2016: 352 - Post Office / Postverket av Charles Bukowski

 
 
Jag minns inte riktigt om det fanns något tema när vi valde just denna boken till bokcirkeln i december, men jag vet att jag röstade på just denna eftersom jag ofta behöver en spark i ändan för att komma igång och läsa klassiker. 
 
Just denna lyssnade jag på, i inläsning av skådespelaren och regissören Christian Baskous. Det tog ungefär fyra timmar och det är nog ungefär så mycket man orkar, åtminstone om man får för sig att lyssna i ett svep. 
 
Detta är Bukowskis debutroman. Han sade upp sig från Postverket vid 50 års ålder och skrev denna på tre veckor. Så sägs det, i alla fall. Det sägs även att den är självbiografisk, och då måste man fundera lite på om han var gjord av tyskt stål som överlevde till 74 års ålder. (Han föddes i Tyskland 1920, hans far var amerikansk soldat men hans farfar var tysk.) 
 
Detta är den första av tre självbiografiska romaner, förresten. Och det är en enda orgiastisk soppa av sprit, knark, bakfylla och sex. Vissa recensenter menar att man blir sugen på att dricka när man läser Bukowski, jag blir bara mer övertygad om att jag aldrig kommer att dricka en droppe igen. Fy, vad jobbigt det verkar! (Nej, de flesta som dricker alkohol gör det förstås inte på detta viset, missförstå mig rätt ;)) 
 
Jag har läst på lite grann och det här med det självbiografiska är förstås att tagas med en nypa salt. Joyce som i boken framställs som en rik nymfoman var i själva verket en timid kvinna som saknade två ryggkotor och alltså var något av en krympling, 
 
Vi var lite oense i diskussionen. Någon kände att hen inte alls kunde förstå varför boken skrivits, någon tyckte att den var väldigt jobbig eftersom den är så ofeministisk... och så vidare. Jag tog av mig feminismglasögonen efter bara några meningar eftersom jag insåg att det inte fanns någon poäng med att försöka läsa den på det viset, och jag tycker att det är en helt fantastisk bok. inte för att jag på något vis kan identifiera mig med huvudpersonen eller för att det är en spännande historia, utan för att den är så fantastiskt rik och mustig. Jag kan rekommendera att man lyssnar på den då jag tror att den kanske blir lite väl mättad i skrift. När man lyssnar kan man i alla fall engagera sig lite grann med något annat när Henry blir för jobbig ;-) 

2016: 95 - Århundradets kärlekskrig av Ebba Witt-Brattström

Jag har problem. Jag vet inte vad jag tycker! 
 
Helt omöjligt att bestämma mig. Så till den milda grad att jag satt och googlade recensioner i helgen för att se om jag hade missat något - men jag tycker att recensionerna är lika ambivalenta som jag. 
 
Vissa bitar är roliga. Vissa gripande. Vissa dråpliga. Vissa fruktansvärda. Vissa hemska. Ja, ni förstår. 
 
Sedan har jag så svårt att förhålla mig till vissa saker - för det finns bitar som jag känner att jag måste bemöta på ett visst sätt i mitt eget sinne om de är sanna - och det vet vi inte om de är. Och med det menar jag naturligtvis inte att man på något vis ska tro att kvinnor ljuger om misshandel, utan endast att Ebba W-B inte vill gå med på att det är självbiografiskt. Men ni veeeet. 
 
Samtidigt - det är väldigt välskrivet och arbetat, men just därför är det också svårt att veta om vissa saker - t.ex blåmärken - är symboliska eller inte. Förstår ni? Och är de inte det måste de bemötas i mitt huvud på ett annat sätt än när jag bara läser rakt av. Vilket jag gjorde på mindre än en timme, men jag vet inte riktigt vad det säger om boken? 
 
Sedan känner jag av och till att jag kommer alldeles för långt in i det där sovrummet, som kanske är självbiografiskt. Eller inte. 
 
Jag antar att det är svårt att undvika att förvänta sig något i stil med Märta Tikkanen. Och ja - stilen är ju densamma och vissa bitar mycket resonanta, men jag vet inte, jag vacklade mellan två och tre stjärnor och är fortfarande inte säker på om jag är helt nöjd med mina tre. 
 
Kanske borde läsa om den och välja en annan sorts attityd eller infallsvinkel på läsningen, jag vet inte? Har du läst? Vad tyckte du? 

Smakebit på søndag, 03/01-2016 - Yes Please av Amy Poehler

 
Smakebitarna är tillbaks! Jag har saknat dem :-) 
 
Min kommer ur Yes Please av Amy Poehler. Jag har inte jättebra koll på henne, har bara sett lite av Parks & Recreation egentligen och så lite grann av Welcome to Sweden men jag är väldigt fascinerad av henne - och av boken. 
 
 
 
"New York City is the perfect place to be awake in the middle of the night. I would rub shoulders with the nurses and the truck drivers. I would watch newspapers be delivered and the workout maniacs getting in their first run of the day. I would watch wired rich kids stumbling out of clubs and old Italian men watering down the sidewalks.
 
Being awake and sober at four A.M is a much different experience from being wasted and stumbling home. I have certainly done both. I remember a particularly awful night when I went to a club and stayed out all night, only to have to shoot a commercial parody the next morning. I was tired and wired as I shivered in a freezing trailer getting a spray tan to look like Fergie. The host that week was Jon Heder and we were supposed to be playing the Black Eyed Peas. We had to dance in the middle of a New Jersey highway at six A.M. I think Jon was the only one who had slept the previous night. Kenan Thompson kept pretending to take calls from himself asking why he had done this to himself. It was a long day." 
 
Ur Yes Please av Amy Poehler, Dey Street Books: 2014
 
 
Titta in hos Mari på Flukten fra virkeligheten för fler Smakebitar! (Nu ser jag att inlägget inte verkar ha kommit upp - vi får se vad som händer!)