Smakebit på söndag, 13 augusti 2017 - Ölandssången av Tove Folkesson

 
Det märks, på bloggar och sociala medier, att det är många som börjar jobba igen imorgon - somliga kanske redan har börjat, somliga hade förstås tidig semester och började för flera veckor sedan. Jag har en hel vecka kvar, men har på något vis ändå dragits med i den där "förbereda-för-ny-termin"-känslan. Men det gör inte så mycket, det betyder ju även att stående inslag under resten av året återkommer. Ikväll träffar jag ena bokcirkeln för första gången i höst, och nu såg jag att Smakebitarna är tillbaka också! 
 
Veckans Smakebit kommer ur Ölandssången av Tove Folkesson, tredje boken i trilogin om Eva som startade med Kalmars jägarinnor och fortsatte med Sund. Jag har tyckt mycket om de tidigare och även om jag bara läst någon fjärdedel av denna senaste är jag övertygad om att jag kommer att vara minst lika förtjust. 
 
 
"Rader av tunna böcker. Datum och väderlek. Och sedan det andra: 
 
Jag har fäst upp dödsannonsen igen, med lite tape. Gulnad plast från rullen, en decimeter ungefär. Jag ska ju också dö i det här huset. Utan en själ i sikte. 
 
Lugnt och stilla, som de sär. Jag känner den komma krypande nu. Den lilla vildhet som finns kvar i kroppen, som att livgnistan blir starkare. 
 
Jag orkar inte dikta mer, men tankarna mal, som pennan förr. Jag ska lämna efter mig en samling poesi som knappast duger att dryga ut komposten med, men visst. Någon ska väl läsa nu när barn och barnbarn aldrig blev. 
 
Jag lägger försiktigt ihop boken och drar ut en annan, äldre. Blå pärm med årtalet -70. Kalles handstil är säker och vidlyftig. Han har tecknat en fågel i marginalen på nästan varje blad. Liten näbb, stora ögon. Ingen örn eller råka utan mer sparv, eller kanske mycket liten vipa. 
 
Anteckningen handlar om min mormor, som heter Ingrid när någon annan än jag talar om henne. En diskbänksvardag. Men för mig är det ett monument." 
 
Ur Ölandssången av Tove Folkesson, Weyler: 2017
 
 
Fler Smakebitar kan du hitta hos Mari på Flukten fra virkeligheten
 
 
 
 
På semestern får man äta frukost till lunch om man vill, så det ska jag göra nu innan det blir dags att börja förbereda sig för kvällens bokcirkel! 

Sommarbingo 2017

Ja, jag kom ju på förut att jag inte har lagt upp årets bingobricka här! Förra året slumpade alla fram sina egna brickor, i år har Ann-Sofie och Maggan på BBC knåpat ihop en gemensam. Jättekul! 
 
Såhär ser brickan ut: 
 
 
Och såhär ser min bricka ut hittills: 
 
 
Somliga har kommit väldigt långt, i planering eller exekvering eller båda. Det har inte riktigt jag gjort, men jag har tankar om de flesta rutorna, åtminstone. Det roligaste är ju att se andras val i FB-gruppen, kanske få inspiration eller helt tänka om. Lämna en kommentar om du vill haka på! 
 
Tankarna just nu... ja, en storsäljare från förr är svårt - för vad definierar "förr"? Jag tänker mig minst tjugo år gammal, men en bok som är tjugo år gammal är ju inte så... gammal. Glesbygdsskildring är också svårt, jag blir så stressad av glesbygd ;-) 

Smakebit på söndag, 18 juni 2017 - Den gröna vägen av Anne Enright

 
Söndag igen! Det har varit en mycket intensiv vecka, som sagt, men idag blir det lugna gatan under dagen åtminstone. Jag vaknade tidigt men låg och drog mig och läste ut Northern Lights - att det skulle ta tretton år! Ikväll är det bokcirkel om Tillbaka till henne vilket jag ser fram emot! Jag skulle gärna gå ut och sätta mig och läsa, men är lite väl knaperstekt efter två timmar på gräsmattan igår (NB: Ta på glasögon och LÄS på flaskan innan du smörjer in dig, bara för att en flaska är gul innebär det inte automatiskt att det är solfaktor, det kan lika gärna vara en alldeles vanlig body lotion...) så ska nog hålla mig inomhus. Pysslar med min nyfödda bullet journal, lyssnar på poddar och läser Den gröna vägen av Anne Enright. Därifrån kommer dagens, ganska långa, utdrag: 
 
 
 
"Går du i en stor skola?" sa Dans flickvän samtidigt som hon lade tre påsar chips på bordet och slog sig ner. "Har de inte tagit livet av dig än, de där nunnorna?" 
"De gör så gott de kan", sa Hanna. 
"Låt inte det störa dig." 
"Det är inga problem." 
Flickvännen sysselsatte sig med sina handslar och sin väska. I håret hade hon ett spänne av blankpolerat trä, och det tog hon av och satte fast igen. Därefter lyfte hon sitt glas. 
"Gaudete!" sa hon. Det var latin och menar som ett skämt. Hanna blev förtjust i Dans flickvän. Hon var så fin. Det fanns inget annat ord för det. Hennes röst var mälmodulerad, hon var känslosam och ironisk och hon - insåg Hanna med en egendomligt skev känsla - hade inte en aning om vad framtiden bar i sitt sköte. 
Dan tänkte bli präst! Det skulle man inte kunnat tro när han ställde ner ölglaset framför sig och lät underläppen glida fram över det för att befria ytan från skum. Man skulle inte tro det när han tittade på den där unga kvinnan som han hade bredvid sig och som hade en kaskad av ljusbrunt hår. 
"Så, vad handlar detta om?" 
"Hon kommer att klara av det", sa hon. 
"Tror du det?" sa han. 
Dans flickvän skulle snart drabbas av en tragedi. Men trots det, vittnade de där gröna handskarna om att hennes liv skulle bli lyckligt. Hon skulle komma att studera i Paris. Hon skulle få tre barn, lära dem att tala vacker irländska och perfekt franska. Och hon skulle alltid sörja över förlusten av Dan. 
"Ursäkta mig, men vad heter du?" sa Hanna. 
"Vad jag heter?" sa hon och skrattade till utan anledning. "Men förlåt mig att jag inte har sagt det. Jag heter Isabelle." 
 
Ur Den gröna vägen av Anne Enright, Brombergs: 2016 
 
Titta in hos Flukten fra virkeligheten för fler Smakebitar! Nu tar Smakebit på Söndag sommarlov.