Mannen mellan väggarna av Emma Ångström

 
 
Detta är månadens bok hos Bokbubblarna och ikväll träffas vi för att prata om den. Det ska bli intressant att höra vad de andra tycker - även om jag ju redan vet lite grann, tack vare diverse sociala media och kontakter ;-)
 
Jag har haft den i min läslista på Nextory sedan den kom, tror jag - det var uppenbarligen något som lockade med den, men inte tillräckligt för att jag skulle välja den. Men när boken nu blev vald och jag läste lite olika omdömen som indikerar att den är riktigt läskig och kryper under huden så blev jag ju lite sugen ändå. 
 
Men nej. Jag tyckte inte att den var läskig. Eller under-huden-krypande. Mest märklig, och inte nödvändigtvis på ett bra sätt. Det känns lite som en barnbok, den är så otroligt enkel i form och språk, men somliga av händelserna kan ju omöjligt vara menade för barn - och den är utgiven på "riktiga" Piratförlaget. Jag förstår faktiskt inte riktigt. 
 
Nåväl. Vanja och hennes döttrar, däribland Alva som är en sorts huvudperson, nyss separerade från pappan och flyttade från Ludvika, skapar ett nytt hem i ett hus på Tegnérgatan i Stockholm. Strax därefter sker ett underligt brott i huset - en kvinna försvinner spårlöst från sin lägenhet och hittas sedan död i hallen av maken. Fler och fler underliga saker händer och till slut får allt sin förklaring. Och jag vet inte om jag tycker att det är så roligt att hela upplösningen de facto avslutas redan i titeln? 
 
Men - jag sträckläste den praktiskt taget för jag var ju tvungen att få reda på vad det var som någon refererat till som "bestialiskt" i slutet... och bestämde mig sedan för att den personen behöver en ny ordlista ;-) 
 

Are we there yet? av David Levithan

 
Som alltid när jag får syn på något jag inte läst av en författare jag älskar hugger jag det. Nu handlade det om Älvstrandens Biblioteks hylla för engelska YA-böcker och David Levithan. 
 
Jag blev förälskad i förordet, då jag blir hemskt glad varje gång Levithan (eller någon annan, för den delen) citerar något av de mer obskyra banden jag älskar. I detta fall - Magnetic Fields, och en av de första låtarna av dem jag hörde, Nothing matters when we're dancing. Nåja - de är inte så obskyra egentligen, men de flesta jag pratar om dem med ser mycket förvirrade ut. 
 
Denna kom ut 2005, långt innan Levithans otroliga succéer, och jag tycker alltid att det är kul med äldre alster från stora favoriter. Tyvärr blev jag inte så himla imponerad här. 
 
Två bröder, en i tonåren och en i början av sin karriär i reklambranschen, kuppas ihop på en semester till Italien av sina rika föräldrar. Skildringarna av Italien är fantastiska och jag blir hemskt sugen på att resa dit - men det har jag ju varit förr, så att säga. Annars är det mycket ältande, lite syskontjafs som jag inte förstår eftersom jag inte har några, och någon sorts försonande ängel som dyker upp i kvinnogestalt. 
 
Jag gillar att få känslan att att verkligen vilja slå mig ner i soffan eller gå och lägga mig med en bok - denna ville jag mest bara bli kvitt. Tråkigt! Men jag vet ju, tack och lov, att Levithan blev bättre med åren! 
 
 
 

På andra sidan förlåtelsen av Thordis Elva med Tom Stranger

Jag satt och lyssnade på ett avsnitt av Mellan raderna med Jihde och Öhman häromveckan under en mycket administrativ eftermiddag på jobbet, och de pratade om just denna, På andra sidan förlåtelsen. När jag kom hem låg den i postfacket! Tack så mycket Forum för boken.  
 
Jag förstod av Peppe Öhmans beskrivning att det skulle bli en problematisk bok att läsa. Det stämde. Premissen är som följer: Thordis Elva blev våldtagen av Tom Stranger, som hon då var tillsammans med, när hon var sexton år och oerhört berusad efter en fest. Han är australiensare och var utbytesstudent i Reykjavik vid tillfället. Strax efter avslutade han förhållandet och flyttade tillbaks till Australien. 

Ett antal år senare tar Thordis upp kontakten med honom, de mailar fram och tillbaks i åtta år innan de till slut bestämmer sig för att ses, på neutral mark - halvvägs mellan Sydney och Island blir Kapstaden. Världens våldtäktshuvudstad, som de säger - ironiskt nog. 
 
Det är en sorts växlande form, dels Thordis beskrivningar av det förflutna, av brottet, och om nutiden, om hennes familj därhemma och om tiden de spenderar i Kapstaden. Dels är det Toms anteckningar ur hans resedagbok, samt en del mail och liknande. Allt väl så länge - det är jobbiga berättelser, förstås, och jag kan inte förstå resonemangen - men jag har inte tolkningsföreträde här. 
 
Viktiga saker som tas upp: det är aldrig kvinnans fel att hon blir våldtagen, även den snälle tjusige utbytesstudenten kan vara en våldtäktsman, våldtäkter handlar om makt, inte sex. Det är bra. Och kanske kunde det ha stannat vid resonemangen om brottet, om deras diskussioner, om de olika minnena och upplevelserna och om att förlåta och gå vidare. Nu är det uppblandat med otroligt poetiska miljöbeskrivningar och reseskildringar och jag förstår inte. Detta är inte en berättelse som bör fluffas upp tycker jag, snarare tvärtom. Den hade varit fantastisk om den var mer saklig och rak - nu är den delvis lysande och superviktig, delvis för flaxig. 
 
 
Boken finns att köpa här eller här - eller så kan man lyssna på den på Storytel. 
 
Här finns Peppes recension på Bokhora, som jag faktiskt inte hade läst innan jag skrev detta men jag ser att vi reagerade på ungefär samma saker.