Tiden går så långsamt när man tittar på den av Josefine Lindén

Caroline och Jonas lever det perfekta livet. Ett par år över trettio, bra jobb, fin lägenhet... men inget litet barn. Efter flera misslyckade försök med IVF föds dock äntligen dottern Elsa. Nu ska väl allt vara bra? Men det blir allt annat än bra. Caroline blir mycket sjuk i någon form av psykos, och går slutligen över gränsen. Hon kommer inte ihåg vad som hänt - men hon hamnar i fängelse omgående, medan Jonas vakar över dottern på intensivvårdsavdelningen på sjukhuset. 
 
Lägenheten på Kungsholmen måste säljas och Jonas skaffar ett radhus i förorten. Caroline går med på allt han vill - hon måste ju få tillbaka sin man och sin dotter. Men han verkar vara på väg att gå vidare och gå in i en relation med en av sjuksköterskorna på intensiven. Hur ska nu detta gå? 
 
Först var jag inte imponerad, ska jag erkänna. Det kändes ganska ytligt och grunt, trots att det redan från start handlade om ett tungt ämne - ofrivillig barnlöshet. Men det blev riktigt spännande efter ett tag, och jag läste de sista sidorna med andan i halsen och gillade verkligen slutet. 
 
Jag fick mersmak av denna och läste ganska raskt ännu en bok av Lindén - dock i en helt annan genre. Mer om den snart! 
 
 
Läs gärna mer hos Feministbiblioteket och Mias bokhörna. Jag hittar inte boken i tryckt form hos någon av nätbokhandlarna, men den finns som ljudbok här eller här. Den finns alltså även att hitta på biblioteket. 
 

Jag ger dig solen av Jandy Nelson

Noah och Jude är tvillingar. De är otroligt olika - Noah är tillbakadragen och mest engagerad i konsten, Jude är populär och utåtriktad. De har en nästan magisk, telepatisk kontakt sinsemellan, som tvillingar ju "alltid" har i fiktionen. Men något har hänt, och förtrollningen är bruten. Vi följer Noah som 14-åring och Jude som 16-åring,  I Noahs berättelse flyttar en ny kille in i grannhuset, och man förstår ganska snabbt att det kommer att ha stor betydelse för resten av berättelsen. Men hur den ska utveckla sig - det kan jag inte räkna ut. Mycket skickligt av Nelson. 
 
Boken är fullknökad med visuell konst - och jag älskar det. Jag kan inte speciellt mycket om konst egentligen, jag lärde mig mycket när jag pluggade och jag gillar verkligen att gå på museum och gallerier, men jag kan inte så mycket. Därför googlade jag som en tok boken igenom och det är något väldigt speciellt med böcker som får mig att verkligen lära mig mer. Otroligt intressant. 
 
Detta är en helt fantastisk ungdomsbok. Den har visserligen somliga drag som jag kan störa mig på i andra böcker - som hur det nästan alltid finns någon karaktär som är så himla perfekt att det sprutar ur öronen - men jag kan förlåta det här, eftersom vederbörande på sätt och vis blir en kontrast, eller en sorts "foil" för Noah och Jude, som inte själva är sådär perfekta eller självsäkra. Dessutom tas missbruk upp på ett annat sätt än vi vanligtvis brukar se i ungdomsböcker. 
 
Strålande! 
 
Jag har även läst Himlen börjar här av Jandy Nelson, som jag tyckte mycket om. Läs gärna mer om Jag ger dig solen hos Prickiga Paula och Hyllan! Boken finns att köpa här eller här

Chemin Saint-Paul (Huset på Saint Pauls väg) av Lise Tremblay

Jag plockade upp ju upp mina franskastudier igen för ganska exakt ett år sedan, medelst Duolingo och lite allmän läsning på franska här och där på nätet och Readly. Jag har varit sånär flytande en gång i tiden, men använde sedan inte språket på över tio år och då tappar man mycket och rätt snabbt - men bonusen är att det är någorlunda lätt att plocka upp det igen. Många glosor sitter kvar och jag minns ju en hel del grammatik och språkstruktur också. 
 
Så någon gång tidigt i år bestämde jag att jag minsann skulle lyckas läsa en roman på franska i år. Jodå. Jag började med Bonjour Tristesse men kom inte direkt någon vart. Började med Spöket på Canterville av Oscar Wilde, mest för att jag råkade ladda ner en fransk version istället för den engelska, men kom inte så långt med den heller. Eller med No et moi av Delphine de Vigan. 
 
Men skam den som ger sig! För några veckor sedan läste jag ju Hägern av Lise Tremblay och tyckte väldigt mycket om den. Var sedan och lyssnade på henne på Stadsbiblioteket, då hon talade franska (frågorna ställdes på engelska, hon svarade på franska och så översatte en herre till svenska) - och då insåg jag att jag faktiskt förstod nästan allt, trots att hon pratar Québec-franska vilket jag nästan aldrig exponerats för. 
 
Och då tänkte jag - jag försöker mig på Huset på Saint Pauls väg på franska - Chemin Saint-Paul. Och hör och häpna - det gick! Det tog ett par veckor och jag orkade verkligen inte med den varje dag. Men jag läste, och försökte fokusera på att ta mig igenom texten istället för att stanna upp och slå upp vartenda ord jag inte var säker på. Antagligen missförstod jag ett och annat under läsningen, men så illa kan det knappast ha varit. Det är en kort liten roman, 120 sidor som e-bok tror jag, men den är tät och inte helt enkel, så det känns ju som om det räknas. Och jag har definitivt fått blodad tand för att försöka läsa mer skönlitterärt på franska också. 
 
Det är en väldigt fin och sorgsen liten bok - självbiografisk, för övrigt - som handlar om när Tremblays föräldrar gick bort. Hon berättar om det vita rummet på det psykiatriska sjukhuset där hennes mor framled sin sista tid i livet, och det blå rummet, där hennes far ett år tidigare drog sina sista andetag. Det är en sorts bearbetning av sorg och förlust av familj, men även en sorts uppgörelse med barn- och ungdomen, ett avslut och ett sista klipp av banden till galenskapen och våldet som präglade livet därhemma. Då fick hon alltid vara duktig och hålla sig till den officiella berättelsen - det behöver hon inte längre göra. 
 
Jag vill gärna läsa mer av Tremblay - hon är en otrolig författare.  
 
 
Läs gärna mer hos ...och dagarna går och Fiktiviteter. Boken finns att köpa (på svenska) här eller här