Skendöda av Louise Boije af Gennäs

Genrebyten är alltid spännande, men inte alltidlyckade. Louise Boije af Gennäs byte, från relationsromaner till thrillers med starka politiska inslag, är extremt lyckat. Oj, vad bra det blir! Vi träffade Sara för första gången i Blodlokan, en extremt rafflande och skrämmande roman, och nu är hon åter i Skendöda
 
Efter de omtumlande händelserna i första boken är Sara tillbaks i Stockholm. Hon har köpt en lägenhet i en annan stadsdel, och bytt karriär för att ta managementkonsultbranschen med storm, men de ansiktslösa förföljarna är fortfarande efter henne. Vilka det nu än kan vara - de är inte färdiga med henne, och hon och hennes familj får inte vara ifred. 

Tidvis känns det som om livet blir bättre, men så fort Sara andas en smula börjar utpressningen igen. Även här är fiktionen blandad med verklighet och med verkliga tidningsartiklar och urklipp gällande diverse misskötta rättsfall i Sverige, som Saras pappa brann för att reda i, och det är så otroligt spännande. Jag noterar namn och händelser som jag måste forska mer i på var och varannan sida, och det är så otroligt skickligt skrivet. 

Tredje delen i Motståndstrilogin kommer, tack och lov, redan i maj 2019. Jag tycker så mycket om Sara som huvudperson och kan knappt bärga mig innan jag får reda på hur detta ska gå. 
 
Boken finns att köpa här eller här

Sveas son av Lena Andersson

Sveas son berättar Lena Andersson om folkhemmet, på ett vis personifierat i Ragnar, som föds 1932 och därmed till och med är jämnårig med själva folkhemmet. Han är son till Svea, vars far emigrerade till Amerika, och han växer upp i det Sverige där staten vet bäst, där moderniteten är på väg in med stormsteg, där det är ordning och reda. Ragnar vill helst bli möbelsnickare men det passar bättre att bli slöjdlärare. Räta vinklar, raka streck, blyertspenna och ja - ordning och reda. 
 
Han gifter sig med Elisabeth från Norrland, de får två barn - naturligtvis en pojke och en flicka - de frisksportar och tränar, är aktiva i föreningar och har bildningskomplex. Allt flyter på, precis som det ska. 
 
Men - så kommer 1980-talet. Nya vindar blåser, nya prioriteringar inträder, det blir viktigare för barnen att studera än att åka längdskidor - och till råga på allt blir statsministern skjuten. Folkhemmet skakar i sina grundvalar och ingenting är längre som förut. 
 
Jag gillade Anderssons böcker om Ester Nilsson, men jag var ganska mätt på henne efter att ha läst dem. Jag lyssnar gärna på henne i P1, men kan ibland få just bildningskomplex av hennes träffsäkerhet. Träffsäker är hon här också, och vass som en nyslipad kniv - men även humoristisk! Jag tycker att detta är en riktigt rolig bok, åtminstone på sina ställen, och jag uppskattar den finstämda berättelsen med lättsammare inslag. Ragnar må vara folkhemmet, men han får även illustrera hur absurt det kan bli ibland när man fastnar i idéer och tankar om vad som är rätt och fel. Jag minns en scen på en idrottstävling som är både rolig och tragisk. 
 
Boken finns att köpa här eller här

Till minne av en villkorslös kärlek av Jonas Gardell

Till minne av en villkorslös kärlek leker Gardell med fantasin att han själv dog i en bilolycka 1998, i en rondell i närheten av Örebro. Boken tar därmed formen av en släktkrönika över den glömde författarens familj och förfäder - men allra främst Gardells mor, Ingegärd Rasmussen. En egensinnig frikyrkoflicka som gick sin egen väg, blev akademiker, mor, hustru till framtidsmannen Bertil - nu skulle de två ta över världen. 
 
Det är episkt, förstås. Det är starkt, stundtals humoristiskt, högt och lågt, intensivt och lättsamt. Berättelsen om när Ingegärd tänker bli lärare men vägrar sticka ett par vantar med argumentet "Jag måste vara fri!" är en scen jag burit med mig i flera veckor sedan jag läste boken och det finns många andra citat och händelser i boken som bör få vara odödliga. 
 
Jag köper inte formen, dock. Berättelsen om familjen Gardell hade kunnat berättas rakt av, utan sidoberättelser om en död bortglömd författare som vi alla vet inte är det minsta död. Det blir svulstigt och stolpigt och det tycker jag är hemskt onödigt, då texten och berättelsen verkligen står för sig själv. Särskilt modern och berättelsen om henne - det finns ingen anledning att ställa den icke-döde författaren i fokus, tycker jag. 
 
Jag har läst det mesta Gardell har skrivit genom åren, utom de religiösa texterna, och därmed känner jag igen lite för mycket. Det finns scener här som vi redan läst om, nästan ordagrant, i Frestelsernas berg. Detta är förstås författarens privilegium, att använda scener ur verkligheten i romaner som sedan dyker upp i sanna berättelser, men det blir lite tjatigt. 
 
Läsvärt är det ändå, och boken kan man köpa här eller här