Deras ryggar luktade så gott av Åsa Grennvall

Åh, så hjärtskärande fruktansvärt detta är. Men så bra. 
 
Detta är Åsa Grennvalls nionde serieroman, har jag läst mig till. En självbiografisk berättelse om Jenny som växer upp på 70-talet i en familj som är fullständigt oförmögen att uttrycka känslor (förutom när mamman vill lägga skuldkänslor på andra) - och som har noll självinsikt eller uppfattning om hur stukat och skevt familjen lever. 
 
Jag läser med tårar i ögonen och även om det ibland kastas in drastisk humor sätter jag snabbt skrattet i halsen. 
 
Makt och destruktivitet skildras i mycket speciell bildkonst. Jenny älskar ju sina föräldrar, men om det på något vis är ömsesidigt bevisas det aldrig. Och det lilla barnet förstår ju inte ens att det är skevt och fel, inte förrän hon får komma hem till kompisen Sara och förstår hur dynamik människor emellan faktiskt ska fungera. 
 
När Jenny blir vuxen och får egna barn hoppas hon att en vändpunkt ska komma - men det gör den aldrig. År av terapi och fina övriga relationer hjälper, men naturligtvis sitter ärren kvar i själen efter denna kärlekslösa uppväxt. Fruktansvärt sorgligt - men alldeles, alldeles lysande. 
 
 
 
Läs gärna mer hos enligt O, Med näsan i en bok, Fiktiviteter, Hedvigs bokhylla och Romeo and Juliet
 
Boken finns att köpa här eller här

2016: 121 - Tack och förlåt av Fanny Agazzi

Min första serieroman! Åtminstone i vuxen ålder - för jag antar att man eventuellt kan räkna Asterixalbum och Tintin och så? Men det var några år sedan jag läste Asterix senast... 
 
Jag var ju alltså på Stadsbiblioteket i lördags, och jag vet att jag har varit där med R någon gång när hon skulle låna just serieromaner så jag gick omkring och letade lite och hittade till sist något som kändes lockande. 
 
Det är lätt att tänka att serier är glättiga och glada och sådär. Det är nu inte  den tar upp riktigt tunga ämnen som författaren och tecknerskan själv varit med om - att förlora sin bäste vän till sjukdom när hen är alldeles för ung, och samtidigt att kämpa emot ofrivillig barnlöshet. 
 
Den är hemskt fin! Teckningarna är inte vad man skulle kalla "vackra", men de är äkta och jag älskar hur känslor fångas i ansiktsuttryck. Man får ju inte de där halvsidelånga beskrivningarna av det ena och det andra utan teckningarna måste säga så mycket, och de gör de. Det var en hemskt fin läsupplevelse och nu har jag brutit den där tron om att serieromaner, det är ingenting för mig. 
 
Detta är verkligen någonting för mig!