De kallade mig Gud av Stefan Schwarz med Mats Olsson

 
 
Jag lyssnade på denna, i hopp om att den skulle vara någon sorts kombination av Det är bara lite cancer (utan cancerbiten, då, men berättelser, skrönor och sådant ur fotbollskarriären) och Ha de' gott  utan twittrandet. Typ. Till viss del är den ju det. Dock utan humor och med en plötslig, märklig attack av vaccinmotstånd då han är övertygad om att sonens autism beror på ett MPR-vaccin i Florens. 
 
Jag tycker väldigt mycket om Mats Olssons egen roman De ensamma pojkarna, där jag inte alls tänker på att han är journalist och skriver som en journalist. Missförstå mig rätt, det finns naturligtvis journalister som skriver mycket bra prosa också, men det är då inte alla. Här blir det väldigt tydligt, dock, att Olsson först och främst är sportjournalist. 
 
Så. Ganska tråkig, ganska dåligt skriven, ganska självgod (som titeln kanske hintar om) och ganska tjatig. Tyvärr! Några ljusglimtar dock, det var liksom inte slöseri med tid, men jag kan inte påstå att jag rekommenderar den heller. 

Tifo av Josefine Lindén

 
 
Egentligen vill jag inte klippa från baksidestexter - men i detta fallet måste jag det, det är så briljant: 
 
"TIFO är en roman skriven från ståplats. Om supporterskap, kärlek och passion och om hur fotboll kan ge mening och mål i fyra annars väldigt olika personers liv. En berättelse från livets bästa fritidsgård." 
 
Precis så! 
 
Vi följer fyra ungdomar - Tanya, Isak, Oday och Fredrik - i deras passion. Fotbollen - Laget. De andas, sover, lever fotboll. Från läktaren, utanför stadion med insamlingshinkar till tifogruppen, på bussarna till bortamatcher. Om och om igen och det slutar aldrig vara spännande. Men efter ett stort derby blir en av dem svårt misshandlad av säkerhetsvakter och plötsligt är hela fotbolls-Sveriges supportrar engagerade. 
 
Så spännande - och så passionerat! Jag sprang inte på fotboll när jag var i dessa ungdomarnas ålder, men under ett par år i England gick jag massor, åkte runt halva landet och hade så vansinnigt kul! Nu är laget jag följde ett stillsamt familjelag, om man så vill säga - men på läktarna är det knappt några som sjunger högre och den känslan är ju nästan oslagbar. 
 
Riktigt bra! Jag ser fram emot att läsa uppföljaren inom kort. 
 
 
 
Boken finns att köpa här eller här
 

Vi mot er av Fredrik Backman

Uppföljaren till Björnstad är här! Och det är en värdig uppföljare också, det kan jag säga på en gång. Ett ypperligt exempel på en roman där miljön, i detta fallet staden, glesbygden, skogen, spelar en huvudroll som är lika viktigt som människorna vi följer. Det är skickligt och det är roligt att se hur mycket Backman har utvecklats under åren som författare. Visst fanns det en risk att han skulle fastna i ett fack efter böckerna om Ove och mormor och Britt-Marie - någon som skriver varm och lite småmörk feelgood. Det har han definitivt gått vidare ifrån. (Inte för att jag inte gillar Ove och mormor och Britt-Marie, men ni förstår säkert vad jag menar.) 
 
Det har gått en tid sedan slutet av Björnstad. Gärningsmannen som utförde dådet som satte hela staden i gungning har lämnat stan. Men alla andra är kvar. Hockeyn är fortfarande stadens hjärta, men nu finns det en risk att klubben kommer att gå under. Peter Andersson är fortfarande sportchef, det går inget vidare - men plötsligt börjar han se en lösning på problemet. Det är bara det att just den lösningen inte kommer att göra honom särskilt populär i Björnstad. 
 
Vi möter ett stort persongalleri, men för en gångs skull tycker jag inte att det är så svårt att följa dem - trots att jag lyssnade på boken (i mycket fin inläsning av Marie Richardson), vilket brukar vara hopplöst för mig när det är en stor grupp människor att hålla reda på. Jag antar att det är för att alla är så välbeskrivna, avrundade - och framför allt verkliga. Det finns alla sorters människor i Björnstad, och alla dessa människor har olika sidor av sig, som vi väl alla har. Men något som finns inpräntat i de flesta är lojaliteten. Vissa bitar, som när en familj är i sorg och alla runtomkring sluter upp på de sätt de vet och kan, är otroligt rörande utan att bli sentimentala. 
 
Jag irriterar mig lite grann på den allvetande berättarrösten på sina ställen, det ska sägas. Det är lite väl beskäftigt på sina ställen - men det gör inte så mycket i det stora hela. Jag tyckte riktigt mycket om boken och som sagt så lämpar den sig riktigt väl att lyssna på. En vän skrev till mig häromdagen: "Jag börjar nästan, nästan förstå varför folk idrottar" som kommentar till boken och jag förstår vad hon menar (även om jag inte har något emot idrott) - det finns en sådan oerhörd passion i människorna i Björnstad och idrotten är ett väldigt bra forum för att beskriva just passion och engagemang. Och lojalitet.