Blixtra, spraka, blända! av Jenny Jägerfeld

Bara titeln här fick det att blixtra och spraka i mig. Sedan såg jag omslaget och blev än mer förtjust och jag vet ju redan att jag älskar Jenny Jägerfeld - så det kunde ju inte bli annat än bra, det här. Och jag blev inte besviken. Verkligen inte.  
 
Penny Löwe är det unga stjärnskottet som vann Augustpriset för några år sedan för sin roman Strid. Sedan dess har hon lyckats få ett stort förskott från sitt förlag för nästa bok, få ihop det med en Akademimedlem och fotograferas med sin hypokondriske, berömde, självupptagne skådespelarfar (han har bland annat haft aids två gånger) med en påse vitt pulver i handen. Hon bor ihop med den ordentlige Nick och det är naturligtvis meningen att hon ska skriva nästa bok - men det går inte. Hon jobbar deltid på en revisionsbyrå där hon mest spelar mobilspel och det blir inget skrivande alls. 
 
Det tar slut med pojkvännen och hon drar till London och spenderar några hedonistiska, vilda månader fyllda med sex, drugs and rock 'n' roll där tillsammans med färgstarka, perukbeslöjade väninnan Lola - men några idéer får hon inte. Inte direkt, i alla fall. Väl hemma i Sverige igen har Lola en plan för hur Penny ska få inspirationen tillbaka. Men den är inte riskfri, långt ifrån, och kaoset är ett faktum. 
 
Det händer så enormt mycket i den här boken - tempot är 280 km/h hela vägen igenom, och jag älskar det. Jag tänker på en gammal favorit, Namedropper av Emma Forrest - den symbiotiska, destruktiva vänskapen tjejer emellan och romantiserandet av diverse berusningsmedel och allt detta London - den måste jag läsa om snart. Jag vet att katastrofen hela tiden bara är en liten bit bort, men jag vet inte vad som ska hända och det är så himla spännande! Älskar även hur Jägerfeld knutit ihop slutet. En sjukt bra bok, helt enkelt. Läs den! Finns att köpa här eller här
 
Jag kryssar "Getaways" i Sommarbingot - Penny flyr från förlagets krav och fortsätter redan att försöka fly från sig själv och allt runt omkring på ett ganska målmedvetet, om än svajigt, sätt.  

Så långt vi kan följas av Susanna Martelin

Jag plockade upp Så långt vi kan följas på biblioteket häromveckan, antagligen endast för att en av bibliotekarierna på Älvstrandens bibliotek hade gjort en schysst skyltning, och läste ganska snabbt förra helgen. 
 
Alex och K har varit bästa vänner sedan högstadiet, när han kom ny till skolan och snabbt visade sig vara en fin person med civilkurage. De blev oskiljaktiga och nu är de unga vuxna. Alex ska just flytta ihop med sin pojkvän, och K ska hålla sin första fotoutställning. När vi träffar dem första gången är de på väg till en lokal där utställningen skall hållas - men de kunde omöjligt veta att den kvällen var den sista tillsammans. 
 
En fruktansvärd olycka gör att de slits isär och Så långt vi kan följas är berättelsen om sorgen hos den som blir ensam kvar, och även den parallella berättelsen om hur det var då, på högstadiet. Jag som gammal hästtjej gillar även att Alex hästintresse och arbetet i stallet får ta lite lagom mycket plats, det är alltid ett trevligt inslag när en hobby får lov att vara med utan att ta över. 
 
Det är en lättläst bok utan krusiduller, och jag tycker att den tar upp sorgen och allt däromkring på ett fint sätt. Lite grann får jag känslan av att jag har läst det här förut, men det är väl egentligen ett gott tecken om det nu är så att det blir mer och mer tillåtet att prata om jobbiga saker - om sorg, om döden och känslan av att verkligen inte veta hur man ska kunna ta sig vidare efter att det otänkbara skett. 
 
Boken finns att köpa här eller här

Statsrådet och döden av Bo Balderson

 "Äntligen stod Statsrådet på kanslitrappan." Ja, så börjar första delen i Bo Baldersons serie om Statsrådet, tappert och tålmodigt berättad av adjunkt Vilhelm Persson. Bo Balderson, säger du, vem är det? Ja, det vet ingen förutom hans agent och någon på förlaget. Det vi vet är att han "i högsta grad är en man", och att han ännu är i livet. Det är riktigt spännande att hemligheten lyckats bevaras så länge, tycker jag! 
 
Det är politisk satir, det är mordgåtor och det är så vansinnigt, vansinnigt roligt. Statsrådet och döden inleds alltså med att Statsrådet himself går på semester från kanslihuset. Statsrådet har blivit Statsråd för att han hade för stora galoscher och på den vägen är det. Adjunkt Vilhelm Persson, vår berättare, är bror till Statsrådinnan Margareta och han har det inte lätt, med tarmar och hjärta och annat som strular - och så måst han dessutom hålla reda på Statsrådet och hans barn, som är fjorton till antalet i just denna boken. 
 
Man ska ut på Vindö och fira semester, nämligen. Efter att adjunkten blivit inkapslad i en massa remmar med spännen samt störthjälm placeras Statsrådets chaufför i baksätet - han vill nämligen köra själv - och efter ett antal förskräckelser kommer man fram till idyllen i skärgården. Men inom kort inträffar ett mord och det blir förstås upp till våra hjältar att ta reda på vad det är som pågår därute. 
 
Jag älskar att dessa böckerna lyckas vara just både satir, deckare och fars - deckargåtan är en pusslig sådan som påminner om såväl Sherlock Holmes som Miss Marple och Poirot, och när vi diskuterade den i bokcirkeln i söndags var vi eniga om att det inte hade varit möjligt att lista ut det hela förrän alldeles i slutet - på gott och ont, får man väl säga. Men även de andra bitarna är fantastiskt skickligt sammanställda. Någon i bokcirkeln irriterade sig på det farsartade, jag tycker att det är briljant utfört. 
 
Helge Skoog har läst in ljudboken och det är en fröjd att lyssna. Jag önskar så att förlagen ville ta sig samman och se till att allihop blir inlästa och även att de blir e-böcker - det är inte helt lätt att få tag på dem, tyvärr, och de verkar ha hoppat över nästa i serien vid inspelningarna. Tråkigt, för dessa böcker är en nationalskatt. 
 
Statsrådet och döden finns hur som helst att köpa här eller här!