Den blå vänthallen av Viveca Lärn

 
 
Viveca Lärn är ju en gammal favorit för mig. Jag har älskat henne sedan Mimmi-böckerna på åttiotalet, genom böckerna om Eddie tills jag blev för gammal och sedan över till Saltön och böckerna om göteborgarna som så småningom vävdes samman med Saltön. Men det var först för några år som jag kom mig för att läsa Kvinnan som var en fyr och jag hade fortfarande Den blå vänthallen och Så länge solrosorna blommar kvar. Tills nu, då. Den blå vänthallen är alltså en given kandidat till rutan för Hyllvärmare i Sommarbingot. 
 
Den blå vänthallen tar sin början under en dag som ingen som bodde i Göteborg 17 november 1995 har glömt - den stora snöstormen, när hela stan stod still i ett dygn. Bibliotekarien Markus har typiskt nog tagit ledigt från jobbet just denna dag, när alla ändå blev lediga. Efter en tråkig dag hemma ger han sig ut på promenad och hamnar på den lilla krogen Den blå vänthallen vid Brunnsparken. Det är inget  blått eller särskilt vänthalligt med den, men hur det än är sätter han sig där för att ta en öl och träffar Samantha Svensson, som är helt olik alla han träffat förut. (Och ja - det ÄR samma Samantha Svensson - och hennes mamma Judit i Lysekil - som dyker upp i böckerna om göteborgarna i området Öster om Heden senare.) 
 
Egentligen vill ju Markus helst endast leva ut sina känslor i sina gamla klassiska romaner, men när snöstormen väl bedarrat känner han inte längre igen sig. 
 
Jag tycker att detta är en typiskt Lärnsk bok, mycket charmig, mycket Göteborg, mycket humor men då och då av den sorten en lätt sätter i halsen. Gillar alltså skarpt och rekommenderar! 
 
 
 
Boken finns att köpa här eller här

Det nionde brevet av Catrin Ormestad

Det nionde brevet var senaste cirkelboken i den digitala bokcirkeln Kulturkollo läser! Mycket trevligt format som fungerar väldigt bra, tycker jag. Nästa bok blir Sommaren utan regn av Maggie O'Farrell förresten, haka på du med! Jag har inte läst något av henne tidigare, men har hört mycket gott. 
 
Nåväl. Det nionde brevet var en ny titel för mig, men den kom ut för några år sedan. Boken utspelar sig på Gräsö i Upplands skärgård, dels i en inte så distant dåtid, dels i nutid. Byns matriark Lea Höjer ska begravas, och hemmasonen Walter går på den numera olönsamma gården och funderar på framtid och dåtid. En mystisk, mörk man dyker upp på begravningen, men vem är han och vad vill han? 

Walters dotter Juliana kommer hem från New Delhi, där hon numera är bosatt och arbetar som frilansjournalist, för att övervara begravningen. Hon och den mörke främlingen som slagit upp sitt tält på deras mark finner hastigt varandra - men Walter är skeptisk. Han får dåliga vibbar av Orlando, som han heter, och av någon anledning bringar hans närvaro tankarna till den där sommaren på femtiotalet när ett tivoli kom till Gräsö, och de underbara och ödesdigra händelserna då... 
 
Det handlar mycket om hemligheter och lögner, om familj, kärlek, att släppa taget och kanske att ta nya tag. Men mest av allt handlar det nog om glesbygd och klaustrofobi - som jag skrivit om tidigare blir jag oerhört stressad av tanken på små samhällen där alla känner alla och vet allt om vem som gör vad - hela tiden. Där rykten går och blir sanning för någon, där misstankar frodas och fördomar blomstrar. Dock gillar jag som alltid miljöer vid havet, och berättelsen om skärgården och dess avtagande liv är fin. 
 
Jag tyckte om boken, men var ändå inte helt såld. Vissa bitar är lite för uppenbara, vissa kanske jag inte förstår. Men personskildringarna är fantastiska, särskilt den av Walter tycker jag... som liksom inte kan komma ifrån sina rötter och på något vis känner sig tvingad att ta hand om familjegården, även om den inte längre lönar sig och knappast kommer att göra det framöver. 
 
 
Andra som har skrivit om boken: Västmanländskan, Boklysten, Fru Es böcker, Boktanken
 
Boken finns att köpa till exempel här eller här

Tiden är inte än av Elin Boardy

 
 
Jag hade pratat med en vän om denna samma dag som den låg i postfacket - tack Wahlström och Widstrand! Jag har tidigare läst och älskat Allt som återstår och Mot ljuset - Mary Jones historia har jag inte hunnit till ännu, men det kommer. Blev därför väldigt glad när jag såg att denna var på väg, och ännu gladare när jag fick chansen att läsa den så tidigt! 
 
Vi befinner oss i mitten av 1300-talet - huvudpersonen har inte haft någon större anledning att hålla ordning på vilket år det är på sistone. Hon flyr Sverige, flyr pesten, på en sillabåt från Falsterbo. Vi får följa hennes resa, främst till fots, över kontinenten där hon ser vad sjukdomen åsamkat världen. Nu skriver jag hon, men kvinnan blir man ganska snabbt genom att kapa av sig flätan och gå i hosor och kjortel för att vara mer tryggad i sin ensamhet. Därmed är vår huvudperson mycket flytande, lite likt Tintomara som någon skrev på Goodreads - en androgyn gestalt med många olika namn. 
 
Hen träffar alla möjliga människor, från medicinkunniga till gycklare, handelsmän och andra resande. Det finns ingen destination, förutom under korta perioder - det är resan och flykten som är målet. 
 
Det här med att mer eller mindre planlöst förflytta sig över den europeiska kontinenten beroende på var man kan och får stanna i sin flykt från faran kan vi ju känna igen. Det post-apokalyptiska tillståndet likaså - inte konkret, men faran i vad som sker i det politiska klimatet omkring oss, och om vad som eventuellt kan hända - även om det inte just är en pandemi som hotar oss utan en annan sorts bruna bölder... 
 
Språket är så vackert. Så delikat avmätt och på något vis anonymt, liksom huvudpersonen. Underbar bok, jag rekommenderar den verkligen.