2016: 35 - The name of the star (Shades of London #1) av Maureen Johnson

Jag läser ju inte fantastik. Egentligen. Men när det är Jack the Ripper och mina gamla hoods förpackat i en berättelse om en internatskola? Japp, inga problem, såld till skeptikern där i glasögonen. 
 
Aurora - Rory - är akademikerdotter i USA. Hennes föräldrar får chansen att åka till Bristol, England, som gästprofessorer i ett år, och Rory hänger med på villkor att hon får gå på internat i London under perioden. Sagt och gjort, hon installeras på en skola i East End. Ripper territory, ni vet. 
 
(Inflikning - jag bodde i East End i fyra år, och gick i skolan och arbetade i områdena där boken utspelar sig i ännu fler år. Detta färgar min uppfattning om boken, både på gott och ont ska sägas.) 
 
Först är det en massa vanliga internatskolebetraktelser, samt en massa funderingar som en amerikan i England kanske kan ha om det brittiska - kulturen, skolning osv. Men sedan börjar det hända något - nämligen en massa mord. Och det verkar som om mördaren följer Jack the Ripper - i alla fall hans datum. 
 
Och så är cirkusen igång, i denna otroliga spökhistoria. Ja, det är en sorts spökhistoria - och ja, jag älskade den! Det var rafflande, spännande, kvickt och kul läsning. 
 
Men det finns förstås vissa saker jag måste invända emot - för jag tycker inte att det är okej att skriva böcker och uttala sig om fakta om man inte har kontrollerat faktan. Sorry, men det håller inte. 
 
Till exempel: att Bristol ligger mycket mer norrut än London, och att London ligger låååångt söderut. Mmm, fast Bristol och London ligger på ganska exakt samma höjd. Kolla kartan om du inte tror mig. Eller att The Ten Bells, puben i Shoreditch, är populär bland studenter för att ölen är billig. Hahaha. Den är svindyr, både för att den ligger där den gör men även för att den har så mycket Ripperhistoria. Sedan är bara tanken att placera en fin internatskola i fattiga East End - ja, trots gentrifiering är det fortfarande en fattig del av staden ganska absurd - men där får vi ge poetisk licens eftersom det trots allt är påhittat. Men att någon som heter Julianne skulle kallas för Jazza? Det är oförlåtligt och skulle aldrig ske. Jools eller Jules kanske, men inte Jazza. Då heter man Jasmine eller Jasmina eller till och med Jasveer men inte Julianne. 
 
Och hade det inte varit för dessa moment hade jag antagligen gett boken en 5:a på Goodreads. Nu fick den bara en fyra, men jag tyckte alltså sanslöst mycket om den, mycket mer än jag trodde möjligt. Det finns en prequel som jag skulle vilja läsa idag om jag hinner, och sedan två böcker till i serien. Trevligt! 

2016: 7 - Hold me closer - The Tiny Cooper story av David Levithan

Jag blev ju alldeles bedårad av Will Grayson, Will Grayson av John Green och David Levithan - och särskilt av Tiny Cooper. När jag fick klart för mig att Tiny fått en egen bok - och inte bara det, utan en musikalroman - var det inget snack om saken - den måste jag läsa. 
 
Och det har jag då gjort, och det gick fort och var fantastiskt. Det var längesen jag läste en pjäs, så att säga - och jag har aldrig läst ett musikalmanus förut. Men det funkar! Det flyter! Och man kan kopplar lätt på sitt suspension of disbelief när det gäller Tiny. Jag menar - det är ju ingen som tycker att det känns naturligt att folk brister ut i sång mitt i allt, men äh, det går bra. 
 
Ljuvligt. Jag vill verkligen veta mer om Tiny och Will, och Will och Djane (förlåt, Phil och Djane) och... ja, hur det blir helt enkelt. Hoppas att mera kommer! 
 
Och - bonus för det skitsnygga omslaget som verkligen ser ut som ett småslitet repetitionsmanus :-)