Älgbarnet av Meg Rosoff

Jag plockade upp denna i farten när jag var på biblioteket under en lunchrast för några veckor sedan och läste den sedan under ett par bussresor. Och oj, vad jag skrattade! Detta är en riktig liten juvel, i lättläst format, av förrförra årets ALMA-pristagare Meg Rosoff. 
 
Jess är sjutton år och har blivit oplanerat gravid med Nick. När vi träffar dem har de just fått sitt barn - en tio kilo tung älgkalv, som förlösts med kejsarsnitt. Det är inte jättevanligt att människor föder älgar, förklarar man på sjukhuset, men inte helt ovanligt heller och just älgar är vanligast bland icke-mänskliga bebisar. Så är det med det. 
 
Somliga av problemen som Jess och Nick erfar är sådana som de flesta unga föräldrar kan uppleva, somliga är lite annorlunda. Som när älgbarnet (Moosey på engelska, Älgis på svenska) blir brunstig på motsvarigheten till öppna förskolan och försöker klä av ett annat älgbarn klänningen, och diverse andra problem väl i skolåldern, där de andra barnen tycker att det är läskigt att han brölar åt dem. Älgar åldras lite snabbare än vuxna, så det går fort på alla möjliga sätt. 
 
Man kan läsa Rosoffs bok som en rolig historia, eller som en sorts liknelse med barn med särskilda behov, om kompromisser och om hur det kan bli när saker och ting inte blev exakt som man hade tänkt sig från början. Den är verkligen helt fantastisk - missa för jösse namn inte! I Sverige finns den utgiven på Argasso förlag och kan köpas här eller här. Jag läste den på engelska vilket jag skulle vilja rekommendera, om du kommer över den på biblioteket. 

Lisbet och Sambakungen av Emma Karinsdotter och Hanna Gustavsson

En förbannad podd pratade om Lisbet och sambakungen för ett tag sedan och jämförde den med en av mina absoluta favoriter, Loranga, Masarin och Dartanjang - så naturligtvis tog det inte lång tid innan jag laddade ner den och satte igång. Jämförelsen var självklar redan från början, i såväl berättelsen som de underbara illustrationerna. Vilken bok detta är! 
 
Lisbet är snart sju år och bor hos sin farmor Sambakungen, med piratkatten Sixten. Hennes föräldrar är på långresa, just nu i Karibien någonstans, och är inte speciellt intresserade av sin dotter. De skriver ibland och påminner om tandborstning och sådär, men mer är det inte. Sambakungen är inte riktigt som andra vuxna - hon gillar geléhallon och att tantsnuska med sin gamla flickvän Agatha Fox, som också är agent, och att göra glassagne och så. Ja, och att anordna internationella cykeltävlingar på internationella cykeltävlingsdagen, förstås. Men hon hatar skolan, och allt som har med den att göra. 
 
Lisbet gillar mest att rita, rakt ur fantasin. Men när det kommer ett kort som berättar att Lisbet måste börja skolan blir Sambakungen fruktansvärt ledsen. Nästan som om någon hade dött! Och hon berättar att detta är lite som om någon faktiskt hade dött - sommaren. För nu blir det bara korta, korta sommarlov kvar. Och i skolan tvingar de en att rita strandskator och sånt, som ska se ut exakt som i verkligheten... Farmor och Lisbet måste alltså få ut absolut allt ur denna sista sommar. Och vi får följa med! 
 
Det är fruktansvärt roligt, ickenormativt, HBTQ-vänligt, rörigt och stökigt, färgglatt och alldeles, alldeles underbart. Missa inte. Det spelar ingen roll om du är ett barn över 35, jag lovar. Det är en fantastisk läsupplevelse. 
 
Finns att köpa här eller här! (Och e-boken har illustrationerna intakta, det är det ju inte alla som har.) 

Ett litet hål i mörkret av Ingrid Olsson

 
Det var längesen Calles pappa dog, men nu ringer hans mamma en dag och berättar att hans farmor ligger på sjukhus och snart kommer att dö. Sorgen och saknaden efter pappan kommer förstås tillbaks, och vi får följa Calle genom detta - och genom hans förtjusning i en tjej som bor i samma trappuppgång och som har en stor röd halsduk. 
 
Ett litet hål i mörkret nominerades till Augustpriset för barn och ungdomar 2008, och kanske var det nomineringen som fick mig att läsa den - jag lockas inte särskilt av baksidestexten, nämligen. Och jag kan inte säga att jag riktigt förstår nomineringen heller, för jag tycker inte att detta är en särskilt bra bok. Något den dock gör är att berätta om sorg på ett ganska optimiskt sätt, om man kan säga så. Men det är så korthugget och avkapat, jag tål det inte riktigt. 
 
Jag gillar bra vuxenporträtt och jag tycker att Calles mamma är en fin karaktär. Annars, jag vet inte, jag tycker inte om slutet och jag tycker inte om vägen dit något vidare. Naturligtvis är jag inte målgruppen, men jag läser ändå glatt ungdomsböcker - ofta, också - men detta funkade inte alls för mig. 
 
Vill du prova? I så fall finns den att köpa här eller här