Smakebit på söndag, 10 december 2017 - Never let me go av Kazuo Ishiguro

 
Jag tänkte inte alls på att det faktiskt är Nobeldagen just idag när jag började läsa Never let me go i förmiddags. Men det är det ju, så det passar ju utmärkt! Veckans Smakebit kommer alltså ur just den romanen, och detta är första sidan. Jag hade nöjet att lyssna på Ishiguros svenska översättare förra söndagen, och hon läste just detta stycket för oss vilket förstås gav mig mersmak utöver den jag redan hade :-) 
 
 
 
"Jag heter Kathy H. Jag är trettioett år gammal, och jag har varit vårdare i över elva år nu. Det låter länge nog, det vet jag, men de vill faktiskt att jag ska fortsätta i åtta månader till, året ut. Då blir det nästan precis tolv år. Att jag har varit vårdare så länge beror absolut inte på att min insats skulle vara fantastisk. Det finns en del väldigt bra vårdare som har blivit ombedda att sluta efter bara två eller tre år. Och jag vet åtminstone en vårdare som höll på så länge som fjorton år, trots att det var totalt misslyckat. Så jag försöker inte skryta. Men jag vet också att de faktiskt har varit nöjda med mitt arbete, och i stort sett har jag också varit det. Det har visat sig att mina donatorer alltid lyckats bättre än förväntat. De har alltid tillfrisknat imponerande snabbt, och knappast någon har fått beteckningen "orolig" ens inför den fjärde donationen. Okej, nu skryter jag kanske. Men det betyder mycket för mig att kunna utföra mitt arbete väl, särskilt när det gäller att hålla donatorerna "lugna". Jag har utvecklat ett slags instinkt för donatorer. Jag vet när jag ska stanna och trösta och när jag ska låta dem vara ifred, när jag ska lyssna på allt de har att säga och när jag bara ska rycka på axlarna och be dem skärpa sig." 
 
Ur Never let me go av Kazuo Ishiguro, Wahlström och Widstrand: 2005 
 
Du hittar fler Smakebitar hos Astrid Terese
 
Jag kände mig förkyld och hes och hängig i förmiddags och hade mest tänkt stanna inne och läsa idag. Men så fick jag feeling och åkte ner på stan för att köpa ett par julklappar och det slutade med en liten shoppingrunda och mysig fika med kär vän. Jag behövde en enfärgad varm halsduk, och det hittade jag minsann en också. 
 
 
En jullatte på Le Pain Francais visste verkligen var den satt. 
 
Nu lagar jag min egen Nobelmiddag och tittar på Nobelstudion med ena ögat. Det blev en riktigt härlig söndag trots allt! <3 (Och jag mår nästan som folk igen. Ibland är det frisk luft och motion som behövs! Jag promenerade från Järntorget ner till Kungsgatan via Myrorna och det var uppfriskande, även om jag trodde att jag hade gått vilse ett slag tills jag fick syn på Ica... och Feskekôrka :D 

Smakebit på söndag, 3 december 2017 - Lady Chatterleys älskare av D H Lawrence

 
Som sagt försöker jag beta mig igenom min att-läsa-lista på Goodreads. Det är ju bara tusen böcker, det är väl ingenting. Nä, just det... ;-) Nu har turen hur som helst kommit till Lady Chatterleys älskare av D H Lawrence. Jag har läst en del Lawrence tidigare, Sons and Lovers och The Lost Girl, till exempel - men just denna har gått mig förbi. Eller ja. Jag har inte kommit mig för. Har inte kommit så värst långt ännu, men detta är början på kapitel fem. 
 
 
 
"En frostgnistrande morgon med blev februarisol tog Clifford och Connie en promenad genom parken till skogen. Det vill säga Clifford tuffade i sin motorstol och Connie gick bredvid honom. 
 
Den råa luften var lika svavelhaltig som alltid, men de hade båda vant sig vid den. Runt den trånga horisontlinjen låg diset, opalskimrande av frost och rök, och upptill låg en liten bit blå himmel; det var som att vistas i en inhägnad, ständigt inburad. Livet var hela tiden dröm eller vanvett, inne i en inhägnad. 
 
