant som hade en liknande personlighetsstörning i 20-årsåldern, också utlöst av trauma men inte i barndomen. Detta var i bloggarnas, eller nätdagböckernas, begynnelse, och jag minns hur otroligt fascinerande och svårbegripligt det var att läsa hennes texter, som var väldigt öppna och transparenta. Hon träffade sin nuvarande man under denna tiden, och jag glömmer aldrig hennes berättelser om hur det var att presentera, eller liksom släppa fram, de andra personligheterna när de nyss träffats. Så märkligt, hur det kan bli. Idag är hon fullt fungerande och en av de mest stabila kvinnorna, egenföretagarna, mödrarna och coacherna jag kan tänka mig. Jag antar att det handlar om effektiv behandling och medicinering! 
 
Nåväl! Sybil finns att köpa här eller här, för den som är nyfiken. Men var medveten om att det är en riktigt krävande text - och om att somliga kallar hela alltet en enda stor bluff, där psykiatern drogat Sybil riktigt tungt och därmed frambringar en stor del av problemen. Jag låter det vara osagt om detta är sant eller ej, men ja - bra att bära med sig, kanske. 

Malström av Sigrid Rausing

Sigrid Rausing är syster till Hans Kristian Rausing, tidigare arvtagare till TetraPak-imperiet (hon och hennes närmaste sålde sina delar och är vansinnigt förmögna) och författare och redaktör - hon äger och driver bokförlaget och tidskriften Granta - och är även socialantropolog. Nu har hon skrivit en bok om sin bror och svägerskas öde - ni minns säkert Eva Rausing, som hittades död av en överdos i sin och Hans Kristians våning i London, där hon legat under plast och presenningar i flera månader. 
 
Hans och Eva var alltså tunga heroinmissbrukare, som tack vare sin ställning och sitt ekonomiska oberoende kunde använda droger hyfsat fritt, vilket givetvis alltid är av ondo. Hans och Eva träffades i början av 90-talet på ett behandlingshem. Det gick alltså sådär med den nykterheten. 
 
Det är otroligt rörigt och fragmentariskt, vilket förvånar mig då det känns rättvist att ta för givet att en redaktör har lite bättre ordning på text. Upprepningar och kaotiskt berättande - i och för sig kanske detta passar en berättelse om missbruk, en missbrukare är inte sällan osammanhängande och upprepande - men jag tror inte att det är med flit. 
 
Somligt är intressant - såsom berättelser om uppväxten i en av Sveriges absolut rikaste och mest berömda familjer. Somligt är gripande och hjärtskärande, som berättelserna om Hans och Evas oförmåga att kunna ta till sig de behandlingar de lyckas få, och att sedan kunna leva nyktra. 
 
Men mest är det stökigt - det är något av en besvikelse, för jag hade hoppats på en intressant och saklig memoar. Nu känns det nästan som om jag läser - eller lyssnar - av någon sorts sensationslystnad. Så är faktiskt inte fallet, men det är inte heller riktigt min grej. 
 
Boken finns att köpa här eller här

Am I normal yet? av Holly Bourne

När jag var på semester i St. Ives sommaren 2016 kunde jag förstås inte låta bli att köpa med mig ett par engelska pocketböcker - ni som vet, vet, de är lite större och härligare än våra - bland annat en som hette How hard can love be? av Holly Bourne. Okänd författare för mig, men omslaget talade till mig. Väl hemma upptäckte jag att det var del två i en serie, köpte första till Kindle-appen och glömde sedan bort den. Förstås. Men så dök den upp i min TBR-lista på Goodreads - detta projekt är lite pausat på grund av att jag plötsligt fick lust på jullitt, men det kommer mera - och då var det ju bara att ta sig an den. Jag upptäckte att den hade fått otroligt fina recensioner på just Goodreads, och blev då extra pepp förstås. 
 
Och den förtjänar varenda höga betyg den har fått, för detta är en riktig fempoängare. Jag hade inga superhöga förväntningar, tänkte mig mest något ganska fluffigt, tonårskärlek och skola och sånt, men den är så mycket mer än så. Huvudpersonen och berättaren, Evie, lider nämligen av en svår form av OCD - obsessive compulsive disorder. Det har varit såpass illa att hon varit inlagd, efter att ha varit så sjuk att hon slutat äta på grund av sin rädsla för att bli sjuk av mat. 
 
Nu är hon på bättringsvägen - hon får regelbunden terapi med en kvinnlig terapeut hon litar på och familjen försöker stötta så gott det går - men det är dags att börja skolan, en ny skola där hon slipper dem som retat henne för sina problem tidigare. Det är dags att träffa nya vänner, och det lyckas bra - men hon vill absolut inte behöva berätta för dem om sina problem... 
 
Holly Bourne har lyckats att skriva om något fruktansvärt jobbigt och allvarligt med humor - och stor respekt. OCD är ett begrepp som kastas runt lite väl frivolt ibland och här påminns vi om vad det faktiskt handlar om. Mycket bra, och jag ser fram emot nästa bok - och nästa igen - om Evie. 
 
Boken finns att köpa här eller här