Jag vill vara jordens medelpunkt av Charlotta Lannebo

Lova är sexton år, året är 1991 och hon lämnar Stockholm för att spendera ett utbytesår i Nya Zeeland. När hon kommer tillbaks ska hon bli författare och tillsammans med coole David Brink, men hon ska klara av lite annat därborta först. 
 
Men det blir inte riktigt som hon tänkt sig. Hon hamnar hos den ensamstående mamman Karen, med två söner som inte pratar med Lova (inte för att hon pratar med dem heller) och 200 kossor. Huset är fult och av lägre standard än Lovas vanor, och hon kan inte ta sig någonstans utan att få skjuts eller åka skolbuss. Skolbuss! Lova är ju van vid att kunna vara ute och fika med kompisarna i Stockholm som hon vill... 
 
Lova känner att hon måste därifrån och vidtar extremt drastiska åtgärder för att detta ska ske. Och jag kan inte förstå det. Att tonåringar har svallande känslor och kan vara lite dramatiska är jag med på, men detta är så urflippat. Hon gör det för att hon tror att det inte kommer att såra Karen lika mycket som om hon ansöker om att byta familj, men... nej, jag kan inte förstå. 
 
Hennes lögner uppdagas, förstås, och ännu en gång blir det inte som Lova tänkt sig. 
 
Jag gillar inte Lova, gjorde det inte från början och gör det absolut inte mot slutet av boken. Den poppade upp som förslag på Storytel efter att jag hade läst Ingen normal står i regnet och sjunger och jag gillade premissen, 90-tal på andra sidan jordklotet... men den faller platt, tyvärr. Vissa bitar är rätt kul, jag kan gilla tidsmarkörerna och så vidare men jag förstår inte riktigt poängen med att försätta den i början på 90-talet när de saker som torde ha varit störst för tonåringar då (jag tänker musik, tv och sådant) inte riktigt får någon plats. 
 
Synd på en god idé! 
 
 
Prickiga Paula har också skrivit om boken, som finns att köpa här eller här

Mannen mellan väggarna av Emma Ångström

 
 
Detta är månadens bok hos Bokbubblarna och ikväll träffas vi för att prata om den. Det ska bli intressant att höra vad de andra tycker - även om jag ju redan vet lite grann, tack vare diverse sociala media och kontakter ;-)
 
Jag har haft den i min läslista på Nextory sedan den kom, tror jag - det var uppenbarligen något som lockade med den, men inte tillräckligt för att jag skulle välja den. Men när boken nu blev vald och jag läste lite olika omdömen som indikerar att den är riktigt läskig och kryper under huden så blev jag ju lite sugen ändå. 
 
Men nej. Jag tyckte inte att den var läskig. Eller under-huden-krypande. Mest märklig, och inte nödvändigtvis på ett bra sätt. Det känns lite som en barnbok, den är så otroligt enkel i form och språk, men somliga av händelserna kan ju omöjligt vara menade för barn - och den är utgiven på "riktiga" Piratförlaget. Jag förstår faktiskt inte riktigt. 
 
Nåväl. Vanja och hennes döttrar, däribland Alva som är en sorts huvudperson, nyss separerade från pappan och flyttade från Ludvika, skapar ett nytt hem i ett hus på Tegnérgatan i Stockholm. Strax därefter sker ett underligt brott i huset - en kvinna försvinner spårlöst från sin lägenhet och hittas sedan död i hallen av maken. Fler och fler underliga saker händer och till slut får allt sin förklaring. Och jag vet inte om jag tycker att det är så roligt att hela upplösningen de facto avslutas redan i titeln? 
 
Men - jag sträckläste den praktiskt taget för jag var ju tvungen att få reda på vad det var som någon refererat till som "bestialiskt" i slutet... och bestämde mig sedan för att den personen behöver en ny ordlista ;-) 
 

Are we there yet? av David Levithan

 
Som alltid när jag får syn på något jag inte läst av en författare jag älskar hugger jag det. Nu handlade det om Älvstrandens Biblioteks hylla för engelska YA-böcker och David Levithan. 
 
Jag blev förälskad i förordet, då jag blir hemskt glad varje gång Levithan (eller någon annan, för den delen) citerar något av de mer obskyra banden jag älskar. I detta fall - Magnetic Fields, och en av de första låtarna av dem jag hörde, Nothing matters when we're dancing. Nåja - de är inte så obskyra egentligen, men de flesta jag pratar om dem med ser mycket förvirrade ut. 
 
Denna kom ut 2005, långt innan Levithans otroliga succéer, och jag tycker alltid att det är kul med äldre alster från stora favoriter. Tyvärr blev jag inte så himla imponerad här. 
 
Två bröder, en i tonåren och en i början av sin karriär i reklambranschen, kuppas ihop på en semester till Italien av sina rika föräldrar. Skildringarna av Italien är fantastiska och jag blir hemskt sugen på att resa dit - men det har jag ju varit förr, så att säga. Annars är det mycket ältande, lite syskontjafs som jag inte förstår eftersom jag inte har några, och någon sorts försonande ängel som dyker upp i kvinnogestalt. 
 
Jag gillar att få känslan att att verkligen vilja slå mig ner i soffan eller gå och lägga mig med en bok - denna ville jag mest bara bli kvitt. Tråkigt! Men jag vet ju, tack och lov, att Levithan blev bättre med åren!