Tematrio: En tysk, en fransk och en spansk (och en Bellman)

 
Lyran skriverDottern ska välja språk och vi verkar inte alls tänka lika ... Ge mig en tysk, en fransk och en spansk så får vi se vad det blir. Blanda kulturformer som ni vill, läsbart, sevärt eller örongodis går lika bra. 
 
Jag är inte så vass på Tyskland. Har läst någon roman av Fontane och sådär men annars är jag inte så bevandrad i den tyska kulturen alls. Men för sisådär sju år sedan fick jag en bland-CD av en kär vän som innehöll en låt som jag fastnade fullständigt för. Det tog sin lilla tid innan jag fattade att det a) var en Eurovisionmelodi och b) var en tysk grupp - men så var det! Jag tycker fortfarande att det är en strålande låt, även om jag inte lyssnar på den sådär jätteofta längre... 
 
 
I Frankrike känner jag mig betydligt mer "hemma", även om jag bara besökt landet tre gånger. Alsace, Calais och Paris. Hoppas dock göra betydligt fler Frankrikeresor framöver! Jag har ju plockat upp mina franskastudier via Duolingo igen och jag älskar språket - så nu ska jag läsa min första franska roman på originalspråk på en arton år någonting. Går det som jag vill ska det bli mer, och då tänker jag att Anna Gavalda kan vara lämplig då jag verkligen gillar det jag har läst tidigare. Jag köpte Des vies en mieux på Charles de Gaulle när jag var i Paris för ett drygt år sedan, så den kan det nog bli! 
 
 
Jag är inte så vass på Spanien heller, men i höstas läste jag två spanska romaner ganska tätt inpå varann - Flykten av José Carrasco, och Den osynlige väktaren av Dolores Redondo. Båda var mycket bra, så jag gör en dubbeltipsning här. 
 
                                            
 
Med denna rubrik kan jag ju omöjligt låta bli att blanda in Bellman. Därför vill jag även dela med mig av Imperiets fina tolkning av Bellmans Fredmans Epistel no. 81, Märk hur vår skugga
 

2016: 103 - Konsten att höra hjärtslag av Jan Philipp Sendker

Ja. Jag hade höga förväntningar på denna boken när det blev bestämt att det skulle bli månadens bokcirkelbok i en av mina cirklar. Den skulle ju vara så inspirerande och storslagen och härlig på alla vis! 
 
Det tycker jag väl inte att den var. 
 
För mig var det för tillrättalagt, för ordnat och för orealistiskt. En person i cirkeln tyckte att den var alldeles ljuvlig, en underbar saga och det kanske är så man ska läsa den? Det funkade inte för mig. Det finns för många krokiga frågetecken. 
 
Vad som händer? Tja. Julia Win är advokat på Manhattan. Hennes pappa Tim försvann för ett antal år sedan, och man har hittat brev som han har skrivit till en Mi Mi i Burma, där han ursprungligen kom ifrån. Julia åker dit för att ta reda på vad som hänt. 
 
Premissen är ju bra och intressant, det tycker jag. Det är alltid intressant när folk försvinner. 
 
Men sedan... nä. Hon träffar en person som vet allt om Tim - eller Tin Win, som han hette - och Mi Mi. Det blir förklarat hur han kan veta vissa av dessa saker i slutet, men inte alla. Dessutom står jag inte riktigt ut med dessa monologer som förklarar allt - det är för enkelt! Jag tror att Sendker är för bra för att använda sig av sådan banal berättarteknik. 
 
Pratade med S om den i måndags då hon läste den för ett tag sedan, och när hon inte heller var imponerad förstod jag att det är nog inte bara jag som inte fattar. Den är helt enkelt inte det där mästerverket som man hade väntat sig. 
 
Jag har haft den i diverse listor i appar och grejer ett bra tag, men uppenbarligen inte lockats tillräckligt. En person i cirkeln tyckte att den var en riktigt skön verklighetsflykt från det stressiga vardagslivet och en oro hon bär på, och det var väl inte direkt så att jag var motvillig till att plocka upp den och läsa klart, men jag njöt inte direkt av läsningen heller. 
 
Så - ingenting för mig, men fantastisk för väldigt många andra. Så är det ibland!