Kallocain av Karin Boye

 
 
Jag fick Kallocain när jag fyllde arton, eller kanske nitton. Nu har jag äntligen läst den! 
 
Jag älskar Karin Boye - men jag har uppenbarligen bara läst hennes lyrik. Inte för att det är något fel med det, egentligen, men jag är så glad att jag äntligen tog itu med denna! 
 
När jag skrev på Instagram om att jag äntligen var igång fick jag otaliga kommentarer om att en måste komma ihåg att den skrevs före 1984. För mig, som Boye-fan, var det ju uppenbart eftersom jag visste att 1984 kom ut 1948, och Karin Boye herself dog 1940. Men det får en ju inte hänga upp sig på. 
 
Leo Kall lever i ett framtidssamhälle, där regimen har fullständig koll på allt. Han utverkar ett gift, eller ett sorts vaccin, som får människor att tala sanning. På gott eller ont. 
 
Det är så intressant. Så välskrivet, språket är så vackert att man baxnar. Och så sorgligt och skrämmande, på en gång. Helt fantastiskt! Och nu förstår jag varför väninnan Heidi och hennes klasskamrater på Göteborgs Högre Samskola läste denna redan i första årskursen - det är nämligen något som till och med jag vill benämna Stor Litteratur. 
 
Helt otroligt. 
 
 
Boken kan man köpa här eller här, om man vill! Annars finns den som e-bok i en app nära dig. 

Beckomberga - ode till min familj av Sara Stridsberg

Jag började läsa denna för ett tag sedan, i tryckt form. Sedan började jag lyssna på den vid ett senare tillfälle. Sedan läsa i tryckt form igen. Och sedan lyssnade jag, äntligen, ordentligt. 
 
Det är absolut inte för att jag inte tyckte om boken som jag avbröt så många gånger - det är för att jag tyckte så otroligt mycket om den att jag kände att jag behövde befinna mig på rätt ställe, som helhet, för att verkligen kunna ta in den. 
 
Romanen handlar, helt enkelt, om ett mytomspunnet svenskt mentalsjukhus, om dess historia och om några som vistats där under åren som det fanns. Jag kom först i kontakt med Beckomberga som koncept genom Barbro Lindgrens barndomsskildringar från Norra Ängby, där några av "dårarna" från Beckis passerar revy genom texterna. Och även jag är uppvuxen med ett mentalsjukhus i närheten av hemmiljön - Lillhagen - inte så att någon väl någonsin erkände att de kände till någon som var inlagd där, men det var ett smädesord och en lite vag förklaring till varför helikoptrarna ibland cirkulerade över bostadsområdet. Det kunde vara någon som hade rymt från Lillhagen och då visste alla vad det innebar. Trodde vi, alltså - vi visste väl inte ett smack om mental ohälsa alls. (Att Skogomeanstalten låg lika nära var vi inte alls lika medvetna om, som jag minns det.) 
 
Men detta handlar inte om "dårar" på rymmen. Det handlar om unga Jackie, som praktiskt taget varje dag besöker sin pappa, Jimmie Darling, på Beckomberga. Hon skolkar för att besöka sin far - kanske kan hon rädda honom? Vid sidan om detta handlar det om en hel del andra människoöden på och kring detta ödesdigra ställe. Och det är så bra. SÅ bra. 
 
Naturskildringar spelar en stor roll, och de är på något vis, om än ofta i gestaltning snarare än beskrivning, dunkla, mörka och dimmiga - vilket man väl med inte alltför stor fantasi kan spegla gentemot ett sinne i obalans. Helt fantastiskt. 
 
Jag fastnade vid detta citat: 
 
"Jag minns att jag undrade om hans ögon hade lyst så inne i mitt mörker." 
 
och bär det med mig. Så otroligt vackert. Strålande, strålande roman. 
 
 
Andra som har skrivit om boken är: Bak bok mat, Bombono, Skrivarsidan, Bra bokdagar 
 
Boken finns att köpa t.ex här eller här

Drömfakulteten: tillägg till sexualteorin av Sara Stridsberg

 
Valerie Solanas är kvinnan som skrev det radikalfeministiska SCUM-manifestet på 1960-talet, och som senare försökte skjuta Andy Warhol. Detta är Sara Stridsbergs roman om henne. Ja, det är en roman, en sorts litterär fantasi om Solanas liv, om hennes sista dagar, timmar i livet när hon låg och dog av emfysem och lunginflammation på Bristol Hotel i det riktigt ruffiga området Tenderloin, San Francisco. 
 
Ett inpass: tack vare detta fick jag äntligen klart för mig varför Belle & Sebastian sjunger om fläskfilé i Piazza, New York Catcher
 
"San Francisco's calling us, the Giants and Mets will play / Piazza New York Catcher, are you straight or are you gay? / We hung about the stadium, we've got no place to stay / We hung about the Tenderloin and tenderly you tell / About the saddest book you ever read, it always makes you cry / The statue's crying too and well he may" 
 
Jag älskade denna boken. Jag älskade inte varenda ord eller mening eller ens varenda sida, men helheten är helt fantastisk - sådär lamslående och förtrollande att det är omöjligt att sluta läsa. Det är så miserabelt och skitigt, det är sprit och droger och prostitution och svår psykisk sjukdom, våld och övergrepp och smått obegripliga diskurser. Men det är så vackert skrivet, så välkomponerat och fascinerande - en balans som inte är lätt att hålla. Monologer, dialoger, ett oerhört driv och flyt. 
 
Mycket litet är känt om Solanas liv utöver att hon skrev manifestet som ovan och försökte mörda Warhol, och även att hon forskade inom psykologi under en kortare period. Resten är just en litterär fantasi. En ljuvlig sådan. Och ja, jag ska läsa SCUM-manifestet också. Någon gång när jag har smält detta sammanhang. 
 


 
Boken kan du köpa här eller här - eller läsa som e-bok i diverse appar nära dig!