Blixtra, spraka, blända! av Jenny Jägerfeld

Bara titeln här fick det att blixtra och spraka i mig. Sedan såg jag omslaget och blev än mer förtjust och jag vet ju redan att jag älskar Jenny Jägerfeld - så det kunde ju inte bli annat än bra, det här. Och jag blev inte besviken. Verkligen inte.  
 
Penny Löwe är det unga stjärnskottet som vann Augustpriset för några år sedan för sin roman Strid. Sedan dess har hon lyckats få ett stort förskott från sitt förlag för nästa bok, få ihop det med en Akademimedlem och fotograferas med sin hypokondriske, berömde, självupptagne skådespelarfar (han har bland annat haft aids två gånger) med en påse vitt pulver i handen. Hon bor ihop med den ordentlige Nick och det är naturligtvis meningen att hon ska skriva nästa bok - men det går inte. Hon jobbar deltid på en revisionsbyrå där hon mest spelar mobilspel och det blir inget skrivande alls. 
 
Det tar slut med pojkvännen och hon drar till London och spenderar några hedonistiska, vilda månader fyllda med sex, drugs and rock 'n' roll där tillsammans med färgstarka, perukbeslöjade väninnan Lola - men några idéer får hon inte. Inte direkt, i alla fall. Väl hemma i Sverige igen har Lola en plan för hur Penny ska få inspirationen tillbaka. Men den är inte riskfri, långt ifrån, och kaoset är ett faktum. 
 
Det händer så enormt mycket i den här boken - tempot är 280 km/h hela vägen igenom, och jag älskar det. Jag tänker på en gammal favorit, Namedropper av Emma Forrest - den symbiotiska, destruktiva vänskapen tjejer emellan och romantiserandet av diverse berusningsmedel och allt detta London - den måste jag läsa om snart. Jag vet att katastrofen hela tiden bara är en liten bit bort, men jag vet inte vad som ska hända och det är så himla spännande! Älskar även hur Jägerfeld knutit ihop slutet. En sjukt bra bok, helt enkelt. Läs den! Finns att köpa här eller här
 
Jag kryssar "Getaways" i Sommarbingot - Penny flyr från förlagets krav och fortsätter redan att försöka fly från sig själv och allt runt omkring på ett ganska målmedvetet, om än svajigt, sätt.  

Livet i en skokartong av Liv Marit Weberg

Jag tror att jag snappade upp denna titeln när jag scrollade på Goodreads i största allmänhet för några veckor sedan, och lyckades få tag på den på biblioteket ganska omgående. Baksidestexten talade till mig - den inleds såhär: 
 
"CSN har slutat leverera, pojkvännen Tore har gjort slut och universitetskurserna är omöjliga att klara av, eller ens gå på." 
 
Man måste ju liksom få reda på vad det är som pågår här! 
 
Och jag sträckläste den, nästan - tog med den till badet förra söndagsmorgonen, läste och skrattade så att en svan tittade strängt på mig från vattenytan, och fortsatte sedan läsa i skuggan på gården när jag kom hem igen. Det tog inte många timmar, och det är ett gott betyg i detta fallet. Jag ville verkligen inte lägga ner den - för jag var tvungen att se vart denna fullständigt absurda berättelse skulle ta mig. 
 
För det är så svart. Och så absurt. Och så löjligt, löjligt roligt. Kanske är det mycket norskt - jag tycker mig förnimma lite Erlend Loe och lite Tore Renberg - hur som helst är det mycket njutbart. Lite skämskudde och en hel del skratt - och en viss igenkänning, det ska sägas, för somliga känslor kring att a) slippa andra människor och b) vägra delta i säcklöpning är mycket bekanta. Och mänskliga! 
 
Gillar verkligen hur Vox by Opal börjar arta sig, alltså. Riktigt bra böcker som kommit från det hållet på sistone! 
 
Boken finns att köpa här eller här

Så långt vi kan följas av Susanna Martelin

Jag plockade upp Så långt vi kan följas på biblioteket häromveckan, antagligen endast för att en av bibliotekarierna på Älvstrandens bibliotek hade gjort en schysst skyltning, och läste ganska snabbt förra helgen. 
 
Alex och K har varit bästa vänner sedan högstadiet, när han kom ny till skolan och snabbt visade sig vara en fin person med civilkurage. De blev oskiljaktiga och nu är de unga vuxna. Alex ska just flytta ihop med sin pojkvän, och K ska hålla sin första fotoutställning. När vi träffar dem första gången är de på väg till en lokal där utställningen skall hållas - men de kunde omöjligt veta att den kvällen var den sista tillsammans. 
 
En fruktansvärd olycka gör att de slits isär och Så långt vi kan följas är berättelsen om sorgen hos den som blir ensam kvar, och även den parallella berättelsen om hur det var då, på högstadiet. Jag som gammal hästtjej gillar även att Alex hästintresse och arbetet i stallet får ta lite lagom mycket plats, det är alltid ett trevligt inslag när en hobby får lov att vara med utan att ta över. 
 
Det är en lättläst bok utan krusiduller, och jag tycker att den tar upp sorgen och allt däromkring på ett fint sätt. Lite grann får jag känslan av att jag har läst det här förut, men det är väl egentligen ett gott tecken om det nu är så att det blir mer och mer tillåtet att prata om jobbiga saker - om sorg, om döden och känslan av att verkligen inte veta hur man ska kunna ta sig vidare efter att det otänkbara skett. 
 
Boken finns att köpa här eller här