Julkalenderbloggstafett - Bäst i bokhyllan - Lucka 15

 
Årets tema i Julkalenderbloggstafetten 2017 som Sofies bokblogg så fint anordnar är Bäst i bokhyllan. Jag funderade en stund och ville välja något som kanske ingen annan valt... och så plötsligt var det så tydligt vad det skulle bli! Lucka 15 blev min och nu ska jag få berätta om en av mina absoluta favoriter. Igår berättade I regnet om Extremely loud and incredibly close, och imorgon får ni titta in hos Mias bokhörna och se vad hon vill tipsa om! 
 
 
Boken jag vill berätta om är en av få där jag faktiskt såg filmen (mästerlig debut av Sofia Coppola) flera år innan jag läste boken - innan jag ens visste att boken fanns, faktiskt. Jag såg den på Hagabion på Kulturnatta 1999 och blev alldeles betagen av Josh Hartnetts sammetskostym. (Give me a break, jag var sjutton... ;-)) 
 
Den är inte glättig och julig på något vis, vilket man förstår redan av titeln - The Virgin Suicides av Jeffrey Eugenides. 
 
   
   
 
Jag ramlade över boken på en rea hos HMV vid Tottenham Court Road, och sedan dess har jag nog köpt den tjugo gånger. Detta eftersom jag gett bort den så många gånger, och lånat ut den så många gånger och sedan inte velat ha den tillbaka... för jag vill ju att alla ska läsa den. Den är ljuvlig och fruktansvärt hemsk, allt på en gång. 
 
De fem flickorna Lisbon - Mary, Bonnie, Lux, Therese och den yngsta, Cecilia, växer upp i en liten ort i Michigan på 1970-talet, hårt vaktade av sina föräldrar. Pappan är dessutom mattelärare i skolan där de går. De får aldrig gå ut eller göra något annat än att vara hemma efter skolan, de måste klä sig så heltäckande som möjligt och får absolut inte gå på skoldanser. Inom ett år kommer alla fem att ha tagit sina liv - det är knappast någon spoiler, det får vi reda på redan på baksidan. 
 
Berättarrösterna är pojkarna som bor tvärsöver gatan. Som signalerar med ficklampor till flickorna och spelar musik i telefon för dem. 
 
Den första raden i boken lyder: "On the morning the last Lisbon daughter took her turn at suicide—it was Mary this time, and sleeping pills, like Therese—the two paramedics arrived at the house knowing exactly where the knife drawer was, and the gas oven, and the beam in the basement from which it was possible to tie a rope." - fruktansvärt, men denna stil, som är lågmäld och dramatisk på samma gång, i långa, poetiska meningar genomsyrar hela romanen. 
 
Men flickorna sitter faktiskt inte inomhus hela romanen igenom. Vi får följa med på en ödesdiger fest i deras egen källare, när föräldrarna insett att de kanske måste ändra lite på sig efter Cecilias död, på en skoldans, en lång natt på en fotbollsplan, och en middag där en kille faktiskt blir inbjuden av pappan själv. Och vilken kille, sen. Trip Fontaine vänder upp och ner på Lux unga liv - och ja, det är honom som Josh Hartnett spelar i filmen. 
 
Jag har säkert läst boken femton gånger och vill gärna läsa om den. Det är ett litet mästerverk i all sin melankoli och känslostorm - för hur det än är så är flickorna inte olyckliga hela tiden. Det finns lycka, kärlek, sexualitet, vänskap och ett oerhört sammansvetsat syskonskap. Helt fantastisk. 
 
Boken översattes på svenska till Dödens jungfrur men den verkar inte gå att få tag på i de vanliga bokhandlarna längre. Men med tanke på den tråkigt översatta titeln tror jag att man ska läsa den på originalspråk. Det är ljuvligt. (Hannele meddelar att den svenska översättningen finns att få tag på på biblioteket.) 
 