Fåren hostade i parkens sträva, förtorkade gräs, där kylan blånade i svackorna mellan tuvorna. Rakt genom parken gick en stig till skogsgrinden, en smal skär remsa. Clifford hade nyligen låtit sanda den med finsiktad slagg från varphögarna. När berg och värdelöst mineral ur underjorden hade brunnit och avgett sitt svavel blev slaggen ljusröd, räkfärgad i torrt väder och mörkare, krabbröd, i fuktigt. Nu var den blekt räkfärgad och överdragen med blåglimmande rimfrost." 
 
Ur Lady Chattlerleys älskare av D H Lawrence, Albert Bonniers förlag: 2013 (originalutgåva 1928) 
 
 
Vilket språk, va? Fler Smakebitar finns hos Astrid Terese.
 
 
Jag har bakat lussekatter här på morgonen. Femton katter och två flätor blev det av en deg, jag är imponerad! Nu ska jag strax göra mig i ordning och åka ner mot stan och en föreläsning på Stadsbiblioteket av och med Kazuo Ishiguros svenska översättare. Kanske hinner sticka in näsan i en affär eller två också. 
 
Därefter bär det av på adventsfika- och middag hos mamma och pappa - men jag hoppas hinna skriva lite mer ikväll, just nu ligger tjugo böcker i utkasten här vilket väl säger en del... ha en underbar första advent! 

Smakebit på söndag, 26 november 2017 - A line made by walking av Sara Baume

 
Jag hade nöjet och äran att lyssna på Sara Baume två gånger om på Bokmässan, och höra henne läsa ur sin senaste roman, A line made by walking. Bokens titel kommer från ett konstverk av Richard Long som ser ut som nedan, där konstnären gått fram och tillbaka på en åker någonstans i Wiltshire och sedan förevigat påverkan på naturen. Verket finns numera på Tate Gallery i London. 
 
 
Baumes roman handlat om konstnären Frankie, som halkat lite snett i stadslivet. Hon beslutar sig för att flytta in i sin mormors gamla bungalow som stått tom sedan mormoderns död tre år tidigare, mitt ute på landet, för att läka och ta itu - och förhoppningsvis återfinna fotfästet i konsten och tillvaron. 
 
Jag har börjat läsa den flera gånger sedan jag fick den från bibblan, men inte riktigt fastnat. Nu gav jag mig sjutton på att koncentrera mig och läsa en stund igår kväll och ja, nu är jag faktiskt fast. 
 
 
"There is a bird market. On Peter Street. Every Sunday morning. 
 
I visited it only once, in the earliest days of my year in Dublin. Before I grew accustomed to living in the city and stopped trying to do and find new things. The bird market was set up against the graffitied walls of of a dingy alley between a warehouse and an office block in the city centre. It was a would-be artist's dream, but I didn't meet any of my fellow students there. Every stall belonged to a retired bloke from the Liberties and all of the people dawdling and browsing on Peter Street that morning were retired blokes from the Liberties too. 
 
Most of the cages were mounted on the wall and each had bars at the front and a plyboard backdrop painted bright blue, cerulean, a small rectangle of surrogate sky. I can tell a finch from a tit from a sparrow, but that day, I couldn't identify a single bird, even though each was faintly familiar. 
 
Of all the pets we had as children, my mother never allowed us to keep a bird. 'A caged gerbil can still run and jump and dig,' she explained, 'but a caged bird can't still fly.'" 
 
Ur A line made by walking av Sara Baume, Houghton Mifflin Harcourt: 2017
 
 
Fler Smakebitar finns hos Astrid Terese! 
 
 
Jag var just på väg ut när jag fick höra om explosionen i Kina. Vi har massor av folk där just nu, såväl på tjänsteresor som boende, så det blev en intensiv timme här med att försöka få tag på folk, skriva informationstexter och sånt. Alla mår bra, och det är ju det viktigaste! 
 
Men nu har jag hunnit bli hungrig, så det får bli lite lunch innan promenad. Det passar egentligen ganska bra, för nu har solen kommit fram och regnet dragit undan. 
 
Ha en riktigt härlig söndag!