Brott och straff av Fjodor Dostojevskij

 
 
Jag har haft två, om inte tre, böcker av Dostojevskij i hyllan i många herrans år, men det har inte blivit av att jag har läst någon av dem. Har nog trott att jag inte är smart nog för att klara av sådant svårt. 
 
Men vet ni vad? Det var inte svårt att läsa Brott och straff. Inte alls. Lite jobbigt kanske eftersom allt är så smutsigt, gult och ångestfyllt - men så otroligt bra
 
Ni känner ju till berättelsen. Raskolnikov, en utfattig före detta student i St. Petersburg mördar en pantlånerska då han tänker sig att det ska lösa hans och familjens ekonomiska problem. Men det går inte riktigt som han tänkt sig då han blir påkommen av hennes syster och tvingas mörda henne också. Han kommer dock undan från brottsplatsen, och en stor del av romanen fokuserar på hans moraliska våndor. Dels anser han sig själv vara en sorts Napoleonfigur, som står över moraliska regler och lagar och som egentligen inte kan lastas för det han gjort. Dels blir han svårt febersjuk efter brottet då han drabbas hårt av minnena av mordkvällen. 
 
Långsamt inser han hur som helst vidden av vad han gjort, och jag tror inte att någon känner att jag spoilar något om jag berättar att han i slutändan bekänner och får sitt straff. 
 
Vid sidan om detta finns förstås en hel drös andra personer - det är trots allt rysk litteratur vi pratar om - men jag ska inte gå in så djupt på det. Läs själv! Det finns både kärlek och vänskap och förföljelse och intressanta vändningar och... ja, allt! 
 
Jag är så glad att jag vågade mig på något som jag inte trodde att jag skulle fixa - men inte bara fullföljde utan verkligen älskade också. Karaktäriseringen är helt otrolig, våndan och ångesten så väl beskrivna... ja, jag är såld. Det blir mer Dostojevskij för mig. 
 


 
Boken finns att köpa här eller här - eller som e-bok och ljudbok i diverse appar nära dig! Jag lyssnade på ett rejält stycke mitt i och det funkade bra. 

En liten bit ur Brott och straff

 
Jag bara måste dela med mig av detta oerhörda stycke: 
 
"Hans ansikte, som var mycket fräscht och rentav vackert, verkade trots allt yngre än en fyrtiofemårings. Som två kotletter inramade de mörka polisongerna detta ansikte; de satt där, mycket välansade och täta, ovanför en blank, ljus, välrakad haka. Inte ens håret, som för övrigt var lätt grånat och som blivit lagt och ondulerat hos frisören, gjorde det där löjliga eller komiska intrycket som ondulerat hår brukar då det oundvikligen får den ondulerade att se ut som en tysk som skall ingå i det äkta ståndet." 
Fantastiskt! 

2016: 151 - Kriget har inget kvinnligt ansikte av Svetlana Aleksijevitj

Detta var en av mina cirkelböcker denna månaden. Jag har tänkt läsa Aleksijevitj sedan hon fick Nobelpriset, men det har inte blivit av. Då är bokcirklar alltid en bra spark i baken för att komma igång. Vi har pratat om att läsa den sedan just i julas, men den var ju slut på förlaget och det var långa köer på biblioteket, men nu gick det visst att få tag på den som e-bok, äntligen. 
 
Det är svårt att skriva om en sådan här bok - det är ingen roman, utan en reportagebok sammanställd av många kvinnors berättelser från kriget, kombinerat med författarinnans egna kommentarer och även kommentarer från censorn. 
 
Det är stark, tuff läsning. Jag lyssnade på halva, läste halva och skummade en del. Det går inte att läsa vartenda ord, åtminstone gick det inte för mig. Det är ett ovanligt format för mig, och det blev lite rörigt här och där. Främst under lyssningen ska sägas, för jag hade svårt att få klart för mig om personen som berättar refereras före sin berättelse eller efter. Men så är det ju att lyssna på slika böcker. 
 
Det är en så viktig historia, och det finns så mycket att prata om. Det som vi fäste oss vid särskilt var hur många av dem som kände att de aldrig kunde prata om kriget. Och att de ingalunda hyllades som hjältar när de återvände - de var inte krigshjältar som männen, trots att de på många sätt behandlades utanför sitt kön under sin tjänstgöring. 
 
Och det finns så många sådana här berättelser som måste komma fram. Det är ett mycket välförtjänt Nobelpris, då det är hög tid att dessa blir belysta. Någon hade läst en kritiker som tryckte på att Aleksijevitj är expert på att kombinera pusselbitar till en helhet, och precis så är det. 
 
Jag kommer att läsa mer - åtminstone boken om Tjernobyl - men det får vänta ett tag. Det är tungt, så tungt.