Are we there yet? av David Levithan

 
Som alltid när jag får syn på något jag inte läst av en författare jag älskar hugger jag det. Nu handlade det om Älvstrandens Biblioteks hylla för engelska YA-böcker och David Levithan. 
 
Jag blev förälskad i förordet, då jag blir hemskt glad varje gång Levithan (eller någon annan, för den delen) citerar något av de mer obskyra banden jag älskar. I detta fall - Magnetic Fields, och en av de första låtarna av dem jag hörde, Nothing matters when we're dancing. Nåja - de är inte så obskyra egentligen, men de flesta jag pratar om dem med ser mycket förvirrade ut. 
 
Denna kom ut 2005, långt innan Levithans otroliga succéer, och jag tycker alltid att det är kul med äldre alster från stora favoriter. Tyvärr blev jag inte så himla imponerad här. 
 
Två bröder, en i tonåren och en i början av sin karriär i reklambranschen, kuppas ihop på en semester till Italien av sina rika föräldrar. Skildringarna av Italien är fantastiska och jag blir hemskt sugen på att resa dit - men det har jag ju varit förr, så att säga. Annars är det mycket ältande, lite syskontjafs som jag inte förstår eftersom jag inte har några, och någon sorts försonande ängel som dyker upp i kvinnogestalt. 
 
Jag gillar att få känslan att att verkligen vilja slå mig ner i soffan eller gå och lägga mig med en bok - denna ville jag mest bara bli kvitt. Tråkigt! Men jag vet ju, tack och lov, att Levithan blev bättre med åren! 
 
 
 

Ordbrodösen av Anna Arvidsson

Trots att detta med magisk realism och lättare fantasy egentligen inte riktigt är min genre eftersom jag har sådana problem med att koppla på min suspension of disbelief blev jag så himla sugen på denna så fort jag fick nys om den - och lagom till påsk fanns en bok tillgänglig på biblioteket. Och jag blev inte besviken. Sannerligen inte! Vilken fantastisk roman. 
 
Alba ska just fylla arton år, och eftersom hon är dotter till en ordbrodös - en kvinna ur en uråldrig värmländsk släkt som kan styra andra människor med det skrivna ordet - förväntas hon gå igenom och klara invigningsprovet, eller riten, utan problem. Men när hon sitter inför släkt och vänner och ska genomgå provet misslyckas hon. Det har bara hänt en enda gång någonsin förut, och alla står handfallna. Hennes föräldrar är döda sedan ett längre tag och hon är uppvuxen hos sina morföräldrar. 
 
Istället för att börja sitt läroår med en äldre ordbrodös skickas hon strax efter invigningsritualen till Stockholm för att bo hos en avlägsen släkting som också är ordbrodös, och hennes dotter som ännu inte fått kraften - om hon överhuvudtaget kommer att få den. Det finns nämligen olika kriterier för att en ung kvinna ska bli ordbrodös, och Alba med hjälp av sina släktingar sätter igång med att försöka ta reda på vad det är som saknas hos just henne. Men det finns människor som vill stoppa henne, som absolut inte vill att hon ska få reda på vad det är som gjort att hon inte fått kraften. 
 
Alltså - det är så spännande. Så välskrivet och väl uttänkt. Fantastiskt bra. 
 
 

(M)ornitologen av Johanna Thydell

Moa har vuxit upp med sin pappa, bonusmamma Susanne och halvbror Lucas och är helnöjd med det. Hennes mamma Hedvig stack när Moa var två år och har aldrig hört av sig - och Moa har egentligen inte saknat henne heller. Mest undrat lite grann ibland. Men hon har det bra, tack så mycket, det går bra i skolan och hon har ju sin bäste vän Otto... 
 
Så en dag berättar hennes pappa att Hedvig har hört av sig. Hon har flyttat till en liten håla i skogen och om Moa vill så vill hon gärna komma i kontakt med henne, kanske till och med träffas? 
 
Först är Moa väldigt avogt inställd - vad ska hon lägga ner tid på en morsa som stack för? Men sakta men säkert ångrar hon sig och känner att jo, hon kan visst tänka sig att åka dit över midsommarhelgen. För att ha ännu ett bra skäl hittar hon på ett biologiprojekt om fågelskådning, som hon kan låtsas pyssla med när hon egentligen spionerar på Hedvig och hennes liv, var hon kan ha varit och vad hon gör nu... 
 
Moa är en fin huvudperson, hon är skriven med mycket värme och en stor skopa humor som tyvärr ibland känns lite forcerad. Men 17-åringar kanske pratar så numera? Om inte annat så fungerar det bra som en markör för den där svåra tiden mellan barndom och vuxenhet, när livet vare sig du vill eller inte kommer att förändras och när vissa beslut måste fattas. Jag gillar resten av persongalleriet också och tycker om att läsa om en fin relation mellan bonusmamma och bonusdotter - det är ju inte alltid självklart. 
 
Jag gillar även återblickarna på det senaste året för Moa, med ex-pojkvännen Vispen - de bitarna blir otroligt roliga på sina ställen. Ännu en gång känner jag inte alls igen mig i gymnasiedynamiken, men min gymnasieskola och kanske framför allt min klass var inte som kidsen verkar vara idag - det är underhållande, i alla fall. 
 
 
 
Boken kan du köpa här eller här