Smakebit på söndag, 16 december 2018 - En vinter i Paris av Jenny Oliver

 
Vi pratade ju julböcker med Bokbubblarna förra fredagen. Jag brukar inte direkt läsa just jullitt i december, men jag blev faktiskt lite sugen efter det samtalet och passade på att läsa Sju dagar med familjen av Francesca Hornak, och fick sedan feeling och kastade mig över en sådan där riktig söt karamell, En vinter i Paris av Jenny Oliver. Boken handlar om en ung kvinna i en liten by i Hampshire, som sörjer sin mammas död och är ihop med ett riktigt pucko. Hennes kompisar anmäler henne i smyg till en tävling där priset är att få resa till Paris och delta i en tävling hos en legendarisk - och argsint - konditor. Efter mycket om och men reser hon dit och det går väl sådär till en början... 
 



"Du låter precis som konditorn", skrattade Rachel. 
"Nej, för fan", fräste Francoise. 
"Och igen." 
"Jag har jobbat för länge hos honom", sa Francoise glatt. "Han är en tyrann." 
"Ja, han är visst det", sa Rachel och tog emot koppen men tackade nej till sockret. 
"Nej, nu var jag elak. Han är okej, men jag tror han hade det jobbigt förr och att han fortfarande lider av det." 
"Fast jag tror att han är en tyrann", sa Rachel och höjde skeptiskt på ögonbrynen. 
Francoise vände sig mot spegelväggen bakom disken och fixade med håret. 
"Min pojkvän kommer från Bordeaux idag." 
"Åh, vad trevligt", svarade Rachel som undrade om hon skulle säga något mer. 
"Vi träffas bara en gång i månaden. Han är mycket..." Francoise tystnade och tog fram läppstiftet. "Han är som konditorn. Mycket ledig." Sedan vände hon sig mot Rachel igen och formade munnen till ett O och satte på mer Chanel Rouge. "Man måste bara lära sig hantera män som konditorn. Så är det bara. Inte låta dem skrämma en. Ilskan och orden är bara en massa varm luft. Under ytan finns musen", förklarade hon och skrattade. 
 
Ur En vinter i Paris av Jenny Oliver, Printz Publishing: 2018 
 
 
Fler Smakebitar finns denna veckan hos Astrid Terese
 
 
Jag har haft en helt fantastisk söndag - och än är den förvisso inte slut! Startade tidigt med en oplanerad promenad från Brunnsparken till Stenpiren (vi glömde visst trycka på stoppknappen på spårvagnen...) som gav några riktigt fina gryningsbilder från en mycket tom Brunnspark - som vid den tiden på dygnet vanligtvis är knökad. Sedan en härlig frukost på Comfort Hotel, följt av ett besök i Palmhuset i Trädgårdsföreningen som har en vinterträdgård som installation denna vinter - de firar dessutom 140 år, helt otroligt. Det är SÅ vackert - bilder kommer, kanske redan ikväll beroende på hur mycket min dator vill samarbeta. Sedan blev det julkalendern samt bioversionen av Fanny och Alexander hemma i J:s soffa, med julmust, glögg, kaffe och pepparkaka. Så lugnt och skönt. 
 
Nu är jag hemma och har ätit bästa söndagsmiddagen - varma mackor och te - och ska försöka fortsätta med det där lugntagandet resten av kvällen... :-) Önskar er en fin söndagskväll! 

Smakebit på söndag, 9 december 2018 - Totalskada av Helena von Zweigbergk

(null)

Godmorgon på er och glad andra advent! Och grattis på Anna-dagen, ni övriga som benådats med detta käcka namn. 

Jag är inte i närheten av en dator idag så dagens inlägg kommer direkt från appen i min iPad. Låt oss hoppas att det funkar! Jag började läsa Helena von Zweigbergks nya roman, Totalskada igår eftermiddag och har redan kommit halvvägs. Otroligt fängslande! 

(null)

(null)

Denna veckan finns fler Smakebitar hos Flukten fra virkeligheten

Önskar er alla en fin söndag! Jag ska på en glöggbjudning i eftermiddag men annars blir det stillsamt. Skönt! 

(null)

Lite sådant här, kanske :-) 

Smakebit på söndag, 2 december 2018 - En saga om tidens väsen av Ruth Ozeki

 
Glad advent, kära vänner! Jag gillar verkligen advent och har flera gånger passat på att gå i kyrkan då eftersom jag gillar kyrkor och särskilt vid glada högtider (advent och påskdagen, särskilt) - och idag ska jag faktiskt det, men inte på morgongudstjänsten utan på en sånggudstjänst i Hagakyrkan i eftermiddag, då kören Ymna framträder. Min bokcirkelkompis Moa är med i Ymna, dock ska hon inte sjunga idag på grund av frånvarande röstresurser. Men J och jag siktar på att åka dit efter adventsfika i eftermiddag! Jag gillar ju även att sjunga, så det känns alldeles perfekt. 
 
Men först blir det en ganska stillsam söndag. Jag gick upp hyfsat tidigt och städade och diskade lite och har preppat lite inför ljuständning och annat: 
 
 
Men innan jag klev ur sängen låg jag kvar en bra stund och läste i En saga om tidens väsen av Ruth Ozeki, som var nästa på min TBR-lista, och som har legat där sedan februari 2016. Började igår kväll men måste ha somnat på ungefär sida 26, men imorse kom jag en bra bit fram. 
 
Premissen för boken är att en författare som heter Ruth som bor på Vancouver Island hittar en Hello Kitty-lunchlåda, tätt inpackat i flera fryspåsar, på stranden. Hon har tänkt slänga den, det finns så mycket skräp på stränderna, men hennes man öppnar den och i lådan finns brev och en dagbok, kamouflerad som en gammal upplaga av Prousts På spaning efter den tid som flytt. Ruth börjar läsa, och vi följer dels hennes liv och dels det som den unga japanska tjejen Nao skrivit i sin dagbok i Tokyo. Hon vill berätta historien om sin gammelfarmor Jiko, som är buddhistisk nunna, men vi lär även känna hennes vardagsliv - hon är mobbad i skolan eftersom hon bott i USA ett tag, och hennes pappa försöker hela tiden begå självmord efter att ha blivit såväl deprimerad som spelberoende efter att ha förlorat sitt arbete. 
 
 
 
"Haruki var morbror till pappa, och pappa är döpt efter honom. Haruki den förste var kamikazepilot. Rätt knäppt om man tänker efter, för innan han blev självmordsbombare studerade han filosofi vid universitetet i Tokyo och pappa, Haruki den andre, är väldigt inne på filosofi och försöker ideligen ta livet av sig, så man kanske kan säga att självmord och filosofi är ett släktdrag, åtminstone om man heter Haruki. 
 
När jag sa det till Jiko sa hon att Haruki den förste egentligen inte ville ta livet av sig. Han var bara en kille som var tokig i böcker och fransk poesi och ville inte ens slåss i kriget, men han var tvungen. På den tiden var alla tvungna att kriga, antingen de ville eller inte. Jiko sa att Haruki blev jättemobbad i armén för att han gillade fransk poesi, så där har vi ett släktdrag till. intresse för fransk kultur och benägenhet att bli hackkyckling." 
 
Ur En saga om tidens väsen av Ruth Ozeki, Forum: 2015 
 
 
 
Fler Smakebitar finns denna söndag hos Astrid Terese