2016: 121 - Tack och förlåt av Fanny Agazzi

Min första serieroman! Åtminstone i vuxen ålder - för jag antar att man eventuellt kan räkna Asterixalbum och Tintin och så? Men det var några år sedan jag läste Asterix senast... 
 
Jag var ju alltså på Stadsbiblioteket i lördags, och jag vet att jag har varit där med R någon gång när hon skulle låna just serieromaner så jag gick omkring och letade lite och hittade till sist något som kändes lockande. 
 
Det är lätt att tänka att serier är glättiga och glada och sådär. Det är nu inte  den tar upp riktigt tunga ämnen som författaren och tecknerskan själv varit med om - att förlora sin bäste vän till sjukdom när hen är alldeles för ung, och samtidigt att kämpa emot ofrivillig barnlöshet. 
 
Den är hemskt fin! Teckningarna är inte vad man skulle kalla "vackra", men de är äkta och jag älskar hur känslor fångas i ansiktsuttryck. Man får ju inte de där halvsidelånga beskrivningarna av det ena och det andra utan teckningarna måste säga så mycket, och de gör de. Det var en hemskt fin läsupplevelse och nu har jag brutit den där tron om att serieromaner, det är ingenting för mig. 
 
Detta är verkligen någonting för mig!