Nu handlar inte detta främst om filmen - men jag måste avsluta med att berätta att soundtracket, till viss del originalskrivet av Air - är helt underbart. Detta är en av mina favoritlåtar i alla sammanhang, men den är extra, extra fin när pojkarna tvärsöver gatan, som så gärna vill få veta mer om vad som pågår där på andra sidan, spelar The Hollies för dem i telefon: 
 
 

Smakebit på söndag, 10 december 2017 - Never let me go av Kazuo Ishiguro

 
Jag tänkte inte alls på att det faktiskt är Nobeldagen just idag när jag började läsa Never let me go i förmiddags. Men det är det ju, så det passar ju utmärkt! Veckans Smakebit kommer alltså ur just den romanen, och detta är första sidan. Jag hade nöjet att lyssna på Ishiguros svenska översättare förra söndagen, och hon läste just detta stycket för oss vilket förstås gav mig mersmak utöver den jag redan hade :-) 
 
 
 
"Jag heter Kathy H. Jag är trettioett år gammal, och jag har varit vårdare i över elva år nu. Det låter länge nog, det vet jag, men de vill faktiskt att jag ska fortsätta i åtta månader till, året ut. Då blir det nästan precis tolv år. Att jag har varit vårdare så länge beror absolut inte på att min insats skulle vara fantastisk. Det finns en del väldigt bra vårdare som har blivit ombedda att sluta efter bara två eller tre år. Och jag vet åtminstone en vårdare som höll på så länge som fjorton år, trots att det var totalt misslyckat. Så jag försöker inte skryta. Men jag vet också att de faktiskt har varit nöjda med mitt arbete, och i stort sett har jag också varit det. Det har visat sig att mina donatorer alltid lyckats bättre än förväntat. De har alltid tillfrisknat imponerande snabbt, och knappast någon har fått beteckningen "orolig" ens inför den fjärde donationen. Okej, nu skryter jag kanske. Men det betyder mycket för mig att kunna utföra mitt arbete väl, särskilt när det gäller att hålla donatorerna "lugna". Jag har utvecklat ett slags instinkt för donatorer. Jag vet när jag ska stanna och trösta och när jag ska låta dem vara ifred, när jag ska lyssna på allt de har att säga och när jag bara ska rycka på axlarna och be dem skärpa sig." 
 
Ur Never let me go av Kazuo Ishiguro, Wahlström och Widstrand: 2005 
 
Du hittar fler Smakebitar hos Astrid Terese
 
Jag kände mig förkyld och hes och hängig i förmiddags och hade mest tänkt stanna inne och läsa idag. Men så fick jag feeling och åkte ner på stan för att köpa ett par julklappar och det slutade med en liten shoppingrunda och mysig fika med kär vän. Jag behövde en enfärgad varm halsduk, och det hittade jag minsann en också. 
 
 
En jullatte på Le Pain Francais visste verkligen var den satt. 
 
Nu lagar jag min egen Nobelmiddag och tittar på Nobelstudion med ena ögat. Det blev en riktigt härlig söndag trots allt! <3 (Och jag mår nästan som folk igen. Ibland är det frisk luft och motion som behövs! Jag promenerade från Järntorget ner till Kungsgatan via Myrorna och det var uppfriskande, även om jag trodde att jag hade gått vilse ett slag tills jag fick syn på Ica... och Feskekôrka :D 

Tematrio: Önskade bokklappar

 
Det lackar onekligen mot jul, och Lyran skriver: Det känns faktiskt alldeles nödvändigt för mig att få lite bokklappar även i år. Även fast bokhyllan bågnar. Är det lika för er? Berätta om tre tillskott som känns nödvändiga i din bokhylla! 
 
Jag behöver absolut inga böcker. Absolut inte en enda! Men jag kan berätta om tre böcker som jag absolut känner är nödvändiga att läsa under december, eller åtminstone julledigheten, istället. 
 
      
 
Erotic stories for Punjabi widows har hyllats till skyarna i min omgivning. Den är skriven av Balli Kaur Jaswal och inläst av geniala Meera Syal, så jag planerar att lyssna på den. Den handlar om Nikki som jobbar som bartender i västra London och har försökt slå sig fri från sin uppväxt som Sikh. När fadern dör och familjen får ont om pengar bestämmer hon sig för att ta en tjänst som lärare i kreativt skrivande på ett kommunalt centrum i området. Punjabiänkorna som dyker upp tror att de ska lära sig "basic English", men det blir något helt annat utav det. Längtar! 
 
Jag tyckte mycket om Ett rum med utsikt av E M Forster när jag läste den i somras, och tänkte nu ta mig an Where angels fear to tread. Jag läste mycket om och av Forster inom litterär teori när jag pluggade och ville inte ens höra talas om honom (eller Foucault eller Leavis) i flera år efter, men nu har det gått några år och jag tolererar honom igen ;) 
 
Anna Jörgensdotter fanns på plats för att tala om romanen på Göteborgs Romanfestival för några veckor sedan. Hon berättade om och läste ur sin senaste roman, Solidärer, som jag blev mycket lockad av. Har hämtat den på biblioteket och ser verkligen fram emot den också!